DÖDSRUNA • Den 28 juni, efter en lång tids sjukdom, avslutade Göran Oredsson sin livsbana som kännetecknades av en ihärdig kamp för nationalsocialismen.

Både vänner och fiender kan enas om att utan Oredsson så hade mycket sett annorlunda ut inom den nationella rörelsen.

I slutet av 1940-talet och början på 1950-talet förde nationalsocialismen en tynande tillvaro i Sverige och Europa. Många svek, många accepterade demokraturens och kommunismens seger. Överhuvudtaget var det få som ville kämpa vidare. Och i de fall man gjorde det valde man andra nationella ideologier än nationalsocialismen.

Det är här Oredsson kommer in. Genom att grunda Nordiska Rikspartiet och vara öppet nationalsocialistisk till sin ideologi, samt att orädd kämpa för dess sak bidrog Oredsson till att rädda svensk och nordisk nationalsocialism.

Och detta gav effekt. Nationalsocialismen kom tillbaka. NRP fick anhängare i alla de fem nordiska länderna.

Men kampen blev hård. Inte bara mot det demokratiska systemet utan även mot den ”inre fienden”. En ”inre” motståndare som aldrig vågade vara öppet nationalsocialistisk. De som alltid pratar om anpassning. Och en anpassning är alltid det samma som att försöka efterapa demokraturen. De som alltid struntar i sionism, ja som även kan tänka sig samarbeta med denna den vita rasens dödsfiende!

Men fiender från alla håll till trots; Oredsson kämpade vidare och han inte bara bevarade nationalsocialismen, han utvecklade den.

En sak som bör nämnas framför andra är Oredssons intresse för miljöpolitik. Redan 1960 innan någon demokrat tänkte på djur och natur skrev Oredsson om att det borde införas förbud mot det som idag populärt kallas ”plågsamma djurförsök”.

För det fick han kritik av både vänner och fiender. Men vem fick rätt? Försök att påverka miljödebatten var en röd tråd genom alla åren hos Oredsson.

Mycket mer kan sägas och skrivas om Göran Oredsson. Men hans, och hans fru Veras, viktigaste gärning inom svensk nationalsocialism var att de var länken mellan det gamla och det nya.

Detta samt hans förmåga att utstå ett helt liv av förtal, hot, hat och smutskastning men att aldrig tveka, att aldrig ge upp eller resignera är värd all respekt och heder.

För detta ska vi minnas honom.

Eller som Oredsson själv brukade säga när kämpar gått in i de tysta leden:

Alltid i ärofull hågkomst!

Hell och tack Oredsson!

/Henrik Andersson