Det har genomförts presidentval i Ryssland. Förra helgens val föregicks av 2007 års val till det ryska parlamentet, duman, där Vladimir Vladimirovich Putins stödparti Enade Ryssland vann en jordskredsseger. Med dumans övriga partier marginaliserade och en stark opinion i ryggen kom det inte som en överraskning att Putins handplockade kandidat till presidentämbetet, nuvarande vice premiärministern Dmitrij Anatoljevitj Medvedev, vann valet i en handvändning. Putin framställs gärna i Väst som nationalist, men hur mycket ”rysk nationalist” är denne avgående president egentligen?

Putin har i den västliga pressen utmålats som en hänsynslös och maktfullkomlig president. Därtill har han också framhållits som en företrädare för en pånyttfödd rysk nationalism. Men stämmer verkligen bilden av Putin som en av patriotism inspirerad president? Med tanke på det avgörande inflytande som Putin kommer att åtnjuta över rysk politik även efter det att han lämnar över ämbetet den sjunde maj, kan det vara av intresse att studera de ”ryska” grupperingar vilka är förbundna med Vladimir Putin. Ty dessa grupperingar kommer att adopteras till den tillträdande presidenten Dmitrij Medvedevs förtrogna krets. Innan Putins förtroliga förbindelser med en viss etnisk minoritet tydliggörs, ska vi snabbt beröra hur prominenta minoriteter kan utöva makt över en bakom ljuset förd majoritetsbefolkning, till gagn för deras egna högst etnocentriska agenda.

En behändig kompass

Avgörande historiska samhällsförändringar sker aldrig av en slump, det är de flesta av dagens historiker någorlunda ense om. Det är aldrig massorna som planerar och genomför revolutionerna utan alltid välorganiserade och ytterst målmedvetna minoriteter. Vad de etablerade historikerna dock oftast förbiser är det faktum att dessa grupperingar ofta har såväl en gemensam etnisk härkomst, som en ur denna härkomst kommen agenda vilken de agerar utefter.

Att så ha varit fallet visar framförallt de för Västerlandets utveckling så avgörande franska och ryska revolutionerna 1789 och 1917, då den judiska tillhörigheten på ett ytterst anmärkningsvärt sätt framträdde bland dem som konspirerade för att avskaffa de franska och ryska monarkierna. Med dessa historiska lärdomar i bagaget får man en behändig kompass att navigera efter även bland våra samtida, ofta dramatiska, politiska händelseförlopp och det gäller i allra högsta grad i det nyligen genomförda ryska presidentvalet.

Ett annat mer aktuellt exempel på samma etniska fenomen än den ryska revolutionen, är den välbekanta amerikanska ”sionistiska lobbyns” inflytande över USA:s utrikespolitik (framförallt när det gäller ockupationen av Irak och den numera allt tätare följden av hetsiga aggressioner och utspel mot Iran), vilket är ett av de tydligaste tecknen på hur etniskt motiverande avsikter alltjämt spelar en stor – ja i vissa fall avgörande – roll. Att olika etniska grupperingar har agerat ytterst målmedvetet även efter 1917 borde således framstå som en självklarhet och detta gäller inte bara i USA utan även, och kanske dessutom framförallt, i den ryska federationen.

Putin och det judiska folket

Ryssland omfattar, antagligen i samma utsträckning som USA, en själsstark judisk befolkning. Några officiella siffror över hur många de ”mosaiska trosbekännarna” är i landet finns inte, men en inte allt för felaktig bedömning torde vara att den innefattar över sex miljoner individer – de till synagogorna icke-anslutna medräknade. Med tanke på nationens historia – där den för landets moderna utveckling helt avgörande så kallade folkliga revolutionen 1917, vilken helt var organiserad och metodiskt genomförd av extrema judiska marxister – är det att göra en allvarlig missbedömning att inte räkna med det judiska kollektivets fortsatta påverkan över det ryska samhället. Denna omständighet är någonting som många nationalistiska bedömare i Väst har påpekat och ofta återkommit till. Problemet är dock, enligt min mening, att en ytterst allvarlig missräkning har gjorts av vissa inflytelserika nationella i deras bedömning av Putin och dennes relation till det judiska folket.

Det finns, intressant nog, en allt som oftast gemensam beskrivning utav Putin av såväl etablerad media som vissa nationella, vilken är grundligt felaktig. Bägge väljer nämligen att måla upp en bild av Putin som en stark rysk patriot för vilken Ryssland och ryssarna har första prioritet, oberoende av olika ”oligarkers” intressen. Medans västlig media förfasar sig över denna bild av den ryske presidenten – han framställs mer eller mindre som en nutida usurpator – så omhuldar vissa nationella denna verklighetsbeskrivning och tar den för intyg att Putin står för någon form av slavisk renässans, som varandes en ”motpol till USA-imperialismen”.

Dock är Putin, oberoende av att han i början av sitt presidentskap kastade ut några så kallad oligarker som råkade vara judar, ytterst vänligt inställd till den judiska minoriteten i Ryssland.

Moshe Kantor

Ett av de klaraste exemplen på Putins förtroliga förbindelser med de ryska judarna är hans nära relation till Moshe Kantor. Kantor leder den sionistiska Ryska Judiska kongressen och han har även nyligen utsetts till ordförande för Europeiska Judiska Kongressen. Enligt denne Kantors egna utsagor, citerad i ett TT-telegram den 26/6 2007, tror han att ”Hans nära band till Kreml kan tjäna judarna och vara till nytta i Iranfrågan. Han jämför sin relation till Kreml med israeliten Josefs ställning hos farao i Egypten: ”Josefs utnämning i Egypten var bra för judarna… När en mycket mäktig kejsare väljs av folkets majoritet måste vi samarbeta med honom.””

Nu har visserligen Moshe Kantor fått en hel del kritik i det inre av det judiska samfundet för sina nära förbindelser med Putin, framförallt av liberala israeliska tidningar som Ha´aretz, men detta inomjudiska gnabb hindrar inte det faktum att Kanton står i en ”särskild relation” till Putin. Denne förnäme Kantor, vars position i både det ryska som den allmäneuropeiska judenheten måste erkännas vara väsentlig, bedömer själv sin ställning inför den ”patriotiske” presidenten så god att han friskt låter utropa Putin som någon form utav modern farao. Och för den som är någorlunda bevandrade i Torans utsagor, så vet man mer än väl vad denna prominenta utnämning innebar för såväl den judiska minoriteten i forntidens Egypten såväl som för landets majoritetsbefolkning, egyptierna!

En historieuppfattning vilken inte ryggar tillbaka inför den rasliga faktorns avgörande betydelse i skildringen av såväl mänsklighetens historia som dess samtid, kan direkt påvisa en viss etnisk minoritets klara inverkan på händelseutvecklingen i Europa. I Rysslands fall innebär detta att det var judiska marxister vilka tog makten över landet 1917 och att landet än i dag hyser en betydande judisk minoritet, ”alla” pogromer till trots. Den avgående ryske presidenten Putin har en klar koppling till denna minoritet via en av dess högsta och mest prominenta ledare. Rysslands nye president är vidare handplockad av Putin och alla seriösa bedömare hävdar att hans makt inte på något sätt kommer att försvinna med Medvedevs tillträde. Således, vilken roll kommer den nye ”faraon” Medvedev att till allra största sannolikhet spela för Ryssland? Kan vi se fram emot någon ny ”slavisk renässans”, ett nationellt uppvaknande vilket genom ett trollslag kommer att lösa världen från Sions bojor, eller är det så att denne farao lydigt kommer att följa israeliten Josefs ättlingars intentioner?

  • Publicerad:
    2008-03-09 00:00