De av systemet avlönade, lägger mangrant pannan i djupa veck. Frågan rör Sverigedemokraterna och utgångspunkten är given – ”hur kunde det ske”? Från expertkören är rösten från en jude, den som är mest aggressiv.

Med piskan i högsta hugg, serverar det svenskfientliga systemet fantasifulla förklaringsmodeller till SD:s riksdagsinträde. Papegojorna Greider, Gudmundson och P T Olsson rapar lydigt upp förkastelsedomar över de fördömda svenskar vilka understått sig rösta ”främlingsfientligt”. I kören av välavlönade proffstyckare, är emellertid inte alla röster lika.

När juden Lars Dencik kastar sina visdomspärlor till oss simpla gojer, lystrar opinionen extra. Sydsvenskan öppnade hörsamt upp sina spalter den tjugoandre september, för denne aggressive och ohöljde judiske rasist. I egenskap av professor i socialpsykologi vid Roskilde universitet, anses Lars Dencik tydligen vara en auktoritet. Förtröstansfullt vänder sig kulturredaktionen för Skånes största tidning till honom, för att analysera 5,7 procent av det svenska folkets mentala hälsa. Hans insikter i det danska folkdjupet, förmodas kunna appliceras även på oss svenskar.

En hycklande, judisk rasist
Under rubriken ”Så smittar den danska sjukan”, berättar Dencik om ett lömskt sjukdomsförlopp. De uppkäftiga danska gojer, vilka valt att rösta ”brunt” med Dansk Folkeparti, framställs som kroniska smittbärare. Och smittan har nu, via Öresundsbron får man förmoda, tagit sig hela vägen till riksdagshuset i Stockholm.

Dencik är djupt oroad. Efter en längre utläggning om SD:s systerparti, avslutar han med följande minst sagt apokalyptiska slutsats:
Till en början är danska sjukan smygande, och till synes obetydlig. I dess slutstadium eroderar den de humanistiska, liberala och sociala värden vi menar oss bygga det svenska samhället på.
Denicks analys av ”sjukdomsbilden” är avslöjande. Emellertid inte för oss svenskar, utan för det hyckleri och rasism som han fullständigt bubblar över av. Universitetsprofessorn är nämligen, utöver tjänsten i Roskilde, en flitig skribent i den rasistiska tidskriften Judisk Krönika. Till detta är han intimt knuten till det judiska kunskapscentret Paideia i Stockholm och medstiftare till Den judiska akademin i Köpenhamn.

Den lilla glipa av svensk nationell stolthet, som Sverigedemokraterna trots allt företräder, är ingenting i jämförelse med den störtflod av oförblommade rasism som Lars Dencik i åratal torgfört. En rasism vilken springer ur det judiska folkets etniska intressen, både i och utanför Israel.

I antologin Judisk identitet (Natur och kultur, 1993) frossar Dencik, tillsammans med tio andra prominenta judar, i sitt egets folk exklusivitet och utvaldhet. I artikeln Hemma i hemlösheten slår han fast att judiskhet inte handlar om religion, utan om ras:
Alla judar hör till det judiska folket… Att vara jude och bo i till exempel i Sverige betyder – oavsett hur (eller ”hur mycket”) man är judisk, och oavsett om man gillar det eller inte – också delaktighet i en specifik ethnos. Man tillhör det judiska folket.
Om sin egen judiskhet, skriver Dencik:
Att jag är jude färgar mitt liv, min vardag, mitt tänkande och mitt reaktionsmönster.
Enligt Dencik existerar det specifika judiska egenskaper, som böjelse för ”djuplodning” och ”intellektuell reflektion”:
Det är ett spänningsförhållande som historiskt fört med sig ohyggligt mycket ont, men som också givit upphov till en speciell judisk livshållning, som kännetecknas bland annat av böjelser för djuplodning och intellektuell reflektion, kritiskt ifrågasättande och benägenhet att se ting från flera sidor.
Dencik erkänner judarna som ett etniskt kollektiv, men förvägrar svenskarna detsamma. Han svartmålar svenskarnas rätt till sitt eget land, samtidigt som han slår vakt om sitt eget folk:
För den enskilde individen innebär den kollektiva historiska erfarenheten att man delar ett gemensamt öde, är delaktig i samma utsatthet, och därför utvecklar samma särskilda känslighet – ett särskilt reaktionsmönster som är just judiskt. Att man, mer eller mindre, ser världen genom den judiska erfarenhetens prisma.
Judar delar ett gemensamt öde, judar är särskilt känsliga, judar har ett specifikt reaktionsmönster och de är benägna till en unik form av intellektuell reflektion enligt Dencik. Samma resonemang kring det svenska, hade utan tvivel renderat den judiske professorns förkastelsedom och föranlett ytterligare en svavelosande diagnos. Förmodligen hade också ett dylikt ställningstagande klassats som ”hets mot folkgrupp”.

Inte ensam
Sverigedemokraternas milda kritik mot massinvandringen är sjuklig, enligt den judiske aktivisten Lars Dencik. Svensk nationalism hotar de ”humanistiska, liberala och sociala värden” hävdar han. Men Dencik talar, som så många andra judiska intellektuella, med kluven tunga.

I sitt värv att upphöja det judiska, samtidigt som han försöker sjukdomsförklara alla former av icke-judisk etnisk medvetenhet, är denne universitetsprofessor inte ensam. Framstående intellektuella judar har under lång tid, ner till knäna, varit insyltade i värvet att frenetiskt motarbeta alla former av etniskt medvetenhet hos icke-judar. Och framförallt en nordisk sådan.

Denna historiska strategi är väl utarbetad. Enligt den amerikanske evolutionspsykologen Kevin MacDonald har judiska intellektuella rörelser, som exempelvis Frankfurtskolan, försökt ”förändra vänsterländska samhällen på ett sådant sätt att det skulle oskadliggöra eller göra slut på antisemitismen och förbättra förutsättningarna för den judiska folkgruppen att fortleva antingen öppet eller delvis dolt.”

Lars Denciks utspel i Sydsvenskan häromsistens påvisar tydligt, att svensk nationalism utan förståelse för judefrågan, är tandlös.

  • Publicerad:
    2010-09-28 00:00