Nationellt Motstånds redaktionsmedlem David Eljas har intervjuat Magnus Söderman angående hans nyligen utgivna bok Uppmarsch mot Ragnarök.

Hej Magnus. Du har nyligen släppt din debutroman, Uppmarsch mot Ragnarök. Hur har reaktionerna varit på den hittills?

God dag kamrat…
Ja du, det är ju så att boken i första hand köps av sådana som tillhör ”rörelsen” och åldersspannet inom denna är väldigt stor. Läsekretsen består alltså av personer, män och kvinnor, i åldrar mellan 13 år upp till 60+ år. Jag hade detta i åtanke när jag skrev, eller snarare, när jag färdigställde boken och brottades därmed med funderingar på hur jag skulle kunna tilltala så många som möjligt genom en historia. Detta gav mig mycket huvudbry, minst sagt. Det verkar däremot som att jag har lyckats av de kommentarer jag fått.
Glädjande nog verkar de flesta som läst den funnit historien intressant och samtidigt funnit olika delar, karaktärer, händelser eller andra delar mer intressanta eller mer inspirerande än andra. Med detta konstaterande får jag lov att svara din fråga med att reaktionerna varit mycket tillfredställande.
Överlag verkar man vara överens om att boken är bra, historien trovärdig och att handlingen fängslar. Jag tror att alla läsare kommer att få valuta för pengarna.
Reaktionerna från övriga projekt, organisationer etc. som utgör den ”nationella rörelsen” har däremot varit svagt och hittills är det bara den nationella butiken Midgård och upplysningsinitiativet Radio folkbildaren som hört av sig. De sistnämnda ville både recensera boken samt genomföra en intervju med mig. Detta gläder mig eftersom ytterligare fler då kommer i kontakt med boken.

Kan du kortfattat berätta vad boken handlar om, så att den oinvigde får en inblick?

Kort och gott handlar den om en person och dennes politiska vandring från ungdomlig revolt till disciplinerad kamp; om en organisation från dess första steg till ett hyfsat bra genombrott och en kvinnas uppbrott från en tyranniserande make. Därutöver handlar den om ett Sverige inte så olikt från det Sverige vi lever i idag.
Men jag har även försökt att genom de olika karaktärerna resonera kring mer personliga funderingar som förr eller senare måste komma att ställas av en aktivist; om familj, kärlek, uppoffringar och så vidare.
Vår kamrat och tillika talesman för Motståndsrörelsen, Pär Öberg, skrev bland annat i sin recension av boken: ”För er som vill veta mer om svenska patrioter är det en stark rekommendation att läsa boken”. Detta tycker jag är ett mycket bra betyg eftersom jag litet grand har hoppats att boken skall kunna ge en oinvigd svensk en mer sanningsenlig bild av oss än den som media sänder ut.

När och hur föddes tankarna på att skriva en bok?

Bra fråga eftersom den är svår att svara på. Jag har alltid, så länge jag kan minnas det, varit en ihärdig läsare, vilket i sin tur väckt viljan att själv få uttrycka sig i skrift. Några av de saker som intresserade mig under de få år jag faktiskt gick i skolan var svenskan, men inte grammatik och liknande. Nej, jag ville skriva berättelser och mina egna tankar om saker och ting. Samma gällde i andra ämnen, det var inte själva uppgiften att kanske svara på frågor om någon urtida civilisation som var intressant, utan snarare viljan att berätta om den, skriva en berättelse om den.
Det var först senare, när jag blivit litet äldre som jag ansåg att jag själv kanske hade något att bidra med. Så litet försynt författade jag några artiklar under min tid i Riksfronten, artiklar som vänligt men bestämt refuserades av den tidigare nämnda Pär Öberg. Det var väl inte några direkt skarpa analyser jag kom med. Oavsett, jag lät mig inte nedslås av det hela utan fortsatte enträget.
Litet längre fram började jag översätta mycket från engelskan, av bland andra David Lane, vilket fick mitt språk och min insikt att bli bättre. Jag började även själv skriva på Internet i samband med projektet jag drev med makarna Lane. Där någonstans i tiden påbörjade jag denna bok; alltså för kanske tio år sedan ungefär.
Varför det då? Ja, jag hade väl som de flesta andra av oss läst Turner Diares och Hunter av William Pierce och kände väl att vi borde ha någon svensk skönlitterär bok som behandlade kampen ur vårt perspektiv, på våra gator och torg, i vårt samhälle. Och så vitt jag visste var ingen på gång med det så därför tänkte jag att det vore roligt att ge sig i kast med detta. Om den någonsin skulle komma att ges ut visste jag inte och det bekymrade mig inte nämnvärt heller, till en början skrev jag helt och hållet för mig själv – det har jag heller aldrig slutat med. Jag har skrivit en berättelse som jag själv vill läsa.

Anser du bokens handling är realistisk och tillämpbar på Sverige av idag?

Absolut anser jag det. Jag har hela tiden försökt att hålla mig till det som är realistiskt genom att se på händelser i andra länder, eller kanske genom att göra något som hänt i Sverige litet mer absurt eller litet mer överdrivet. Naturligtvis har jag tagit mig friheter i berättandet och tillspetsat saker och ting, därför är kanske vissa händelser orealistiska trots att de bygger på en fullt realistisk grund. Jag har försökt att inte snurra iväg och överdramatisera saker och ting, speciellt eftersom jag i mångt och mycket ser berättelsen som en vision för framtiden. Sedan blir det ju så, för att hålla tempot och spänningen igång, att man överdriver allt, idealiserar allt och demoniserar allt – allt är som sagt tillspetsat och en karaktär blir gärna renodlad till sin natur. Jag har valt bort gråzoner i karaktärerna och hållit dem enkla, goda eller onda. Jag vill att det skall framgå vilka som är skurkarna och vilka som är de goda. Men trots allt så är det ett fiktivt verk, en berättelse skapad av min fantasi.

Finns det några direkta paralleller till verkligheten från boken, t.ex. någon av karaktärerna, händelserna eller dylikt?

Som sagt, till viss del har jag hämtat inspiration från händelser som ägt rum. När det kommer till karaktärerna så har jag utan tvekan ”lånat” drag, citat, resonemang, livsöden etc. kraftigt från sådana jag känt, känner och dem jag umgås mycket med. Men om du frågar mig vem och vilka så kan du inte få något svar för jag vet inte. Jag vet att jag gjort det eftersom det är naturligt att göra, men jag kan inte sätta fingret på det själv eftersom alla mina erfarenheter från personer som finns eller har funnits i mitt liv har blandats ihop hos de olika karaktärerna. Det finns heller ingen uppenbar självbiografisk ådra att ta på, även fast jag vävt in drömmar, förhoppningar och önskningar under berättelsens gång. Jag avslöjar alltså mycket om mig själv, vilket är naturligt. Men exakt vad, det är upp till andra att tro och tycka – och framförallt upp till säpos beteendevetare att reda ut. Någon hjälp på traven ger jag inte.

Svenska försvarssällskapet, som beskrivs i boken, är en strikt organiserad och hierarkisk organisation. Ser du ett behov av en motsvarande organiseringsform i verklighetens politiska kamp, eller finns det utrymme för alternativa organiseringsformer?

När jag började skriva på boken var jag ”obunden” själv och drev ett eget projekt. Likväl hade jag från första tangenttrycket klart för mig att en organisation var nödvändig i denna fiktiva berättelse om jag ville komma någon vart med den. Jag kunde inte fantisera fram ett trovärdigt scenario där något annat än en organisation kom någon vart.
Själv har jag också sökt efter en sådan och fann den i Svenska motståndsrörelsen som jag direkt anslöt mig till. Och jag håller kvar vid detta än idag. Sällskapet som boken handlar om i mångt och mycket är en idealiserad bild av Svenska motståndsrörelsen. Jag har till viss del applicerat Motståndsrörelsen på Sällskapet och har all avsikt att göra det omvända i den mån jag kan. Det handlar om visioner, som jag sa tidigare, visioner om något bättre, mer effektivt och slagkraftigt. Sedan är ju all form av organisering lättare i en berättelse eftersom alla gör som de ska, när de ska det och i den mån någon avviker från detta så vet man själv redan innan hur det ska rättas till.
Behovet av en motsvarande organisationsform ser jag inte, eftersom en sådan redan finns – och det är Motståndsrörelsen. Andra organisationsformer kan tjäna ett visst syfte, om vi här tänker oss litet friare sammanslutningar av individer som på eget initiativ, på sin ort, försöker bedriva kamp. Dessa sammanslutningar kan med tiden utvecklas på det sätt att de söker sina likar och bestämmer sig för att gå upp i Motståndsrörelsen. Om så inte sker, dvs. att kraften från dessa grupper inte fokuseras genom en hierarkisk organisation, är resultatet att ”man eldar för kråkorna”. Nätverksbyggande och fria grupperingar har inget egenvärde i sig eftersom de inte kan samla kraft nog för att påverka samhället på bred front, genom en gemensam strategi (och om de väl skapar sig en sådan så är de inte längre ”fria” utan helt plötsligt en organisation). Det finns inga nutida eller historiska exempel på några sådana lyckade politiska omdanare – inga alls! Historiens lopp ändras då dedikerade och självuppoffrande män och kvinnor sluter sig samman under en ledare (ledarskap) för att tillsammans åstadkomma något, sådana exempel finns det många av under historien. Den som inte kan acceptera detta måste inse att man ställer sig avig av egna personliga skäl, det kan vara fullt förståeligt. Men det är däremot synd om man även motarbetar den hierarkiska idén, för då motarbetar man det enda alternativet till en nationell renässans. I och för sig är jag av den åsikten att ”oberoende” och ”fria grupperingar” är mer en lek med ordens betydelse och att de snarare är organisationer om än inte på samma sätt som exempelvis Motståndsrörelsen.

Vissa kritiker hävdar att vi bör prioritera utgivning av rent politiska böcker, och inte ägna oss åt skönlitteratur. Vad anser du om detta?

Naturligtvis skall vi ge ut rent politiska böcker, det får vi aldrig nedprioritera. Att vi däremot inte skall ägna oss åt skönlitteratur är fel. Detta visste Revilo P. Oliver redan på 50-talet och Pierce gjorde avtryck i historien på 70-talet med just en skönlitterär bok. Ja, även i det Tredje riket, och innan för den delen, publicerades mycket skönlitterära böcker, bland annat inom den så kallade ”Völkish-litteraturen”. Skönlitteratur är ett utomordentligt bra medium att föra ut idéer, politiska ståndpunkter och karaktärsdanande moral på. Ta bara C.S. Foresters böcker om Kapten Hornblower; de är fullproppade med dygder, manlighet och karaktär. Eller varför inte ta Jack London och hans underbara människo- och naturskildringar vilka alla följer en socialdarwinistisk syn med inslag av social omsorg och rasligt tänkande. Samma sak gäller Hamsun med flera med flera.
Sedan är det ju så att väldigt många människor inte för sitt liv skulle tänka sig att sätta sig ned med en 300-sidig politisk bok och studera, man har inte tid, vilja eller ork till det. Däremot sätter man sig gärna ner och kopplar av med en god skönlitterär bok. Om denna bok då förfäktar våra idéer istället för systemets, ja då har vi svarat på frågan om nationell skönlitteraturs vara eller icke vara. Inte sant?
Jag ser heller inte att man enkom måste skriva om kampen utan skulle gärna se hur skönlitteraturen breddas att innefatta många olika genrer. Varför inte böcker med våra värderingar i grund men inbakade i fantasy, sci-fi, deckare, dramer och ja, kärlek och erotik? Vi bör finnas överallt där Bonnier, och deras likar, finns – det finns ju en orsak att systemet ger ut sitt litterära skräp. Ta det sistnämnda exempelvis, vilket säkert en och annan höjde på ögonbrynen för – men varför? Vi är väl inte en samling munkar och nunnor eller? En välskriven kärlekshistoria med vackra erotiska inslag som hyllar banden mellan mannen och kvinnan, som främjar samrasiga förhållanden och familjelivet skulle kunna få många läsare, och den skulle då även tjäna vår sak. Så visst skall vi ha skönlitteratur, det måste vi ha.
Och förresten, genom skönlitteraturen kan vi ju faktiskt skapa den värld vi vill ha, vi kan bygga den som man bygger en modell i en dator innan man konstruerar den på riktigt. Men framförallt, vi kan ge läsaren drömmar om vad som komma kan, bara vi kämpar på och lägger manken till ordentligt.

Har du några idéer om hur vi kan bredda och avancera denna kulturkamp för att därigenom bygga en starkare kulturell identitet?

Uppmarsch mot Ragnarök är ju ett modest steg på vägen, fler sådana initiativ bör komma hoppas jag och särskilt spännande tycker jag det vore om någon skrev en historia utan uppenbara politiska förtecken, men som vilar på nationalsocialistisk grund – det vore banbrytande.
Utöver detta är ju musiken ett område som man kan och bör använda sig av. Med spänd förväntan inväntar jag och många med mig ett debutalbum från Motståndsrörelsens egen trubadur Henrik Pihlström. Han är en utomordentlig textförfattare med ”huvudet på spiken”-texter och medryckande musik.
Problemet är ju att tiden inte riktigt räcker till för oss att göra allt som borde göras. Och vi får aldrig nedprioritera det rent politiska arbetet – detta måste alltid vara nummer ett. Därutöver är det otroligt viktigt att vi arbetar brett, på samma sätt som våra fiender gör. Vi kan inte låta områden stå utom kritik och försök till påverkan, vare sig det gäller hälsa, miljö eller kultur med flera områden.

Vad läser du själv för böcker, och har du några författarförebilder?

Jag läser mycket men önskar att jag hunnit läsa mer. Den som kan läsa men inte gör det har ju inget övertag mot den som inte kan… Sedan får man dra en skiljelinje mellan att studera och nöjesläsa. Jag studerar mycket genom litteraturen; politik, historia, religion och så vidare. Jag läser både sådan litteratur som är godkänd av PK-maffian samt sådant som dissidenter skrivit och gett ut. Jag försöker däremot alltid att grundlägga en studie genom att ta del av vad företrädaren har att säga. Låt oss säga att man skall studera Moderaterna – då är det lämpligt med att först ta del av vad de själva säger och hur de definierar sin ideologi, därefter kommer kritikernas tankar. Först när så är gjort anser jag mig klar att börja bilda mig en egen uppfattning.
När det gäller vilka politiska böcker jag läst så är de för många för att sitta och räkna upp; men alla standardverk naturligtvis, som Min Kamp, Myterna, Goebbels dagböcker samt mycket annat från tiden utgivet av NSDAP med flera. Naturligtvis allt jag kommit över av Rockwell, Lane, Pierce, Covington, Klassens, McVan. En hel del av Evola, LeBon, Nietzsche (som jag inte begriper mycket av) med flera filosofer, esoteriker och mystisker. Jag läser ämnen i perioder och sist snöade jag in på konflikten på Nordirland.
När det sedan kommer till skönlitteratur vilket jag gillar att koppla av med så är Leif GW Persson en av mina moderna favoriter. Utöver det så har vi naturligtvis Jack London, Knut Hamsun, C.S. Forester med flera. Som sagt, jag läser mycket och gärna.

Nätundersökningar har visat att du är en av Sveriges populäraste patrioter. Hur tolkar du detta och har du några uppmaningar till din anhängarskara?

Ja du, om det stämmer som du säger så är det ju ytterst hedrande och det gör mig mycket glad. Då betyder ju det att det man gör och säger spelar roll. Det är motivation nog för att fortsätta med det. Men det betyder ju även att man har ett stort ansvar på sig, vilket i sig inte bekymrar mig eftersom jag vet att jag är bergfast i min övertygelse och att jag kommer fortsätta kämpa tills jag drar mitt sista andetag (och finns det en möjlighet skall jag hemsöka vår ras fiender från bortom graven, ett riktigt nazistspöke vore något för ett medium att sätta tänderna i).
Jag har heller aldrig försökt vara någon jag inte är vilket är skönt eftersom man då inte har någon mask att krampaktigt hålla kvar vid. Jag har mina många fel och brister, jag har mina kvaliteter. Jag kommer att säga och skriva sådant jag i efterhand kan ångra och jag kommer både trampa i klaveret och fastna med skägget i brevlådan. Det hör ju oss vanliga människor till…
Förhoppningsvis kommer jag även där emellan hinna med en massa bra saker också. Mitt arbete inom organisationen kommer att fortgå i oförminskad styrka och jag kommer att förbli en offentlig person inom den nationalsocialistiska spjutspetsen, Svenska motståndsrörelsen.
Sedan vill jag även konstatera att jag inte vore mycket utan kamraterna i organisationen. Vi är alla delar av en enhet och alla delar är lika viktiga. Om det är så att jag inspirerar aktivister och medlemmar så skall de veta att jag inspireras av dem. Jag förundras över våra aktivisters uthållighet i gräsrotsarbetet och fullkomliga offervilja att tjäna vår Sak. Och inte minst bärs jag upp av mina fängslade kamrater som trots sina vedermödor står fasta. Motståndsrörelsens aktivister och våra fängslade kamrater – de förtjänar alla hedersomnämnanden.

Kan vi förvänta oss några fler litterära alster från din penna framöver?

Det får vi se, allt handlar ju om hur Uppmarsch mot Ragnarök tas emot. Visserligen kommer jag aldrig sluta att skriva, men om intresset inte är tillfredställande kommer jag ju att låta det skönlitterära skrivandet vara kraftigt nedprioriterat.
Men om läsarna vill så kommer det en fortsättning på Uppmarsch mot Ragnarök. Jag har även ett annat projekt på gång vilket jag själv tycker mycket om. Så, om det finns läsare så kommer jag att fortsätta skriva.

Är det något i boken du är missnöjd med?

Nej, inget jag kan peka på, hade det varit något så hade det ju ändrats. Däremot kan jag säga att jag inte kommer att låta ett projekt pågå under så lång tid, det blir ett elände med tidslinjer, namn och den ”röda tråden”. Jag tror att vi ordnat ut det mesta men jag känner på mig att det kan finnas vissa konfunderande detaljer för den som läser noggrant. Så nej, jag är inte missnöjd alls – däremot mycket nöjd.

Några avslutande ord?

Förutom att jag vill önska alla en spännande, trevlig och inspirerande läsning har jag bara en sak att tillägga: vi vet alla vad som krävs av oss, vad som behöver göras – låt oss göra det!


  • Publicerad:
    2009-07-16 00:00