Emma Watson kommer ut som sologamist

KULTURMARXISM. Emma Watsons feminism utvecklas enligt hennes biologiska klocka. Inför 30-årsåldern har hon deklarerat sitt partnerskap – med sig själv.

Tiden är ute för Emma Watson, enligt hennes egen tatuering. Bild: TerribleWords.com.

Skådespelerskan Emma Watson är mest berömd för sina insatser som barnskådespelerska i de populära Harry Potter-filmerna. I veckan avslöjade hon sitt nya kärleksförhållande – med sig själv.

Watson har i flera år engagerat sig för kvinnofrågor. 2014 blev hon ett ansikte utåt för feminismens globala kamp när hon inom ramen för FN lanserade sin jämställdhetsorganisation HeForShe.

Många kommentatorer har föreslagit att hennes feministiska kamp tändes efter att ha växt upp i det kvinno- och flickförtryckande Hollywood som var hennes andra, eller till och med första hem under barndomen.

Bland andra umgicks hon en hel del med den judiske pedofilen, filmproducenten och medlemmen i sexkulten Nxivm Harvey Weinstein, som senare gick i konkurs efter mediedrev mot hans sexövergreppsbeteende gentemot kvinnliga skådespelare.

Under Weinstein-skandalen bildades 1 januari 2018 organisationen Time’s Up för att motverka sexuella trakasserier på arbetsplatser, och Watson skaffade sig en felskriven tatuering för att lansera den. Möjligen var det bara en tillfälligt målad ”tatuering”: ”Times Up”.

Tiden är ute (för sexövergreppen), var budskapet. Tyvärr missade hon genitivformen på organisationens namn, varför tatueringen snarare betyder ”Det är slut med (dagstidningen) The Times”.

Kvinnofrigörelsen och individualismen leder till solipsism
Barbara McCarthy skriver för ryska RT att Watson genom att bli ihop med sig själv på ett förutsägbart sätt uttrycker den kvinnliga delen av medelklassens ångest genom att omfamna ensamheten.

Det räcker nämligen inte med över 30 ”kön”, stolthet över sin sexuella avvikelse eller sina perversioner, över sin fetma eller sin ”förtryckta” samhällsposition – alltihop för att vidare mata de allt mer uppblåsta egon individualisterna bär på utan att de möter motstånd från en kollektiv grupp.

Den perverse gubben Harvey Weinstein höll taget om Emma Watson.

Nu krävs istället allt fler substantiv för att beteckna vår narcissism, skriver McCarthy. Som att liksom Watson säga att man är i ett ”egenförhållande”.

Därför växer den påstådda ”stoltheten” över att vara ensam sig allt större; så länge man inte erkänner sig vara singel, för det ses fortfarande som ett misslyckande även för de självgoda. Även om vi är ensamma vill vi nämligen få bekräftelse av någon annan, om det så bara är från en själv.

Emma Watsons socialpolitiska förvandling följer hennes biologiska klocka lika säkert som varje annan människas. Efter att 2014 ha sagt till den brittiska tidningen The Guardian att hon var förväntansfull inför sin åldrandeprocess, säger hon nu att ”det finns” mycket ångest inför att bli 30 år gammal, om man inte har stadgat sig med ett eget hem, en make och om man inte har en bebis.

Kvinnokraft och sologamism
För Watson, menar Barbara McCarthy, är det viktiga att sätta pulsen på det rådande narrativ som lyder ”kvinnor behöver inte män”. För det personliga värdet av tvåsamheten ska alltid förnekas till förmån för ”kvinnokraft” och ”frigörelse”.

Genom att bli tillsammans med sig själv, har Watson hittat en skenbar lösning på sitt problem att närma sig den avslutande fasen i sitt liv som fertil kvinna.

Därför är det följdriktigt av Watson att nu bli tillsammans med sig själv istället för med en man, eller ens en annan kvinna.

Det var precis vad Sophie Tanner, konsult inom digitalkommunikation i Brighton, gjorde: Hon gick hela vägen med sitt partnerskap med sig själv och kom ut som ”sologam”. Som sologam gifte hon sig år 2015 helt enkelt med sig själv. Hon lät meddela att människor var ”oerhört stödjande” och tog egengiftermålet ”på allvar”.

Barbara McCarthy påpekar att Watson nu har myntat den nya termen ”egenpartnerskap” som innebär att hennes framtid är att vara singel. Frågan är, skriver McCarthy, varför det behöver göras. Om man är så glad över att vara ensam, varför måste man ge företeelsen ett namn? Skulle män göra det?

McCarthys retoriska fråga antyder att ”single pride” lika mycket som ”fat pride” eller ”gay pride” är ett uttryck för motsatsen; att man vill vara normal. Att singlar hellre skulle vilja ha kärleksrelationer med andra utöver sig själva – lika mycket som feta kvinnor som säger sig vara stolta över sin fetma egentligen hellre skulle vilja vara normalviktiga, och homosexuella som med eftertryck basunerar ut sin stolthet över sin snedtändning egentligen hade velat vara normala.

Därför kan Watsons och Tanners offentligt meddelade sologamism istället vara en sorts omvända kontaktannonser, rop på hjälp för att få tag på en riktig partner: ”Snälla, se mig; hitta mig, någon!”

Men den som är förblindad av sitt ego kan ha svårt att låta sig hittas och leva ett liv i kärlek. För viktigare än att hitta den rätte, är att vara den rätte för någon annan.

Källa:
Emma Watson is dating herself or just ashamed to say the s word?

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
5 Kommentarer
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments