Småländska elever efter Motståndsrörelsens besök: ”Invandrarna höll sig på sin kant – ett tag”

REPORTAGE. Nordiska motståndsrörelsen genomförde under hösten ännu en aktion för att visa sitt stöd för svenska barn och ungdomar i en skola som översvämmats av rasfrämlingar. I samtal med Nordfront berättar nu tre av dessa elever öppenhjärtigt om sina upplevelser på Astrid Lindgrens skola i Vimmerby och vad de tyckte om Motståndsrörelsens aktion.

Astrid Lindgrens skola i Vimmerby. Foto: Nordfront.

Barnboksförfattarinnan Astrid Lindgren växte upp på gården Näs utanför staden Vimmerby. Av hennes texter att döma så levde hon i en idyll:

Vi levde ett lyckligt Bullerbyliv på Näs, i stort sett precis så som barnen i Bullerbyböckerna, med föräldrarnas kärlek som en ständig trygghet och med intensiv lek med de tre syskonen och många andra barn som bodde på gården. Två ting hade vi som gjorde vår barndom till det den var – trygghet och frihet.

I Vimmerby finns idag en skola som är döpt efter henne. 1994 ringde Astrid själv in till den första lektionen i den nytillkomna högstadieavdelningen, men det är verkligen inte någon idyllisk bild som framträder om man väljer att ta sig en närmare titt på vad som idag pågår innanför dessa väggar.

Nästeschefen: ”Vi håller koll på skolledningen”
Undertecknad har pratat med tre elever som tvingas leva i den nya mångkulturella, importerade vardagen. Samtliga bevittnade när Nordiska motståndsrörelsen genomförde en aktion utanför skolan den 25 september, till stöd för de svenska eleverna. De medverkar här under fingerade namn. Men först berättar Motståndsrörelsens chef för Näste 7, Magnus Wardmo, om bakgrunden till aktionen.

— I våras blev vi informerade om situationen på Astrid Lindgrenskolan. Av olika anledningar så hann vi inte med någon aktion innan sommarlovet, utan avvaktade. Kontakten återupptogs sedan när höstterminen börjat och vi ansåg det som lägligt att genomföra en aktion för de inhemska eleverna som, förutom rasfrämlingarnas trakasserier, dessutom stod själva mot en till synes maktfullkomlig skolledning som ställde sig på samma sida som de elever som inte har något i vårat land att göra.

Magnus Wardmo, nästechef för Näste 7. Foto: Nordfront.

Magnus Wardmo säger vidare att det är en vansinnig idé att låta invandrare som uppger en ålder av 17–18 år att gå tillsammans på en skola som är för 6 – 16 åringar. En grupp som är överrepresenterade i vålds- och sexualbrottslighet. Det är ju som om kommunledningen önskar att vita barn skall misshandlas och utsättas för sexuella trakasserier.

— Under aktionen pratade vi med ungdomarna och gav dem vägar att få kontakt med oss inför framtiden. Hur det ligger till med det tänker jag inte gå in på här och nu, med hänsyn till elevernas bästa, då det blev ett drev från media och myndigheter mot Motståndsrörelsen, mig som nästeschef och framför allt de elever som utnyttjade sin fria rättighet att få tala med vem man vill. Men ett är säkert: Vi vet vad som händer, vi har koll på skolledningen och kommunens arbete för att kväsa allt motstånd till det mångkulturella helvete som de ställt till med. Vi har god insyn i samhället i stort, genom kontakter bland befolkningen i Vimmerby och kommer inte att släppa detta.

”De beter sig som barn men ser ut som gubbar”
Fredrik går i en av högstadieklasserna på Astrid Lindgrenskolan. Han säger i inledningen av vårt samtal att det är skönt att få prata med någon vuxen som inte dömer honom för de åsikter han har. Han tycker själv inte heller att hans åsikter är särskilt extrema. Han vill bara att han och hans svenska klasskamrater ska ha rätt till en lugn och trygg skolgång, där de kan fokusera på utbildningen.

Personligen har han heller inte direkt råkat illa ut, rent konkret, men han menar att det nog kan bero på att han alltid har varit tydlig med att de ska låta honom vara ifred, ”annars smäller det”.

Han berättar vidare att Astrid Lindgrenskolan har specialiserat sig på att integrera ensamkommande ”flyktingbarn” och att skolan bland annat har specialpedagoger som är inriktade på just det. Men det fungerar inte alls bra:

— I min klass är majoriteten svenskar men invandrarna hörs mest. De pratar högt, skriker och stör rent allmänt. Det påverkar hela klassens arbetsro. Sedan håller de också på och brottas och stökar med varandra i korridorerna. Jag såg nyligen en situation där ett invandrargäng slogs med varandra när en svensk tjej försökte passera för att gå till sitt skåp och knuffades omkull. Någon lärare såg det här, men gjorde inget.

Fredrik har också en personlig syn på det här med de ensamkommande elevernas ålder:

— Å ena sidan så beter de sig faktiskt som barn, men flera av dem ser ut som gamla gubbar. Jag har hört att många är minst 18–19 år gamla, och det tror jag verkligen stämmer.

När Nordiska Motståndsrörelsens aktivister dök upp så säger Fredrik att han blev både glad och förvånad på samma gång:

— Det behövdes att andra vuxna kom dit med ett klart och tydligt budskap.

Själv stod han med sina egna kompisar ute på skolgården och såg hur några av invandrarna ställde sig en bit ifrån Motståndsrörelsens aktivister, agerade kaxigt och tog bilder. Sedan kom lärarna och föste in, bland annat honom själv, utan att kunna förklara varför.

Nordiska motståndsrörelsen utanför Astrid Lindgrens skola i Vimmerby. Foto: Nordfront.

Vi pratar vidare om trygghet och där säger Fredrik att han känner sig trygg ibland, otrygg ibland. Han vet att det finns invandrarelever som inte skulle dra sig för att blanda in sina äldre syskon och hoppa på en, på väg till eller från skolan. Detta på grund av att han och hans kompisar i princip har blivit rasiststämplade på grund av sina åsikter.

— Det finns kanske en eller två lärare som är på svenskarnas sida. De blir inte sura när man pratar politik, och man får i princip tycka vad man vill, men det är ovanligt.

Samtal med rektorn efter Motståndsrörelsens besök
Sandra berättar att hon började på skolans högstadium i år. Före det hade hon gått på en annan skola i en annan stad. Även där var situationen likartad. Det var många utländska elever där och Sandra upplevde att hon inte kunde säga och göra vad hon ville. Krockar uppstod även mellan andra kulturer. Det var mycket bråk mellan främst somalier och araber.

Till en början var det lugnt i den nya klassen, trots att majoriteten av eleverna var icke-svenska. Efter cirka en vecka kom dock de olika partierna till skolan för att hålla föredrag. Sandra gjorde ingen hemlighet där och då av att hon sympatiserade med Sverigedemokraternas åsikter, men säger samtidigt att hon inte var elak mot någon enskild skolkamrat för att denne inte var svensk. Hon tyckte dock att hon hade rätt att ha sin åsikt om hur hon ville att Sverige skulle se ut i framtiden.

Detta ledde dock till att Sandra blev utstött ifrån sin klass.

— Det var både tjejer och killar som tog avstånd från mig. Ja, faktiskt även svenska tjejer.

Sandra beskriver vidare hur svårt det är att gå i en klass där hon som svensk är i minoritet. Under grupparbeten så pratas det mest arabiska.

— Jag förstår inte vad de säger. Jag har sagt till mina lärare och de säger att de ska ta upp detta, men det händer ingenting. Jag kan ju tycka att om man bor i Sverige så måste man prata svenska.

När Nordiska Motståndsrörelsen dök upp utanför skolan var hon inte rädd för att ta kontakt. Tvärtom kände hon det som helt naturligt, men hon berättar om hur de utländska killarna sedan skrek efter henne att hon är rasist.

— Ja, då är jag väl rasist. Jag har väl rätt att ha vilka åsikter jag vill, skrek jag tillbaka.

Sandra berättar att rektorn ringde polisen och ville sedan att alla elever skulle komma in i skolan. Kort därpå berättade rektorn att hon skulle ha personliga samtal med var och en som visat det minsta sympatier för Motståndsrörelsen, men Sandra har inte blivit inkallad ännu.

Sandra säger vidare att hon idag är uttittad på grund av att hon inte hade beröringsskräck med Motståndsrörelsen. Men hon säger också att det är positivt att eleverna fortsatt att prata om detta efteråt. Det är inte bortglömt, och som hon upplever det så är det flera som är positiva, även fastän de inte skulle våga erkänna det offentligt:

— Jag menar, vi bor i ett land där man inte har kunnat enas om en statsminister efter flera månader. Klart att även ungdomar som inte kunnat rösta ännu känner att det är någonting som inte stämmer i samhället.

”Någon måste visa vart skåpet ska stå”
Sandra verkar vara en väldigt stark och rättfram tjej. Hon säger mycket riktigt också att hennes föräldrar är oroliga över att det en dag ska hända henne något just på grund av detta:

— Jag brukar då säga att någon måste visa vart skåpet ska stå och att jag måste få säga vad jag tycker och tänker.

På frågan om hon upplever något stöd från lärarna så säger hon att många lärare har slutat och att de som är kvar inte vet hur man ska hantera situationen. Hon upplever att lärarna ibland verkar stå på hennes sida men att de inte följer upp vad de säger. Hon nämner som exempel att en lärare bad henne skriva upp en lista över vilka elever som fått henne att känna sig otrygg i skolan, men att det inte har hänt något sedan dess.

Skolan svek – då tog han kontakt med Motståndsrörelsen
Robin, även han en högstadieelev, var den som tog kontakt med Nordiska motståndsrörelsen. Efter en lång tids turbulens på skolan med slagsmål och kränkningar så kände han att det måste hända någonting.

— Jag hade tidigare kollat på Nordfront och en aktion som Motståndsrörelsen gjorde på en skola i Dalarna. När det började bli sjukt jobbigt på min skola så tänkte jag först att någon annan förmodligen hade kontaktat Motståndsrörelsen, men när inget hände så gjorde jag det själv och jag blev väldigt glad när de äntligen dök upp.

Robin säger att han inte drog sig för att gå fram till aktivisterna, även fastän flera av hans vänner inte vågade på grund av risken att råka illa ut i efterhand. Han säger också att en av de skolkamrater som ändå vågade följa med blev utsatt för bland annat en anmälan till socialtjänsten efter detta.

Robin beskriver en tillvaro där våldet är en högst påtaglig realitet i skolan just nu, på grund av motsättningar mellan svenskarna och invandrarna.

— Det gäller att försvara sig själv, men när man gör det så råkar man illa ut. Jag såg till exempel en gång hur en kompis attackerades av en somalier och slog tillbaka. Det slutade med att min kompis fick en avstängning på en vecka medan somaliern fick komma tillbaka efter tre dagar. Det tycker jag inte var rättvist.

Robin berättar vidare att han upplever att situationen på skolan blev lite lättare efter att Motståndsrörelsen varit där.

— Ja, jag känner att de här invandrarna höll sig på sin kant ett tag. Det kände väl att det fanns vuxna där ute som höll koll på vad de gjorde, eller något sådant.

Utpekad våldtäktsman startar bråk – trots förflyttning
En annan händelse som samtliga av dessa tre ungdomar nämner är den våldtäkt som ska ha ägt rum på en skoltoalett under 2017.

Robin säger att den misstänkta eleven förflyttades till en skola några hundra meter bort efter detta, men att denne person vid upprepade tillfällen återvänt till Astrid Lindgrens skola, enbart i syfte att starta bråk och slagsmål.

— Han pratar om att det snackas skit om honom och så, men vad ska vi göra åt det? Jag personligen anser ju att det är sant det som påstås.

Utredningen kring detta gjordes enligt LUL, Lagen om unga lagöverträdare. Detta då både offret och den misstänkta gärningsmannen var minderåriga. Denna typen av utredningar syftar heller inte till att döma någon gärningsman, utan mer försöka ta reda på vad som hänt för att sedan, som det heter ”kunna erbjuda rätt sorts stöd till de inblandade”.

Förundersökningsledaren Liselotte Nordström uttalade sig angående den misstänkte gärningsmannen på detta vis i tidningen Dagens Vimmerby den 19 maj 2017:

— Det finns en extra tragik när det är en ung person. Det blir tydligare att se de mönster i den unga personens liv som har gjort att han eller hon hamnat där.

Anmärkningsvärt är också att det har framkommit uppgifter om att skolan inte polisanmälde när de fick reda på detta utan först försökte göra en egen ”utredning”.

Detta stämmer också överens med det Robin berättar om hur han upplever att skolan rent generellt handskas med problem. Obekväma saker ska helst tystas ner.

Undertecknad var i kontakt med rektorn för Astrid Lindgrenskolans årskurser 7–9, Josephine Svensson, för att försöka få svar på varför skolan valde att inte polisanmäla händelsen direkt, men också för att ge henne en chans att bemöta elevernas vittnesmål om en mycket dålig skolmiljö. Därtill hade hon här en möjlighet att förklara vad skolan har för strategi för att komma till rätta med den här otryggheten.

Svensson lovade först att återkomma inom en vecka med skriftliga svar via e-post, men redan efter några dagar hörde hon av sig och tackade nej till någon som helst medverkan i artikeln.

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

7
Lämna en kommentar

Please Login to comment
3 Comment threads
4 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
4 Comment authors
CharlieFredrikaSlipsenGrottbjörnen Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Grottbjörnen
Medlem

intressant, och jag funderar lite på det här med bullerbyidealet..är det så sunt egentligen? missförstå mig rätt men är det inte det som har gjort att svenskar har blivit bekväma,naiva och fega litegrann? att leva i en idyll där man inte har minsta problem att ta itu med, lite svårigheter i livet skadar nog inte så att man blir härdad och fostrad åt rätt håll…jag tänker litegrann att de som lever ett medelklassliv i bullerbyn utan kontakt med tex. berikningen som pågår ute i landet är de som röstar på centern eller Socialdemokraterna

Fredrika
Medlem

Bullerbyidealet, hoppas jag att de flesta svenskar inser, bygger på en utopisk sagobeskrivning som därmed inte går att realisera och som även nostalgiker måste erkänna aldrig har existerat i verkligheten.

Jag är övertygad om att svenskens feghet, flathet, bekvämhet och oförmga att hantera svårigheter inte kommer från sagornas värld utan mer troligt från socialdemokratin. En falsk uppfattning om trygghet baserad på att staten tar hand om oss. Och på att vi vägrade kriga mot vår vännation Tyskland eller fienden Sovjetunionen.

Charlie
Medlem

Om bullerbyidealet aldrig existerat, vad är i så fall definitionen av det?

Fredrika
Medlem

Din fråga är antagligen felställd eftersom du frågar efter definition av något som inte finns. Hade det funnits hade det varit en berättigad fråga. Eller också felkommenterade jag kommentaren. Det som folk brukar kalla Bullerbyidealet har förmodligen aldrig definierats så noga att det kan definieras som ett begrepp och därmed ges en lexikal term. Den lösa tanken kring ett sådant ideal bottnar såklart i Lindgrens sagobok om en fiktiv by. Sedan blev det via debattörer en mem som funkade eftersom många hade läst böckerna om Bullerbyn och sett Lasse Hallströms och Olle Hellboms tv-serier. Alla som hör ”Bullerbyn” har därför… Läs mer »

Slipsen
Medlem

Vilket äckligt, svenskfientligt samhälle vi tvingas leva i och har där vuxna, framför allt lärare, fritidspedagoger, genuskärringar och annat pack har svikit de unga. Det är ett folkförräderi som aldrig tidigare skådats och jag hoppas få uppleva den dagen då alla folkförrädiska svin dinglar från galgen i Finspång om det så rör sig om miljoner människor. Det måste vara slutdaltat och slutkompromissat nu med allehanda patrask från världens alla hörn! Dessa vill oss inget gott, har ingen respekt för nån(inte ens sig själva)och är inga ingenjörer som gör vårat samhälle till en utopi(även om alla var det så ska de… Läs mer »

Grottbjörnen
Medlem

Bra skrivet om högutbildade invandrare i den mån de finns, vi har våra egna högutbildade i vår ras och vi har klarat oss utmärkt med den äran med de vi har, dessutom är väl det att skapa problem i tredje världen om något om vi ska ta hit deras läkare och annat hit!

Fredrika
Medlem

Det är så många känslor som väcks när man läser detta reportage. Jag tänker på en buddhistpoet som skrev en dikt. Hon var mor och skrev om hur det är att ha barn i en helvetisk värld. Om att hon hade ett brinnande hjärta i ena handen och den andra handen hårt knuten om en omätbar ilska. Så är detta reportage för mig. Hjärtat brinner för Marita och ungdomarna som har vänt sig till henne, törstande efter vuxen förståelse, ett öra som lyssnar till deras ångest som för många av dem säkert varje skoldag gör ont i magen när de… Läs mer »