Med tanke på den exponering Motståndsrörelsen får i media, och har fått under de senaste månaderna, vilket gjort att intresset för organisationen ökat, ligger det i vårt intresse att litet tydligare klargöra vår ståndpunkt i skenet av att vi påstås sträva efter ett totalitärt samhälle.

Trots att Motståndsrörelsen aldrig gjort några uttalanden om att vi vill skapa ett totalitärt samhälle så är det vad man hävdar från media och myndigheter – naturligtvis för att avskräcka folk eftersom diktaturivrare inte är något man känner sig bekväm med. Denna artikel syftar inte till att få media att ändra sin rapportering om oss, utan snarare är önskan att litet tydligare förklara våra ståndpunkter vilket underlättar för den intresserade när denne skall skapa sig en uppfattning om oss. Politisk teori är dock ett ämne som inte är enkelt hanterbart, speciellt med tanke på att definitionerna av olika termer skiljer sig åt beroende på individens egen uppfattning, kunskap och erfarenhet. Jag tänker därför i denna artikel göra allt så enkelt och tydligt jag kan. Detta med vetskapen på att organisationen inom kort kommer att presentera ett mer omfattande dokument rörande dylika frågor.

Demokratin av idag
Innan vi kan förklara varför vi är motståndare till demokratin måste vi definiera vad demokratin av idag är. Om jag säger att jag vill krossa demokratin så kommer de flesta instinktivt känna att det jag menar är att jag vill avveckla de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna, så eftersom de lärt sig att dessa rättigheter är vad demokratin värnar. Men detta är inte vad demokratin av idag handlar om, det är inte en fråga om styrelseskick. Här följer ett längre citat från en del av organisationens interna utbildningsmaterial, anpassat från Colin Jordans original:

”Den rådande demokratin säger sig härstamma från det forntida Grekland varifrån ordet härstammar. Men sanningen är den att den nuvarande demokratin inte liknar den forntida särskilt mycket. Den demokrati som fanns vid tiden för Platon och Aristoteles var ett styrelseskick som handhade en enskild stad med närliggande område – detta begränsade område var staten. Områdena var så pass små att direkt och personlig kontakt mellan statens styrelse och medborgarna var möjlig. Att folket således deltog i styrandet var därför en realitet i de grekiska stadsstaterna, vilka för övrigt var etniska samhällen där medborgarskap bland annat avgjordes av släktskap med varandra.
Det som kallas ”demokrati” idag är något helt annat jämfört med ursprunget. Sverige är en stor nation bestående av åtskilliga miljoner individer, varav över tio procent är rasfrämlingar. Systemet har inom ramen för demokratin skapat ett antal olika politiska partier vilka till synes skiljer sig åt politiskt sett. Om man däremot skärskådar de accepterade politiska partierna så finns det vissa grundfundament där de är överens. Två av dessa är frågan om demokrati och om mångkultur. Samtliga partier som accepteras inom systemapparaten är för demokratin så som den är samt för att Sverige skall bli ett fullständigt mångkulturellt samhälle. Medborgaren får information om vad politikerna vill genom massmedia, borträknat dem som bryr sig tillräckligt för att själv söka information. Media presenterar partiernas olikheter utifrån perspektivet hur deras politik kommer att slå mot individen varpå den enskilde kan rösta på det som verkar bäst för honom eller henne. Men valet står endast mellan de godkända partierna, vilka alla delar samma värdegrund och egentligen inte strävar mot så olika mål som det först kan verka. Medborgarna har blivit lärda att tro att deras röst på något sätt spelar roll och att de påverkar det stora hela. I verkligheten är individens röst bara en registrering av valet mellan de tillåtna alternativen, tillåtna av de verkliga härskarna som faktiskt beslutar om vårt öde. Demokratin är således bara ett gigantiskt bedrägeri skapat för att inbilla individen att hon har något att säga till om.
Vidare har demokratin, av de dolda makthavarna, förvandlats till något mer än bara ett styrelseskick som ger dem maximal makt, ekonomiskt vinning och beskydd. Den har förvandlats till en allomfattande lära vars grund är det mångkulturella, egalitära (likformiga), samhället.
Vad demokratin resulterar i definierar vad demokratin är, snarare än vad dess representanter säger att den är. Resultatet av demokratin i Sverige är ett utbildningsväsende som utexaminerar hjärntvättade, anarkistiska, egocentriska, materialistiska ungdomar utan några som helst höga ideal, ungdomar beroende av dekadens i olika former. Även vuxna tas om hand och likriktas av massmedia i nära samarbete med det demokratiska systemet, samt hålls i schack av ett allt mer drakoniskt rättsväsende.
Resultatet av detta ser vi runt omkring oss. Vår nation som en gång i tiden var ett föredöme är nu översköljt av brottslighet med en samhällsbild som alltmer dikteras av främlingarnas behov eller nycker där svensken inte klarar av att göra ens det minsta motstånd trots verkligheten de utan tvekan ser: främlingsinvasionen i vars spår svenskheten förlöjligas och undanträngs, en ekonomisk politik som missgynnar nationen och medborgaren, en politik överlag som ger bort mer och mer kontroll till överstatliga internationella institutioner samt ett rättsväsende som implementerar fler och fler lagar som skall hindra den egna befolkningen att aktivera sig emot det som sker.”

Den springande punkten här är klargörandet att demokratin av idag snarare är en allomfattande lära och inte bara en fråga om hur nationen skall styras. När vi säger att vi är motståndare mot demokratin så är vi motståndare mot denna egalitära politiska korrekthet vilken kastrerat vårt svenska folk.

En annan definition på det rådande styrelseskicket har givits oss av den franske sociologen Gerard Mermet, som myntade begreppet demokratur. En demokratur är ett samhälle som skenbart är en demokrati men som i praktiken saknar en reell yttrandefrihet; som saknar en möjlighet för dissidenter att föra sin talan på lika villkor; som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende eftersom lagar och regler tillämpas och appliceras olika beroende på vilket politiskt läger man tillhör; där man riskerar att bli av med sitt arbete på grund av sina åsikter; där man som dissident riskerar att bli utsatt för politiskt våld av politiska motståndare, vilket staten även ser mellan fingrarna med. Ännu ett kännetecken för en demokratur är att lagarna som finns inte åtlyds av staten själv.

Med detta i åtanke kan vi klargöra att vi är dödliga motståndare mot den demokratur vi lever i. Sverige har gått från ett folkhem med vilja till folkstyre till en demokratur och är på väg till att bli en del av den nya totalitära världsordningen, styrd av en ekonomisk elit.

Vi är alltså inte motståndare mot yttrandefrihet, mötesfrihet eller föreningsfrihet. Vi är inte motståndare mot att medborgarna skall kunna påverka styrandet av nationen och vi är inte för en totalitär diktatur.

Rätt förutsättningar
Om individen skall kunna deltaga i beslutsfattandet av sitt eget öde så krävs det att denne får sann och riktig information. Ett steg på vägen för att uppnå detta vore att förbjuda främmande folk och intressen att äga eller utöva inflytande över massmedia. Det spelar här ingen roll om det är den judiska familjen Bonnier eller ett mediekonglomerat med säte i vilket annat land som helst, deras inflytande i, eller majoritetsägande av, svensk media är oacceptabel.

Vidare kommer vi inte ifrån att nationens ledare eller ledarskap, oavsett i vilken form vi föreställer oss dem, måste tillerkännas en verkställande makt att agera vid olika situationer, speciellt så när nationen står inför någon form av kris. På samma sätt som den ansvariga kirurgen har den yttersta beslutsrätten vid en operation, eller kaptenen på fiskebåten givits absolut makt att beordra besättningen måste samma makt finnas tillgänglig för nationens styrelse. Naturligtvis följer ansvaret med denna makt och folket måste ha rätten och möjligheten att göra sig av med den styrelse som missbrukat sin makt.

Slutligen kan vi konstatera att den absoluta grundförutsättningen för ett reellt och hållbart folkstyre är att nationen är folkligt homogen – d. v. s. frånvaro av rasfrämlingar inom den beslutsfattande ordningen.

Motstånd mot totalitarism
Som nationalsocialist är man för frihet, så enkelt är det. David Eljas har i sin artikel Friheten i det Tredje riket som publicerades i Nationellt Motstånd nummer 15 tydligt klargjort situationen i det nationalsocialistiska Tyskland under ledning av Adolf Hitler.

Att NS-Tyskland var en diktatur är ett felaktigt antagande, men inte heller var det en demokrati av idag. De politiska ledarna hade i det Tredje riket större mandat att agera samtidigt som folkomröstningar genomfördes, som exempelvis vid annekteringen av Österrike. Däremot är det självklart att Tyskland under krigsåren tvangs begränsa de medborgerliga fri- och rättigheterna till förmån för skydd av nationen. På samma sätt som alla krigförande nationer gjort och kommer att göra.

Vidare kan vi inte finna den nationalsocialistiska politiska strävan och önskan i ett Tyskland under brinnande krig. Däremot kan man exempelvis i Hitlers bordssamtal följa vissa diskussioner kring hur han avsåg att nationen skulle styras efter hans död – och det rörde sig inte om vare sig diktatur eller arvfurstendöme; parlamentarisk demokrati eller teokratisk diktatur. Snarare skönjer man hur Hitler ville säkerställa medborgarnas frihet genom en stark statsbildning.

Motståndsrörelsens strävan
Svenska motståndsrörelsen är en nationalsocialistisk organisation med maktambitioner. Vi vill inte vara en del av upprätthållandet av den demokratur (politiskt korrekta demokratin) som idag råder, inte heller vill vi införa någon totalitär statsbildning. Vi kämpar för medborgarnas fri- och rättigheter och värnar sådana civiliserade begrepp som yttrandefrihet.

I Våra mål i korthet som finns på patriot.nu klargör vi att vi önskar ”återinföra ett traditionellt, och mer auktoritärt, samhällsskick med nationalism och socialism som ideologiska grunder.” Vi inser själva att detta lämnar öppen för viss tolkning samt att formuleringen kan vara litet oklar.

Organisationen har hittills fokuserat på de större frågorna, ödesfrågorna, och inte bekymrat sig alltför mycket om detaljfrågor, där exempelvis frågor om framtida styrelseskick hamnat. I första hand har vi velat väcka tankarna om vår folkliga och kulturella överlevnad samt rikta in oss på hoten mot Sverige och svenskarna. Det har blivit så eftersom informationsspridandet ut mot folket i första hand inte handlat om organisationen, utan situationen. Organisationsbyggandet har skett successivt med fokus på att skapa en hållbar struktur.

På senare tid, då vi kämpat oss till ett genomslag och blivit långt mer omtalade och kända bland våra tilltänkta rekryter och sympatisörer, m.a.o. folket, har det blivit dags att konkretisera organisationens realpolitiska strävan bättre. Vi inser att om vi inte definierar oss själva så lämnas fältet fritt för andra att göra det, vilket vore olyckligt.

Denna artikel har försökt att reda ut vissa frågeställningar som dykt upp. Förhoppningsvis kommer denna att uppfylla sitt syfte i väntan på det dokument som organisationen för närvarande arbetar med. Frågor eller funderingar i form av kommentarer mottages tacksamt, speciellt med tanke på – som sagt – att politisk teori inte är något som hanteras utan viss möda.

  • Publicerad:
    2009-07-14 00:00