RECENSION. Henrik Gustafsson har läst dansken Kristian Törnings bok om egohumanisterna som förstör vårt samhälle.

”Egohumanisterna – de nya totalitärerna” av Dansk Folkeparti-politikern Kristian Törning är en bok som nyligen översatts och publicerats på svenska av Logik förlag. I denna myntar författaren ett nytt samlande epitet för dem som direkt eller indirekt verkar för vårt folks undergång; egohumanister. Det är en löst sammansatt grupp av människor som han försöker slå ihop under ett begrepp. Dessa har tidigare getts benämningar som anti-vita, nyttiga idioter, godhetsknarkare eller PK-iter. Det är troligt att Törning, som är väl bevandrad inom den akademiska världen samt arbetslivet som följer på detta, ofta stött på dessa människor. Hans konflikter med dem kan ha resulterat i att han kände ett starkt behov att skriva ut sina tankar kring dem och vilken effekt de har på samhället i stort. Boken känns som ett resultat av en relativt nyuppvaknad persons reflektioner av tillvaron i ett dagens Danmark som alltmer börjar likna Sverige.

Det är ingen ny företeelse som Törning behandlar i sin bok. Friedrich Nietzsche skrev till exempel redan på 1800-talet om de (själv)goda människorna som betraktar sina uppfattningar på samma vis som religiösa dogmer som inte kan ifrågasättas.

Hos vilka ligger väl den största faran för all människoframtid? Är det icke hos de goda och rättfärdiga – de som tala och i hjärtat känna: ”Vi veta redan vad gott och rätt är, vi hava det även; ve dem som här ännu söka!” …vilken skada de onda än må göra: den skada som de goda göra är den skadligaste skadan! De goda måste korsfästa den som skapar sin egen dygd. Den skapande hata de mest: honom kalla de förbrytaren. Ty de goda kunna icke skapa; de äro alltid början till slutet.
/Nietzsche, ”Så talade Zarathustra”.

Törning beskriver något otydligt hur egohumanisterna består av ”etniska européer som är illojala mot det egna folket och sitt eget land som självständig nation” (2018:8). Egohumanismen beskrivs som en ”ny extrem ideologi” (2018:12). Ordet verkar åsyfta personer som tror sig bry sig mycket om andra och vill rädda världen. De påstår sig vilja hjälpa andra fast de egentligen bara bryr sig om sig själva. De gör det för bekräftelse och för att det får dem att må bra själva där de lever i sin påhittade värld av självvald okunnighet. Törning skriver att egohumanismen började med en ”John Lennonsk vision” som den egna kulturen stod i vägen för (2018:16-17).

Egohumanisterna kan vara personer som följer ett vanligt psykologiskt drag hos människor vilket gör att de strävar efter att vilja vara till lags och passa in. De vill bli framgångsrika, leva utan onödiga problem och de prioriterar främst sig själva och sin välfärd framför den av samhället i stort. Dessa är också strävanden som med lätthet kan underblåsas av media och det övriga offentliga samhället. De som Törning kallar egohumanister passar in i beskrivningen av nyttiga idioter. Det är personer som inte förstår eller vill förstå att deras handlingar och inställning får negativa konsekvenser och likväl arbetar för etablissemangets intressen. De behöver bara upprepa samma meningslösa klyschor om och om igen för att bli belönade med social bekräftelse från ”de goda” krafterna, som i dagsläget är överrepresenterade i många instanser i samhället.

Egohumanisterna sägs sträva efter ett globaliserat världsrike (2018:21). Törning verkar inte ha frågat sig varifrån dessa idéer är sprungna. Det är dock uppenbart att de inte har kommit på detta själva. Snarare är det så att de apar efter sådant de blivit itutade från media och etablissemanget och eftersom de saknar förmågan att ifrågasätta sådana saker fortsätter de bara att säga samma saker. Detta är ett kännetecken av mass-människan, vars åsikt enbart är det som de senast hört från någon annan. När systemet konstant upprepar samma fraser blir det automatiskt så att många apar efter dessa utan att konkret reflektera över vad de säger eller varifrån de har hört det. ”Alla är lika mycket värda” låter ju jättefint, men vad betyder det egentligen. Vad menas med det egentligen och har de ens själva tänkt över vad det är de säger?

Det är förstås bara en fasad som de målar upp för att de ska verka fina och duktiga och för att de vill passa in. Egentligen tror jag att det är de som gapar högst om ”allas lika värde” och ”kärlek åt alla” som är de allra värsta perversa egoisterna. De påminner mig om huvudkaraktären Patrick Bateman i ”American Psycho” som sitter och raljerar om hur man måste avskaffa apartheid och sätta stopp på all svält i världen fast han egentligen är en fullständigt sinnessjuk seriemördare. Exempel på personer som polischefen Göran Lindberg, även kallad ”Kapten klänning”, bekräftar detta, liksom barnvåldtäkts-dömde åklagaren Sebastian Flodström. Det känns som att de som har mest skräp undangömt i garderoben liksom måste kompensera för detta genom att framstå som så duktiga som möjligt utåt gentemot etablissemanget. Deras uttalanden har ingen förankring i verkligheten utanför deras huvuden utan de bygger sin tillvaro helt utefter det som de intalar sig själva vara sanningen och agerar därefter.

Törning poängterar hur det oftast är de mer resurssvaga i samhället som får betala för resultatet av det invandringsprojekt som sker med egohumanisternas goda minne. Själva bor de oftast i områden som inte drabbas av deras fantastiska mångfald och slipper för stunden att konfronteras med effekterna av utarmningen av deras eget folk. Ett exempel som ligger nära till hands är Scanias VD Leif Östling som 2006 skall ha hävdat att Sverige har plats för 20 miljoner människor (1) och senast var på tapeten för att han investerat en massa pengar utomlands för att slippa betala skatt i Sverige. Detta gjorde han med motivationen och det numera välkända uttalandet ”vad fan får jag för pengarna?” Alla skattepengar i världen lär dock inte kompensera för de skador som orsakas av invasionsprojektet som Östling och hans likar förespråkar. Själva har de så mycket resurser att de inte behöver utsätta sig för de negativa effekterna av deras destruktiva strävanden. Om man ska se något positivt med utvecklingen så är det att deras likar med tiden kommer att bli allt färre och få svårare att gömma sig undan i sin bubbla där allt verkar vara frid och fröjd.

Filosofen John Stuart Mill framlade 1861 att det är ”ett villkor för fria institutioner att regeringens gränser sammanfaller med nationalitetens gränser” (2006:92). Han hävdade vidare att en multinationell stat saknar den garanti mot diktatur som existerar i nationella stater. Då dessa rekryterar hären ur folket självt skulle de inte kunna användas för inre förtryck (2006:93). Detta förutsätter att befolkningen har en slags känsla av gemenskap och inneboende sympati till varandra. Rasfränder emellan existerar en samhörighet och empati som inte återfinns i samma utsträckning olika folkslag emellan. Därmed känns Mills resonemang logiskt. En poliskår bestående av rasfrämlingar skulle förmodligen även ha lättare att slå ner på vita svenskar än andra svenskar skulle ha, oavsett hur indoktrinerade de må vara. Även Immanuel Kant förkastade redan 1790 vurmandet för en universell monarki i pamfletten ”Evig fred”. Detta var på grunderna att en sådan kanske skulle kunna upprätthålla fred, ”men det skulle var en despotins fred och till och med krig var rationellt sett att föredra framför den”. (1995:90). Med detta i åtanke framstår det inte heller som konstigt att dem som Törning kallar egohumanister även beskrivs som ”de nya totalitärerna” – resultatet av deras strävanden skulle otvivelaktigt leda till ett globalt tyranni.

Det är inte något utopiskt regnbågsrike som upphovsmakarna till dessa idéer har haft i åtanke från början. Det är tankar som återfinns i texter genom historien såsom Sion vises protokoll, Morgenthau- och Kalergiplanen. Alla beskriver de på olika sätt i princip samma mål. De nyttiga idioterna och egohumanisterna har svalt betet och arbetar för samma mål, men de verkar tro att det hela skulle utmynna i något gott för dem själva och mänskligheten. Fast andra människor har de inte så mycket uppfattning om egentligen utan man kan på god grund påstå att de tror att hela mänskligheten består av dem själva.

Det är intressant att läsa Törnings beskrivning av Sverige, ur en dansk nationalists synvinkel. Han skriver att ”svenskarna kommer att förlora Sverige… vi danskar kan redan nu planera för hur vi ska agera när Sverige kollapsar” (2018:45). Törning har rätt i att ”egohumanisterna” och deras herrar försöker få Danmark att bli som Sverige, liksom de strävar efter att alla vita länder skall vara så lite etniskt homogena som möjligt. Jag vill dock likna egohumansiterna vid råttor som förtrollade följer efter sin herre som spelar flöjt och leder dem likt lämlar mot avgrunden. De är alla indoktrinerade av västfientliga krafter och jag kan omöjligt tro att vi skulle ha kunnat utföra det här förstörelseverket på egen hand utan att ha undergrävts av fientligt sinnade krafter.

Törning hävdar att den egohumanistiska identitetsbildningen är sprungen ur dogmerna. En dogm beskrivs som en bindande formulering av en religiös sanning. Dessa är av sådan karaktär att de inte får ifrågasättas. Detta stämmer överens med det som i dagens samhälle kallas värderingar och värdegrund. Man tillåts inte vara med i olika sammanhang på grund av att man inte har rätt värderingar eller inte delar etablissemangets värdegrund. Liknande argument användes på medeltiden när man lät avrätta personer som hävdade att jorden var rund samt brände människor på bål för trolldom. De som driver på denna förföljelse numera har inte så svårt för att göra karriär i dagens samhälle och deras sort förses ofta med resurser så att de kan frodas och lyftas fram som föregångsexempel för alla. Ofta kan de inte själva upptäcka motsägelserna i det som de intalar sig själva och det som de uppfattar ifrån världen omkring dem. De kan till exempel resa till Indien eller Thailand och se hur det ser ut där och sedan resa hem och påstå att människorna här och där är likadana. De tänker helt enkelt inte ett steg längre. De orkar inte eller vill inte för det är mer bekvämt att inte göra det.

Törning beskriver situationen i Sverige som att gemene svensk hela tiden måste vara rädd för att uttrycka sig ”fel” då detta är ”ett brott” som ”kan leda till allvarlig social stigmatisering” (2018:59). Det finns ett psykologiskt fenomen som kallas kognitiv dissonans och ganska bra beskriver hur dessa problem kan uppkomma hos människor. Det beskrivs som en slags spänning som uppstår då en människa blir medveten om två uppfattningar som inte stämmer överens med varandra. Till exempel då man upptäcker att man agerat på ett sätt som går emot ens egna åsikter. Teorin om kognitiv dissonans går ut på att vi rättfärdigar våra handlingar för oss själva för att undvika obehagskänslor (2010:164). I västerländsk kultur är det inte önskvärt att man uppfattas som inkonsekvent och för att undvika det uttrycker man åsikter som stämmer överens med ens handlingar. Detta skulle i viss mån kunna förklara hur somliga ändrar sina åsikter för att få dem att stämma överens med sina handlingar. Dissonansteorin kan också förklara spänningen som man känner när man går emot klart definierade attityder i samhället. Många ändrar därmed sina attityder för att minska denna och i västerländska samhällen kan teorin användas för att förstå likriktning då människor ändrar sina åsikter efter vad de tror alla andra tycker. I delar av östra Asien däremot anses det som något naturligt och helt mänskligt att uppleva motsägelser inom en själv och det är inte önskvärt att reda ut dem på samma sätt som det är här (2010:169).

Törning verkar sakna förståelse för orsakssamband kring degenereringen av våra nationer på ett djupare plan. Han förespråkar en slags öppen danskhet där invandrare kan bli ”mer danska genom social samvaro med välfungerande danskar” (2018:36). Törning hävdar naivt att det aldrig har funnits någon långtgående plan för invandringsprojektet. Måhända har inte godhetsknarkarna och de nyttiga idioterna någon sådan, men det mesta visar ändå på att det finns en grundligt utarbetad plan. Jag tror inget inom politiken händer av en slump. De som äger massmedia och orkestrerar folkutbytet har kallt beräknat resultatet av sin plan. De nyttiga idioterna hjälper till i deras ansats med att förhindra medborgare att få den information de behöver för att göra genomtänkta val.

Något som tyder på att Törning förstått de större frågorna är ändå hur han jämför egohumanisterna med frimureriet samt kritiserar både FN och EU. Han passar dock själv på att godhetssignalera genom att ondgöra sig över hur ”Europa för andra gången på 100 år förrått judarna” (2018:152) genom att tillåta omfattande muslimsk invandring. Det borde inte vara så svårt för en påläst person att ta reda på att det är just inflytelserika judar som drivit på utvecklingen med utomeuropeisk invandring till vita länder. Fastän en stor del av rasfrämlingarna i Europa är muslimer så är det inte konsekvent att enbart peka ut dem som hotet mot vår överlevnad. Det finns exempel på flitiga och intelligenta invandrare som gjort mer än alla muslimer för att demontera de vita folkens nationalstater. I fallet med Sverige kan man tänka särskilt på en viss anfader till Bonnierfamiljen som hette Gutkind Hirschel. Denne flyttade till Köpenhamn 1801 och antog namnet Gerhard Bonnier. Han gav sig in i bokhandlarbranschen och fick 10 barn varav tre flyttade till Sverige. Resten är historia, liksom fallen med bankiren Obja Asch, sedermera Olof Aschberg på 1870-talet och ”samhällsdebattören” David Schwarz som kom hit på 1950-talet. Det är tydligt för dem med ögonen öppna att folkblandningsprojektet inte varit ett initiativ av nyttiga idioter eller s.k. egohumanister som tillhör vårt egna folk.

Törning verkar anse att alla invandrare kan bli danskar, men ändå ser han det som ett problem att danskarna är utdöende. Om alla kan bli danskar kan ju danskarna aldrig dö ut, fastän uppfattningen om vad som är danskt och vem som är dansk förändras. Samma sak gäller förstås också Sverige. Det skulle behövas en mer konkret bestämmelse om vem som kan vara svensk och dansk. Kulturen är främst något som formas av folket och rasen. Människorna präglar sin omgivning främst, även om miljön har viss inverkan på folket och dess karaktär, särskilt på lång sikt. Det var förr allmänt accepterat att tala om vem som var arisk eller av nordisk ras, något som numera har blivit tabu, men likväl skulle kunna hjälpa till att reda ut frågetecken kring vem som är eller kan bli svensk. Nyligen myntade uttryck som att ”svenskar är vita” skulle tidigare förefallit överflödiga. En påföljande fråga blir hur man skall ska avgöra vilka som är vita och inte, då befolkningen blir allt mörkare. Författarens främsta argument mot invandring verkar vara ekonomiska incitament, vilket är speciellt tröttsamt för en rasmedveten person att läsa om. Det spelar ingen roll ifall vi har hur mycket pengar som helst ifall vår ras hotas och utarmas. George Soros och hans likar kan säkert ösa pengar över oss för att vi genomför folkutbytet. Det borde anses som bättre att leva fattig i ett homogent land än att vara stenrik i ett multikulturellt samhälle. Rikedomen i samhörighet med fränder är mer värd än pengar och materiella ägodelar.

Törning skriver om att kulturer har olika kvalitet och att dansk kultur ”rent kvalitativt är bättre än den från Mellanöstern” (2018:132). Kulturen är i högsta grad dynamisk och förändras i förhållande till hur befolkningen förändras i ett land. Människorna formar kulturen så som det bäst passar dem. Därför har jag svårt för att säga att min kultur är bättre än andras rent objektivt. För mig är min kultur bättre då den är ett uttryck av det folk som jag tillhör, men samma sak gäller kulturerna i Mellanöstern. Människorna där har lika mycket rätt att tycka att deras kultur är den bästa som någon i Sverige eller Danmark har. Därmed framstår Törning som en kulturchauvinist som ser ner på andra kulturer, vilket han inte hymlar med i sin bok. Han skriver att: ”Vår kultur genererat mycket mer gott för individen än deras har. Det är också därför folk från Mellanöstern och Afrika så gärna vill komma hit – det finns ingenting i deras egna länder” (2018:163). Jag tror att alla folk mår bättre av att stanna i sina egna länder bland sina fränder, även om de inte har samma materiellt höga standard där som de får när de kommer hit. Tids nog, i samband med att de blir fler kommer de ändå att förändra Danmark och Sverige så att det mer efterliknar deras hemländer. Detta kan man redan se i de bostadsområden där de är överrepresenterade. Detta tror jag beror på att det passar dem bättre att ha det så och det är mer naturligt för dem.

Det var svårt att läsa denna bok utan att mer ingående analysera delar av dess innehåll. Författaren undviker att gräva djupare i orsakerna till den destruktiva samhällsutvecklingen och han låter helt bli att nämna frågor som judars inflytande och ras eller etnicitets betydelse för kultur. Boken innehåller ändå många intressanta synpunkter och poänger. Det var roligt att läsa sådant som bekräftar ens egna uppfattningar i nutid från ett annat perspektiv och med nya ord, fastän författaren inte träffar rätt på målet. Boken kan fungera som en inkörsport för djupare förståelse av många ödesfrågor för vårt folks framtid. Den fyller helt klart ett syfte. Även om den ger mig mycket blandade känslor resulterade läsandet också i omfattande reflektion kring flera viktiga ämnen. Liksom alla böcker behöver den alltså läsas kritiskt och med ett öppet sinne.

Boken finns att införskaffa på Logik förlag.

Källor:
(1) Leif Östling, din jävla rasförrädare!
Hettne, Björn, m.fl. (2006). ”Den globala nationalismen”. SNS Förlag.
Myers, David, m.fl. (2010). “Social Psychology”. McGraw-Hill Education
Kedourie, Elie. (1995). ”Nationalismen”. SNS Förlag.
Törning, Kristian. (2018). ”Egohumanisterna – de nya totalitärerna”. Logik Förlag.


  • Publicerad:
    2018-05-08 10:55