KOMMENTAR. Mikael Karlsson delar i denna artikel med sig sina tankar om Brexit. Vad innebär Brexit, och vad är nästa steg?

unionjack

Det brittiska folket har talat – mot alla odds

I en folkomröstning som överraskade etablissemanget valde det brittiska folket att lämna EU. 52% av de som röstade vill lämna, mot 48% som vill stanna kvar i unionen. Beslutet shockade politiska kommentatorer, kändisar och TV-personligheter som misslyckats med att analysera folkviljan, den pyrande misstron mot EU bland vanliga människor.

Det finns orosmoln på horisonten. Folkomröstningar i Storbritannien är liksom i Sverige endast rådgivande och flera politiker har signalerat att de kommer att göra allt för att landet ska bli kvar i EU. Det har dessutom talats om motstånd mot utträdet som kan drivas på juridisk väg och i så fall förhala utträdet, som ändå förutspås ta två år om allt går som det ska.

Ifall vi utgår från att folkviljan respekteras i Storbritannien har vi en oberoende europeisk stat med stora ekonomiska och kulturella resurser att ta hänsyn till framöver. Redan nu firar europeiska statsnationalistiska partier Brexit och ringar på vattnet är att vänta när signalen går i Europas länder – att lämna EU är möjligt. Att följa ett exempel kräver mindre mod och beslutsamhet än att gå i täten, vilket har gjort att röster höjts bland annat i Frankrike och Nederländerna för en folkomröstning om utträde.

Demokrati när det passar

Brexit har slagit ytterligare en spik i den liberala demokratins kista. Det är uppenbart att man från högre ort menar att folket har tyckt fel. Bonniertidningen Sydsvenskan har publicerat en artikel som ondgör sig över att de 52% som röstade för att lämna får bestämma över de övriga, både de som röstade mot och de som inte röstade alls.

oldwhitedie

Plakat från protester mot Brexit.

Artikelns författare, professor Kenneth Rogoff, menar att det är rysk roulette och inte demokrati att det blir ett utträde eftersom valdeltagandet var lågt – 70%. Detta kallar han dårskap. Han bestrider att den demokratiska ordningen är rätt väg för att fatta kloka beslut.

Faktum är att Sverige gick med i EU 1994 efter en folkomröstning där 52% röstade för och 47% emot. Valdeltagandet var 83%. Ingen väsentlig skillnad i hur representativ omröstningarna var för folkviljan vid de aktuella tillfällena kan skönjas. Britterna kan faktiskt sägas ha tagit ett mer välgrundat beslut än vad svenskarna gjorde 1994 eftersom de har erfarenhet av att både tillhöra EU och vara en fri nation. Svenskarna hade vid inträdet ingen erfarenhet av EU.

Det klagas dock inte på att Sveriges beslut om medlemskap är dåraktigt, nyckfullt, att jämföra med rysk roulette eller på annat sätt olämpligt fattat. Problemet är att det brittiska folket nu har tyckt fel och etablissemanget tvingas förhålla sig till detta. Då passar det att påpeka demokratins brister.

sutherland

Den fanatiske internationalisten Peter Sutherland är besviken.

Det fula och oärliga spelet kring Brexit i media drivs även i Sveriges riksdag. Statsminister Stefan Löfven tänker inte genomföra något folkomröstning om Sveriges medlemskap. Vi kan utgå ifrån att en viss oro drabbat det politiska etablissemanget. Folket kanske skulle tycka fel även här?

Jag kommer att tänka på Bertold Brechts dikt efter resningen mot kommunistregimen i Östtyskland år 1953:

After the uprising of the 17th June
The Secretary of the Writer’s Union
Had leaflets distributed in the Stalinallee
Stating that the people
Had forfeited the confidence of the government
And could win it back only
By redoubled efforts. Would it not be easier
In that case for the government
To dissolve the people
And elect another?

EU bör förgöras

Vad demokrati byggt kan av demokrati rivas ner, om inte EU-frågan avdemokratiseras. Artikeln från Sydsvenskan är ett exempel bland flera på att detta kan ske, vilket i sin tur kan aktivera tidigare politiskt apatiska människor. Hur som helst vore EU:s undergång av godo. Den Europeiska Unionen måste upphöra att existera om Europas frihet och de vita europeiska folkens framtid ska säkras.

Nedan ses en video där antifascister på ett möte för att stanna kvar i EU attackerade reportrar från Rebel Media som följde folkomröstningen om EU. Dessa människor protesterade med våld mot Brexit. Det är alltid intressant att undersöka vilka motståndarna egentligen är – det politiska etbalissemanget och den yttersta vänstern verkar återigen ha gjort gemensam sak.

För de som förespråkar ett europeiskt imperium där Europas ursprungsfolk uppgår i en stat, som den rätta vägen för vår ras kan EU verka lockande. Det ses på sina håll som en institution att ta över för att driva en provit politik och säkra gränserna mot våra rasliga konkurrenter. Detta är på sitt sätt förståeligt. Skiljelinen mellan vän och fiende, om man är intresserad av vita folks överlevnad, måste idag först och främst vara ras. EU kan ses som ett sätt att förena Europa mot de icke-vita om man lyckas ta över det innifrån. Man kan också förstå trevande försök för att få EU att anamma en restriktiv invandringspolitik som idag drivs av konservativt styrda länder i Östeuropa.

EU i sig är dock ett antieuropeiskt projekt vars agerande påskyndat massinvandringen till Europa. Det gamla måste rivas ner innan något nytt kan byggas, då EU förutom parlamentet är nedlusat av ickevalda byråkrater som utövar minst lika stor makt som de folkvalda politikerna. EU:s stadgar gör det svårt att faktiskt föra den politik som är nödvändig för de Europeiska folkens överlevnad.

För de som föredrar ett Europa av fria nationer ter det sig tämligen enkelt. Förutom de ovan nämnda nackdelarna skapas ett demokratiskt förtryck, då nationella parlament underställs EU. Det innebär att tyskarna, fransmännen och italienarna, som kommer vara de stora spelarna i EU-parlamentet efter Storbritanniens avhopp, får bestämmanderätt i frågor som rör Sverige och andra mindre länder. Det är förvisso så att de stora nationerna alltid har mer att säga till om än de små på den storpolitiska arenan men det finns ingen anledning att släppa in dem i våra inrikespolitiska frågor, exempelvis tobaks- och alkoholpolitiken.

Småaktig byråkrati, som är ett av EU:s kännetecken, skapar irritation och vilja till förändring. Förutom detta ska tilläggas att Turkiet närmar sig EU-medlemskap. Turiket har mer än 77 miljoner invånare (2014) varav den stora majoriteten är ickevita muslimer. I och med EU:s lagar om fri rörlighet får en enorm mängd icke-europeér tillgång till Europas länder – och inflytande i EU-parlamentet. Detta vore ytterst destruktivt.

Vägen framåt

Jag upplevde själv eufori när nyheten om Brexit nådde mig. Mot alla odds, tycktes det, hade britterna lyckats. Vi nationella bör fira alla segrar vi kan. Det stärker motivationen och ökar livsglädjen när den internationella hydran tvingas backa. När segerruset lagt sig är det dock dags att analysera läget.

Det brittiska folket har tagit det första steget på vägen. Ett hinder har undanröjts. De stora problemen är dock inte avhängiga EU. Politikerna i Storbritanniens parlament vill fortfarande ha mångkultur och massimport av rasfrämlingar. Antivit massmedia indoktrinerar fortfarande en stor del av befolkningen i Storbritannien. Många som ser problem med utvecklingen är apatiska, deras engagemang måste väckas.

Den EU-skeptiska rörelsen måste bli en explicit nationalistisk rörelse. Den befinner sig nu i ett känsligt läge där risken finns att man tappar fart och tror att segern är vunnen. Opportunister kan vända situationen till sin fördel och öka importen av främligar från Storbritanniens forna kolonier, vilket varit ett historiskt faktum, när invandringen från Europa minskar. Därför måste man omformulera sin politik och vässa sin retorik. Steg ett är att befria sig från EU:s ok. Nu måste främlingarna skickas tillbaka, kontrollen över ekonomin och kulturen återtas och framtiden för ett fritt Europa vinnas!

  • Publicerad:
    2016-07-02 15:00