I veckan blev jag vittne till ett samtal av något ovanlig karaktär mellan två svenskar. Det som fick mig att mest höja på ögonbrynen var inte att man diskuterade diverse tabubelagda samhällsproblem (och en intressant problemlösning). Det anmärkningsvärda var att det skedde lika öppet som ogenerat.
Detta samtal utspelade sig på en av landets bussar förra veckan. Aktörerna var busschauffören själv och en passagerare längst fram. Jag och några andra passagerare satt lite längre bak i bussen, men kunde höra det mesta av vad som sades. Från början tog jag inte så mycket notis av vad som diskuterades (eftersom jag inte har något egentligt intresse av andras privata samtal). Men när jag hörde ordet invandrare så drog jag instinktivt öronen åt mig.
Föga förvånande var det inga trevliga saker som sades om våra kära ”nysvenskar”, eller om ”mångkulturen” i allmänhet. Det som däremot överraskade mig var att man använde samma ton som man annars snarare finner i mer trygga miljöer, exempelvis lunchrum med likasinnade arbetskamrater. Det här utspelade sig som sagt var på en buss – inför okända passagerare – och i sådana sammanhang brukar gemene man oftast tala i koder när man vidrör sådana här brännande ämnen.
Samtalstonen blev efterhand mer aggressiv. Epitetet var nu ”blattar”. Möjligen var det också ”svartskallar”. Läsaren får förlåta men jag kommer inte ihåg exakt, vilket ord som användes men jag minns i alla fall att det var ingen positivt laddad benämning. Busschauffören drev på samtalet. Det var också han som var mer radikal i sina åsikter, även om de båda i sak delade samma kritik mot systemet. Detta var för övrigt den andra intressanta aspekten av samtalet; att man inte först och främst angrep invandrare utan snarare dem som är orsak till att de kommit hit från första början. Vid en hållplats stannade bussen några minuter och bussens buller avstannade. När det var som mest tyst och alla passagerare i bussen kunde ta del av samtalet, erbjöds en intressant problemlösning:
”Någon borde skjuta Reinfeldt”, säger busschauffören. Hans samtalspartner skrattar åt utspelet. Till synes inte på ett nedlåtande sätt utan snarare för att han inte var beredd på en sådan kommentar. Han nickar dock instämmande.
”Det skjuts för lite politiker i Sverige idag!”, fortsätter chauffören.
Och, som för att poängtera att inga politiker, oavsett schattering, ska slippa undan: ”Någon borde skjuta av någon av Miljöpartiets språkrör också”.
– ”Folk är jävligt trötta nu!”
Vanligtvis hade jag gått fram och presenterat mig, men tillfället var tyvärr inte det bästa. Jag skulle snart av bussen så jag valde denna gång att endast lyssna och iaktta. Faktiskt var det skönt att själv slippa vara den som förklarade att en och annan politiker borde få ett hårt straff för sitt svek gentemot folket. Nu satt jag istället på första parkett och njöt av samtalet. När jag precis närmade mig ändhållplatsen uttryckte han (busschauffören) en förhoppning om att ”något radikalt alternativ skulle lyckas organisera sig” [! ]. Det behöver knappast nämnas att jag gärna hade velat fortsätta åka i bussen. Dessvärre hade jag en viktig tid att passa.
Annan mentalitet
Någon frågade mig i kommentarsfältet till en annan artikel vad jag hade för ”källa” till att man på svenska arbetsplatser hyllar ”den nye lasermannen” som en hjälte. Tja, ingen källa alls. Jag har ingen statligt sanktionerad statistik för det, inga opinionsundersökningar som stödjer det (inte hittills i alla fall). Men jag lyssnar, jag diskuterar, jag lägger ihop andras erfarenheter och berättelser. På så vis har jag i min analys kommit fram till den enda slutsatsen att, för att tala med busschauffören, ”folk är jävligt trötta nu”. Och ja, jag har själv hört många uttala sig positivt om Malmöskytten – och är för övrigt inte ensam om denna erfarenhet.
Fallet med busschauffören är knappast det enda exemplet – jag har själv en rad olika anekdoter på lager. Men det är ett tecken på att mentaliteten förändrats. Att folket är invandringskritiskt är det få idag som förnekar. Sverigedemokraternas valresultat visar det. Man kan även se det genom mer banala saker som populariteten hos diverse Youtube-klipp såsom ”Skogsturken” (2,5 miljoner visningar) och parodierna på denna lysande representant för ”nysvenskar”. Att bloggar med nyheter om invandringsrelaterad brottslighet skjuter i höjden med tiotusentals besökare per dag borde även det vara argument nog.
För bara några år sedan var det få som vågade säga sin mening. Systemet använde – och använder fortfarande – social stigmatisering som metod för att tysta mångkulturens kritiker. Främst via sina mediekanaler. De värsta kritikerna utmålas som några sorts bakterier som ska ”behandlas under lupp”, eller som ”ondskan” som ska bekämpas av ”de goda demokratiska krafterna”. De svenskar som ger sitt stöd till så kallat främlingsfientliga – exempelvis genom att rösta på SD – bortförklaras som outbildade. I deras värld är detta samma sak som obegåvade.
Vid denna tid vågade folk knappt ens rösta på Sverigedemokraterna – trots att det är anonymt. Tänk om någon – i alla fall – skulle få reda på det. Vad skulle grannarna säga? Idag vet vi att grannarna skulle hålla med. De skulle även i högre grad säga det öppet. De är inte lika försiktiga längre.
Acceptansen för radikala alternativ följer i kölvattnet. Såsom medlemmar av detta måste vi understödja de medlemmar av vårt folk som tar bladet från mun och lämnar ut sig. Vi måste försvara dem vid mothugg, berömma dem när de argumenterar öppet samt vi måste i de allra flesta lägen vara de som själva är pådrivande i denna utveckling. Diskussionerna måste tas på arbetsplatsen, bland grannar och överhuvudtaget ute i samhället. När det inte längre är socialt stigmatiserat att vara emot mångkulturen, och när kritiken mot denna dessutom har rätt grund (raslig, inte ekonomisk) så har vi kommit långt på vägen. När de mentala spärrarna försvunnit kan vi fokusera desto mer på organiseringen. Med tiden kanske busschaufförens önskan uppfylls. Han är nog inte ensam om åsikten att det skjuts för lite politiker idag.
Hoppa till huvudinnehåll
