HÄLSA. Henrik Gustafsson skriver här om Katy Bowmans bok ”Movement matters” och vikten av att röra sig och utmana sin kropp.

Människan – en del av naturen

Både på individ- och gruppnivå utgör rörelse ett slags motstånd mot sjukdom och förfall. Människor och deras kroppar är föränderliga och rörelse gör att de fungerar bättre. Folket kan liknas vid den kropp som människorna tillhör. Även den behöver vara flexibel och livskraftig för att framtvinga förändringar och motstå degeneration.

Katy Bowman arbetar med biomekanik och har ett motto som lyder: ”du blir hur du rör dig”. Hon skriver filosofiskt om människors rörelse i sin bok ”Movement matters”. Stillasittande är enligt henne i högsta grad förknippat med konsumism, materialism och förstörelse av planeten. Stillasittandets skadliga inverkan drabbar inte bara människors kroppar utan även deras sinnen.

Bowman skriver att man kan lära sig om rörelse genom att betrakta floder och träd. Fysiska krafter spelar stor roll i hur dessa formas. Trädens grenar växer på ett speciellt sätt för att optimera upptag av solljus och stå emot vindar. Tillsammans med deras gener blir detta vad som formar deras utseende.

Våra blodådror fungerar likartat. En flod kan liknas vid en blodåder på jorden. Genom att betrakta den kan vi få en känsla av vad som försiggår inom oss. Träden känner vindarna när de växer och anpassar sig efter sin omgivning. Även människor formas efter hur de rör sig och belastas i sin miljö.

Idag är miljontals människor drabbade av benskörhet. Deras oförmåga att röra sig i sin omgivning framgår tydligt. Deras ben klarar inte av att bära kroppens vikt så de bryts liksom ett träds grenar i vinden.

Vi föreställer oss ofta skelettet som något stelt och dött. Våra skelett är i högsta grad en levande del av oss som formas under vår livstid. För en frisk människa byts ungefär 10% av skelettet ut på ett år. Det tar alltså cirka tio år för skelettet att helt bytas ut (1).

Som så mycket när det gäller oss människor passar det in under principen ”use it or lose it”. Det som inte används går förlorat. Astronauter som spenderar en längre tid i viktlöshet drabbas av ”jordsjuka”. De får svårt att gå och måste gradvis träna upp styrka för att kunna stå upp.

Träden och skelettet

Människors benvävnad växer eftersom det liksom träden innehåller ett program för det. Benets form gestaltas inte bara av hur det programmerats. Det är även beroende av vad kroppen gör, hur den belastas och rör sig. Ett träd som växer inomhus skulle till exempel inte klara sig lika bra ute i naturen.

Bowman gör en liknelse mellan träd och människors ben. Hon skriver att hon alltid tänkt på unga ben som flexibla eller ”blöta”. De är som gröna kvistar. Gamla ben däremot är sköra och torra som döda grenar. Hon frågar sig om motståndet i människors benvävnad verkligen har att göra med ifall de är torra eller blöta.

Benvävnadens styrka beror på dess densitet. Det är densiteten av mineraler som gör att benen är starka. Friska ben är mer flexibla. Dess högre innehåll av mineraler gör att de blir hårdare. Med mineralerna följer en slags stötdämpande, trögflytande vätska som gör benen mer flexibla. När benmassan är mindre porös innehåller den mer vätska. Det gör att benen kan röra sig lättare. Om vätskan läcker ut blir benmassan mer porös. Människans skelett är likt träd på det sättet att unga ben är blöta och gamla ben är mer torra (s.62-63).

Film där Katy Bowman berättar om sin syn på mänsklig rörelse.

Näring och rörelse
Under många år var hunger en effektiv signal för människor att skaffa mat. Detta betydde att de var tvungna att röra på sig. Nu har vi ändrat vår miljö så att vi inte behöver anstränga oss för att skaffa vatten och föda. Bowman liknar rörelse med ett näringsbehov. Hon hävdar att vi i dagens samhälle blir rika på näringsämnen från mat, men undernärda på rörelse.

Förr fanns det mer av en balans i hur mycket föda en person eller deras stam kunde få tag i och hur duktiga de var på att röra sig i sin omgivning. Föda behövdes för rörelse och rörelse behövdes för att skaffa mat.

Många av våra sjukdomar i det moderna samhället kommer av stillasittande och våra försök att leva utanför naturen. Bowman skriver att våra liv innanför väggar hindrar oss från att se. Stolarna vi använder försämrar rörligheten i våra knän och höfter.

Sjöpungens utveckling jämfört med människan.

Lärdom från sjöpungen

Sjöpungen är ett manteldjur som lever i vatten och livnär sig på växtplankton. Den utgör ett extremt men talande exempel på effekterna av bekvämlighet. I sitt första stadie som larv simmar den omkring tills den hittar en lämplig plats att plantera sig själv på. Där spenderar den sedan resten av sitt liv. Då den planterat sig själv börjar den att absorbera de delar som gör den till ett ryggradsdjur.

Sjöpungen förvandlar sig själv till en växt. Där larven hade gälar utvecklar den öppningar för att suga upp vatten och föda. Den absorberar sin svans, det primitiva ögat och till slut även den lilla hjärnan som den hade för att kunna simma och finna platsen att fästa sig vid. Hjärnan är det mest energikrävande organet och nödvändig för att kunna röra sig. När sjöpungen är permanent fast på ett ställe har den inte längre någon användning för den (2).

Det finns ett citat av Benjamin Franklin som heter att: ”Den som offrar frihet för säkerhet förtjänar varken eller och kommer att förlora båda”. Detta stämmer även in på människorna som prioriterar bekvämlighet istället för att röra på sig. De som väljer bekvämlighet offrar med tiden även sin frihet. De må kanske för stunden åtnjuta ett visst mått av säkerhet men även denna kommer att gå förlorad. Ju längre man väntar desto mer kommer lättjan att sätta sina spår.

Fördjupning:

Referenser:
(1) Hjärnfysikbloggen: Belasta skelettet varje dag.
(2) ”Meet the creature that eats its own brain”
Wikipedia:Sjöpungar
Bowman, Katy. (2016). ”Movement matters”. Propriometrics Press.

  • Publicerad:
    2018-12-10 09:00