NATUREN. Victoria Adler har sett den svenska dokumentären ”Sista skörden” och skriver här om hur det industriella jordbruket utarmar jorden.

Livsmedelsproduktionens hänsynslösa stordrift förstör odlingsjorden i mycket snabbare takt än den kan återbildas. När livet och näringen försvinner ur jordarna får vi grödor och livsmedel med motsvarande brister och detta kan vara grundorsak till flertalet kroniska sjukdomar. Att bevara planetens begränsade tillgång av bördig mark är grundläggande för vår hälsa och fortsatta existens.

Billig mat har ett mycket högt pris
I den svenska dokumentären ”Sista skörden” (2017), som den här artikeln till största del bygger på, uttrycker en amerikansk jordbrukare rakt på sak att modernt jordbruk har pengar som drivkraft; att producenterna gör vad de blir tillsagda i stället för att producera hälsosam mat på ett sätt som återbildar jorden.

Modern jordbruksindustri avdödar årligen tio miljoner hektar odlingsbar mark och när matjordarna försätts i obalans så rubbas hela ekosystem och kretslopp. Rationaliserade jordbrukssystem uppbyggda på artificiella metoder och skadliga kemikalier håller kostnaderna låga men ger förödande konsekvenser.

Faktum är att förutsättningarna finns för att bedriva ett hållbart jordbruk som harmoniserar med naturens ekosystem och som kan leverera näringsriktiga livsmedel. Men med starka ekonomiska intressen och en abnormt växande industrialisering har mänsklighetens kontakt med – och respekt för – naturen alltmer gått förlorad.

Jorden är ett mikrokosmos
Jorden är full av olika djurarter och till synes oändliga svamptrådar, hon är ett eget levande ekosystem som håller vatten och liv, bryter ned och återvinner näringsämnen; hon betjänar hela biosfären, det stora ekosystem vilket rymmer alla mindre ekosystem på planeten. Marken, svamparna, bakterierna, algerna, djuren, växterna och träden, har under evolutionen utvecklats i samspel till en självförsörjande helhet i finstämd balans. Det moderna jordbruket tillintetgör denna balans. Mångfalden och antalet organismer i mullen minskar, daggmasken försvinner, jorden blir livlös.

Jorden utgörs av ett tunt skikt ovanpå berggrund. Skiktet kan vara från några centimeter upp till en meter djupt och utgörs till hälften av sönderdelade mineraler. Den andra hälften består av förmultnande organiskt material där det kryllar av mikroliv och växter frodas. Under varje kvadratmeter finns fler bakterier än det finns människor på hela planeten. De små invånarna i jorden tar hand om allt som faller ned på marken, från löv till främmande kemikalier och giftiga ämnen.

Svampdödande medel (fungicider) används i stor utsträckning inom jordbruket, i synnerhet inom monokulturer (odlingssystem som inriktas på endast ett växtslag). Dessa kemikalier dödar inte bara de oönskade svamparna utan också mykorrhiza (svamprot, ett komplext samspel mellan svampars mycel och växters rötter) som står för kommunikationen och näringsutbytet mellan växterna och matjorden.

Agrokemikalierna och deras ännu giftigare nedbrytningsprodukter kommer att förändra mikroorganismernas miljö på vis vi inte kan föreställa oss vidden av. Mikrobernas universum är oerhört komplext och följderna av att rubba detta system kan bli katastrofala.

Hur jordbruket påverkar jordarnas struktur
Daggmaskarna är bland de absolut viktigaste djuren i jorden. De omvandlar organiskt material och gräver gångar som bereder väg för växternas rötter och låter luft komma in. Det skapas en porös väv av hålrummen som gör att regnvattnet kan rinna ner och genom jorden, där det renas innan det når grundvattnet. Daggmaskarna transporterar också djupt liggande mineral och näring upp till ytan. Men i det moderna jordbruket är daggmasken sällan närvarande. De kan inte leva i syntetisk gödsel, utsatta för bekämpningsmedel, ogräsmedel, monokulturer och steril miljö, de svälter i den näringsfattiga jorden.

All form av jordbearbetning, inklusive den för civilisationen framgångsrika plöjningen, förstör den naturliga markväven och slår skoningslöst sönder mikrolivets livsmiljö. Den industriella storproduktionen av mat har ensidigt främjat monokulturer. Ettåriga grödor odlas på upp till åttio procent av all åkermark, som därmed måste brytas upp varje år för ny sådd.

Samma mark plöjs ofta flera gånger varje år och de tungt industriella produktionsmetoderna orsakar skador ända in i de djupare jordlagren. Maskinerna blir större och tyngre, odlingssäsongerna längre och jorden packas allt hårdare. Markpackningen gör att det under plogdjup bildas ett ogenomträngligt lock som inte släpper igenom nederbörd; vattnet svämmar över istället för att genomgå filtrering och fylla på grundvattenreserverna. Kretslopp bryts och hamnar i obalans.

Världens jordar är utsatta för omfattande erosion (nedbrytning) och det som eroderas är mullen. Mullen är det skikt som rymmer de finaste jordpartiklarna och näringsämnena; vad som återstår att odla i när mullen försvunnit är en mer eller mindre livlös jordmassa. Utarmade jordar ger utarmade skördar, vilket betyder att maten inte längre kan förse våra kroppar med tillräcklig näring.

Utarmad matjord tvångsmatas med konstgjord näring
Den misshandlade marknäringsväven kompenseras med NKP, en industriellt framställd konstgödsel innehållandes endast tre makronäringsämnen: kväve, kalium och fosfor.

Traditionell organisk naturgödsel kommer främst från rester av levande växter eller djur och innehåller de flesta av alla viktiga näringsämnen som växterna behöver, om än inte alltid i rätt proportioner. Den konstgjorda mineralgödseln framställs i stället genom mekanisk gruvdrift och mycket energikrävande industriproduktion.

Den kemiska gödningen kan jämföras med socker eftersom den ger väldigt mycket och snabblöslig energi som kan tas upp direkt av växterna utan mikrolivets inverkan, men med kortvarigt resultat. Som skräpmat för jorden helt enkelt.

Grödan kan däremot inte ta hand om all konstgödning. Av hundra kilo kväve spridd på den inaktiva jorden passerar fyrtio till sextio procent ut i sjöar, hav och vattensystem och bidrar till övergödning.

Tillgången på fosfor är därtill begränsad och på flera håll har fyndigheterna redan tagit slut. När gruvorna är tömda kommer skördarna att minska drastiskt och matpriserna skjuta i höjden. Till dess maskeras den förödande utarmningen med gigantiska skördar.

Vanskötta jordar, förädling och raffinering orsakar ”välfärdssjukdomar”
Livsmedelsverket vidhåller att de allra flesta får i sig tillräckligt med vitaminer och mineraler genom ”den vanliga maten” och att kosttillskott är onödiga. Myndighetens råd fram till 1999 var att till varje måltid äta flera grönsaker, rotfrukter, frukter och/eller bär. Därefter gjordes en justering som inte ändrats till dagens datum. Vuxna och barn över tio år rekommenderas att äta fem portioner, eller femhundra gram frukt och grönsaker om dagen – för att hålla sig hälsosam.

David Thomas, brittisk geolog och näringsexpert, även medverkande i ”Sista skörden”, var omtalad i svensk media redan år 2006 då SvD publicerade en artikel om hur frukt och grönt har vattnats ur. Artikeln refererade till flertalet studier som visade att frukt och grönsaker då innehöll mycket mindre vitaminer och mineraler än femtio år tidigare. Thomas hade orsakat debatt i England med en rapport som sträckte sig ända tillbaka till 1940-talet.

Svenska myndigheter medgav då okunskap i ämnet:

Men varken Livsmedelsverket eller Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, har studerat frågan.

– Det här är nytt för mig, säger Livsmedelsverkets generaldirektör Inger Andersson. Professor Per Åman på SLU påpekar att det finns stora metodproblem när man jämför så gamla data med nya.

– Men resultatet är inte konstigt i sig. En förädling inriktad på ökad avkastning skulle kunna ge mer stärkelse och protein men mindre mineraler, säger Per Åman.

– Detta är sånt vi pratar om över kaffet i pausen mellan olika EU-möten, alla famlar, säger Irene Mattisson som ansvarar för Livsmedelsverkets kostdatabas. Hon efterlyser mer pengar till analyser.

– Det kan låta konstigt men faktum är att vi inte vet särskilt väl hur mycket näringsämnen som finns i maten. Analyserna är dyra, definitionerna skiljer sig mellan länder och forskningspengarna går till annat.

Anmärkningsvärt i sammanhanget är att EU har detaljerade regler för hur frukter och grönsaker ska se ut för att få säljas inom unionen. Dessa reglerar bland annat storlek, form, färg och förekomst av skönhetsfläckar. Men det finns inga regler för att säkerställa rimligt näringsinnehåll.

Thomas lyfter 2017 återigen ämnet i dokumentären och konstaterar att vi inte får i oss de mikronäringsämnen som behövs för att hålla oss friska. Följderna säger han, är att det blir allt vanligare med kroniska sjukdomar, det vill säga bristsjukdomar, allt tidigare för varje generation:

De som fattar politiska beslut måste förstå att maten vi äter är avgörande för vår hälsa och vårt välbefinnande.

Livsmedelsproducenternas huvudsakliga uppgift borde vara att tillhandahålla hälsosam mat men det viktiga åtagandet har nonchalerats till förmån för snabb tillväxt; fler skördar och större grönsaker med färre mikronäringsämnen och mer kolhydrater.

Mångfalden och mikronäringsinnehåll har också minskat rejält genom att industrin övergett gamla sorters grödor för nya förädlade varianter. Växtförädlingen har enbart varit inriktad på stora skördar. För femtio år sedan bestod till exempel vetet av tio ton halm och fyra ton kärna, idag det motsatta förhållandet, och vi måste äta dubbelt så mycket för att få i oss samma mängd näringsämnen; de livsnödvändiga vitaminer och mineraler som styr alla funktioner i våra celler.

Trots att vi idag äter dubbelt så mycket grönsaker som vi gjorde på 1970-talet så får vi i oss mindre mineraler och viktiga spårämnen.

– Citat ur ”Sista skörden”

Ett antagande i dokumentären är att vi äter mer idag för att våra kroppar desperat söker de livsviktiga ämnen som saknas i den moderna maten, något som resulterar i att vi kan vara undernärda och övergödda på samma gång.

På den redan låga näringstätheten utförs raffinering och polering så att exempelvis spannmål och ris förlorar ännu mer mineral och mikronäring. Produkter som till exempel barnmat berikas med ämnen som järn, zink och koppar, men i mängder som kanske inte är fysiologiskt anpassade, med dåligt upptag och negativ effekt på tarmfloran som vidare kan kopplas till många av västvärldens sjukdomar så som allergier, glutenintolerans och typ 1-diabetes hos barn.

Alla förändringar och brister – stora som små – skapar obalans, ”dold hunger” (orsakad av brist på nödvändiga mikronutrienter) och kroniska sjukdomar av alla slag. Minskat näringsinnehåll i våra livsmedel kan vara en grundläggande orsak.

Naturliga lösningar finns – återta jorden
Claude Bourguignon, fransk doktor i mikrobiologi, berättar att på franska heter bonde paysan; någon som tar hand om landet (pays). Utan bönder dör landet. Vi måste förstå det, men folk bryr sig inte säger han uppgivet. Vi äter glatt skräpmat och är nöjda med det. De är glada i Europa och Bryssel över att bönderna försvinner helt, till förmån för industrier. Bönder och företag har krossats. Vi lever i en barbarisk tid, konstaterar han. Den gode doktorn talar uppfriskande klarspråk.

Jordarna kan återställas, men de måste återtas från affärsmännen och deras industrier som förbrukar våra ändliga resurser, för att inte gå förlorade. Jordarna behöver förvaltas av riktiga bönder som vet hur man på hållbart vis tar hand om jorden i sitt ekosystem och bevarar näringen som ger grödan kvalitet. Kunskapen finns för att bygga upp ett mycket mer hållbart jordbruk.

Det går att återskapa mull. Perenna (fleråriga) grödor bevarar resurserna i jordarna genom minskad jordförbrukning och som skydd. De bildar också organiskt material i marken, tar upp näringsämnen effektivt och förser organismerna med mat i form av kol. En biologisk mångfald med artrika system är rentav livsviktig och en försäkring för framtiden.

Naturskyddsföreningens förslag för att bevara svensk matjord handlar bland annat om att bördig åkermark måste skyddas från att förseglas under bebyggelse. Användning av bekämpningsmedel och konstgödsel behöver minska, odlingen bli mer varierad, ekologiskt jordbruk öka samt fler betande djur i landskapet för att gynna jordbildningen.

Det är helt nödvändigt att åter börja samarbeta med jorden i stället för att exploatera den. Lösningarna finns för att kunna återgå till mer närodlad mat, traditionellt producerad i småskaligt jordbruk, i samverkan med naturen. Men ansvaret för denna förändring tycks helt falla på konsumenten när lobbyister och politiker styr åt fel håll.

Utan jord inget liv och utan liv ingen jord.

Referenser:
Denna artikel med citat är till största del en sammanfattning av den svenska dokumentären ”Sista skörden” (2017) – visas på SVT Play till 23 februari
SvD – Frukt och grönt har vattnats ur
Livsmedelsverket – Vetenskapligt underlag för råd om mängden frukt och grönsaker till vuxna och barn
Naturskyddsföreningen – Hotet mot jorden, hotet mot vår överlevnad

• Publicerad:
  2020-02-06 10:44

Kategoriserat som:
• Djur & Natur
• Dokumentärer
• Egen journalistik
• Ekonomi
• Fakta
• Kärnfrågor
• Kultur & Kunskap
• Nyheter & Journalistik
• Personlig utveckling
• Recension
• Samhällsfrågor
• Träning & Hälsa
• Dokumentär
• Jordbruk