Det förlorade paradiset

Av ,
Historieredaktör
11

Dagens datum 18 november: Denna dag år 1978 begick Jim Jones marxistiska sekt ”Folkets tempel” kollektivt självmord  i sydamerikanska Guyana.

”De som inte minns det förflutna är dömda till att upprepa det.”

Den 18 november 1978 begick över 900 medlemmar av den anti-vita sekten ”Folkets tempel” kollektivt självmord. I över fyra års tid hade de byggt upp ett jordbrukssamhälle på över tusen hektar i Guyanas djungel. När soldater kom dit vid soluppgången dagen därpå hade byn förvandlats till en stor likhög. Där fanns så många döda kroppar att det verkade omöjligt att räkna dem.

Jim Jones uppväxt
Gruppen leddes av galningen och drogmissbrukaren Jim Jones. Han föddes på en bondgård i Crete, Indiana den 13 maj 1931. Modern, Lynetta, verkar varit en obotlig mytoman. Hans far kom tillbaka från första världskriget som ett vrak med sönderbrända lungor från en tysk gasattack.

När Jones gick i första klass följde han med en religiös fanatiker som hette Myrtle till Nazaréens kyrka. Han kom att älska det. Snart gick han med i alla kyrkor som fanns. På söndagarna sprang han ofta från den ena gudstjänsten till den andra.

Jones blev tidigt en ivrig ”social rättvise-krigare”. Han började predika för sina skolkamrater. Det handlade oftast om hur alla var ”lika i guds ögon, att det var fel att se ner på någon, särskilt på grund av deras hudfärg.” (s.41)

Han slets mellan yrkesvalet att bli läkare eller präst. ”Präster vägleder liv, men läkare räddar dem. Båda sakerna var lockande.” (s.45) Liksom sin mor var han fast övertygad om att han var menad för något stort.

Marceline Baldwin blev flickvännen som delade hans kall. Hon imponerades av att Jones slutat i basketlaget när tränaren sade elaka saker om svarta. En gång lämnade han hårsalongen mitt i en klippning för att frisören gjort en rasistisk kommentar.

När Marcelines mor sade att hon var emot rasblandning ställde Jim till en scen och krävde att hon skulle välja mellan sin mor och honom. Jones utvecklade tidigt ett omfattande Jesuskomplex som en patologisk godhetsknarkare. Historien skall visa att han i själva verket drevs av ett bottenlöst människohat.

”Folkets tempel”
Under 1952 upptäckte Jones metodistkyrkan. Dess ledarskap hade anammat en ny lära som innefattade socialt arbete för rasintegration. Metodistledare uppmanade till social aktivism som ett uttryck av deras tro. De svartas sak blev en hjärtefråga för dem.

Jones ville bli metodistpräst. Han ansåg att kyrkan arbetade för ”riktig socialism.” Han startade en egen kyrka i Indianapolis som kallades ”Community unity.” Hans församling växte men han hade svårt att politisera sina anhängare.

Långt senare, i september 1977 sade Jones i en intervju att han egentligen aldrig trott på gud. Istället använde han religionen som ett sätt att få kristna att omfamna ”socialismen.” (s.28)

Församlingen köpte en fastighet som övergetts av en judisk församling. Det tog ett år att samla ihop 50 000 dollar för att betala den. På utsidan av byggnaden var ordet ”tempel” ristat i sten. Jones bestämde sig för att kalla sin kyrka för ”Peoples temple.”

Jones gick från dörr till dörr och sålde apor för att samla in pengar till sin första kyrka.

Integrationsivrare
Den 1 december 1955 arresterades Rosa Parks efter att ha vägrat lämna sin plats på bussen i Alabama. Detta föranledde en bussbojkott som ledde till att bussystemet avsegregerades året därpå.

Hösten 1957 beordrade president Eisenhower militären att ingripa vid tvångsintegrationen av ett high school i Little Rock, Arkansas. Läget var spänt runtom i USA. Indianapolis verkar dock inte påverkats av detta. Svarta fick inte gå på någon annan skola än den i området de bodde. Bestämmelser förhindrade dem från att flytta någon annanstans. Jones ville desperat ändra på detta.

1961 utnämndes han av borgmästaren till chef för Indianapolis ”human relations commission.” Efter detta ändrades förhållandena snabbt i den lilla staden. Jones mål var integration av svarta i varje del av samhället. Vid slutet av året var Indianapolis en tydligt mer integrerad stad än tolv månader tidigare. Jones hade varit en stor del i den utvecklingen.

Han och Marceline gick runt till restauranger för att få dem att acceptera svarta gäster. Ifall de vägrade kom de tillbaka med fler som ställde sig utanför med skyltar och protesterade. Besökare blev tvungna att ta sig förbi dem för att komma in i restaurangen.

När de första restaurangerna gick med på hans krav belönades de med nya gäster från hans församling. Tempelkassan betalade måltiderna där för fattiga anhängare. Ryktet spreds snart att det kunde löna sig att samarbeta med Jones och hans församling.

Jim Jones predikar för folkets tempel.

Livsfientlig inspiratör
En gång tog han kontakt med Nation of Islam och erbjöd dem att samarbete för att uppnå integration. Hans erbjudande avslogs. Eftersom detta gynnade hans ändamål berättade han vitt och brett om detta.

American Nazi Party i Arlington, Virginia fick ett brev från Jim Jones där de bjöds in till diskussion. Svaret han fick förklarade att: ”Problemet med dina trossatser är att de är onaturliga. Naturens lag kräver kamp. Dina svaghetsdoktriner kan omöjligen segra. Våra naturer är så väsensskilda att vi aldrig skulle kunna förstå varandra.” (s.103)

Jones försökte inspirera resten av världen med sin jämlikhetsträvan. Hans livsfientliga dogmer verkade ligga i tiden. Som falsk profet var han blott en marionettdocka åt högre intressen. Gemenskapen i hans självmordssamhälle var som predestinerat för död.

I bergsfästningen Masada vid döda havet skall nästan ett tusen judiska ”revolutionärer” begått kollektivt självmord år 73. De ansåg det vara ett bättre alternativ än att kapitulera inför romerska armén. Detta är en händelse som spelar stor roll för det moderna Israel. Det var även en inspirationskälla för Jim Jones.

Han menade att ett massjälvmord skulle sända ett upproriskt budskap. På så sätt ville han uppmana framtida generationer att kämpa till döden mot förtryck. Idén om kollektivt självmord fanns hos Jones långt innan de bestämde sig för att flytta till Guyana. Detta tydliggör hur hans verklighetsuppfattning speglade en förvriden hjärnas fantasier.

Anhängare till Folkets tempel deltog ofta vid olika anti-vita demonstrationer.

Västkusten
Jones ville flytta med sin församling till västkusten. Där skulle nya möjligheter öppna sig. Los Angeles var det perfekta valet. Staden skulle snart explodera i svarta kravaller i Wattsgettot.

Tidig sommar 1965 gjorde Jones sin sista predikan i Indianapolis. Han sade att de var tvungna att lämna staden för att undkomma förföljelse. Jones skulle senare börja skrämma sina anhängare med överhängande hot om ett kommande kärnvapenkrig.

I Kalifornien satte Folkets tempel upp sitt nya högkvarter i den lilla staden Ukiah. Med sin rasblandade församling stod de i stark kontrast till sin omgivning; ”liksom flugor i en skål med mjölk.” (s.135)

I Ukiah skaffade sig Jones ytterligare en fru. Han tog även för sig bland andra kvinnor i sin församling. Till slut blev alla kvinnor i Jones inre krets tillfälliga sexpartners. Många trodde att han hade övernaturliga krafter och såg det som sin plikt gentemot honom. Själv menade han att det var en välsignelse för dem.

Han hade åtminstone sex med en minderårig fjortonårig flicka i församlingen. Det hände även att han hade sex med manliga medlemmar. När han konfronterades med att han bara låg med sina vita anhängare svarade han att det var för att de ”behövde bli mer dedikerade till templets sak.” (s. 226)

Omkring 1971 började Jones regelbundet att använda droger. Han tog piller och vätskor för att få mer energi samt för att lugna ner sig. Ju mer han tog av det ena, desto mer behövde han av det andra.

Några av Jones anhängare stal brev från andra medlemmar för att kunna lämna information om dem. På det sättet fick de intrycket av att han kunde läsa deras tankar.

Församlingens medlemmar var tvungna att betala in minst 10 procent av sina inkomster till församlingen. Normen var dock 25 procent och vissa betalade över 30. Jones menade att anhängarna aldrig skulle lämna gruppen om man såg till att de var fattiga och trötta. (s.195)

Sommaren 1972 köpte Folkets tempel en kyrka i Los Angeles med 1400 sittplatser. De införskaffade även en fastighet i San Francisco med plats för 1800 personer.

Sommaren 1975 hade folkets tempel mellan 4 och 5 tusen medlemmar. Jones började nu planera för att bygga upp sitt paradis i Sydamerikanska Guyana. Hit ville han flytta ner med så många som möjligt av hans anhängare.

Politikern Harvey Milk tillsammans med San Franciscos borgmästare George Moscone vid undertecknandet av stadens ”gay rights bill” i april 1977. Båda sköts ihjäl den 27 november 1978.

Pengar och politisk aktivism
Under valet till San Fransiscos borgmästare hjälpte Folkets tempel George Moscone. Den 11 december 1975 vann han med 2 procent över sin motståndare. Marginalen som skilde var bara 4400 röster. Jones församling var dem som fick vågskålen att väga över till Moscones fördel.

När Moscone besökte templets officiella möten betraktades det som särskilt högtidligt. Jones anhängare filmade honom och den liberala sheriffen Richard Hongisto i hemlighet när de sjöng med resten av församlingen.

Harvey Milk var den första öppet homosexuella som valdes in som politiker i Kalifornien. Han var en ivrig aktivist i San Francisco och deltog i flera av templets program. Besök och gästframträdanden gjordes även av ”medborgarrättsaktivisten” Angela Davis som kopplats till kommunistpartiet och svarta pantrarna.

1975 hade Folkets tempel gott om pengar. Kvinnliga medlemmar smugglade stora summor pengar som sattes in på banker i Panama och Schweiz. Jones använde en bibel för att skriva ner koder och information om olika konton.

Templets tillgångar i utländska banker beräknades vara runt 30 miljoner dollar. Ändå bad Jones vid flera gudstjänster i San Francisco besökarna att donera sina klockor till saken. Dessa var högt eftertraktade i Guyana. Oavsett hur mycket de gav så ville Jones alltid ha mer.

I maj 1976 arrangerade Folkets tempel ett ”spirituellt jubileums-event” tillsammans med Los Angeles svarta muslimer i ”City Convention Center”. Många kända politiker i Kalifornien deltog. Under sommaren reste de runt landet i en farväl-turné med busskaravan.

Under presidentkampanjen 1976 hade Jones ett möte med demokraten Jimmy Carters fru Rosalynn när hon besökte San Francisco. Inför mötet införskaffade han en kostym för 150 dollar. Jones skall ha berättat för henne om det omfattande inflytandet tempelmedlemmarna hade. Han erbjöd sig att hjälpa till i Carters kampanj på alla sätt de kunde. Efter valet skröt Jones med att han var personlig vän med USA:s ”first lady”.

1976 hade templet sin höjdpunkt. Jones verkade för första gången vara nöjd. Borgmästaren Moscone erbjöd Jones en plats i San Franciscos ”housing authority.” Detta var en utmärkt position för att genomdriva hans integrationsagenda. Slutet av året tillbringade han i Jonestown tillsammans med Kaliforniens guvernör Mervyn Dymally.

Jim Jones tillsammans med schimpansen Mr. Muggs vid dennes bur i Jonestown.

Jonestown
I september 1976 flyttade de första bosättarna från USA till Jonestown i Guyana. Deras fristad i djungeln namngavs efter deras profet och ledare.

Där fanns runt femtio tempelmedlemmar som hade i uppgift att förbereda för den första vågen nybyggare. Husen de byggde var anpassade för en familj på fyra. Några kök behövdes inte då alla måltider skulle intas tillsammans. Toaletter och duschar var också gemensamma.

Församlingen skaffade även en fastighet i Guyanas huvudstad Georgetown. Här kunde de ha ständig tillgång till landets politiska ledare. En kvinnlig anhängare, Paula Adams, inledde en affär med USA:s ambassadör Laurence Mann. Han visade sig vara en bra informationskälla om Guyanas premiärminister.

Dr. Larry Schacht, mannen som beredde Kool-aid drycken, sade i en intervju att Jonestown ”representerar det bästa av den amerikanska drömmen.”

Dödslägret
Missionsdoktor Larry Schacht hamnade hos templet genom deras drogrehabiliteringsprogram. Han ville bli doktor men kunde inte komma in på någon medicinsk utbildning på grund av sin bakgrund. Jones ordnade så han fick läsa medicin i Mexiko. Efter examen kunde han bli certifierad vid University of California.

Allting bekostades av templet. Schacht stod sedan i stor tacksamhetsskuld till Jones. Hans lojalitet var absolut. 1977 reste han till Jonestown där han hade flera erfarna sjuksköterskor som hjälpte honom. På Jones befallning beställde Larry Schacht ett pound (ca 450g) sodiumcyanid till en kostnad av 8.85 dollar. Det var tillräckligt för 1800 dödliga doser.

I mitten av juni 1977 fanns långa väntelistor i Kalifornien för att få flytta till Jonestown. För templets medlemmar där fanns inget privatliv. De var tvungna att få Jones godkännande för att inleda samt avbryta partnerförhållanden. Alla inkommande brev lästes innan det delades ut och utgående post censurerades.

En tredjedel av Jonestowns invånare var pensionärer. Nästan alla av dessa var svarta som lockats av församlingens löften om att ta hand om dem vid hög ålder. Det fanns nästan 300 barn, de flesta för unga för arbete.

När nya bosättare anlände konfiskerades deras pass. Dessa vaktades av Jones och hans vakter. I Jonestown ägde de bara kläderna de hade på sig. Om någon bröt mot reglerna blev de utfrysta för en tid. De blev tvungna att sova ensamma och alla andra förbjöds att prata med dem.

I lägret fanns ett högtalarsystem som nådde ut till alla delar av bosättningen. Denna spelade musik med avbrott för olika aktuella meddelanden ifrån Jones.

Mot slutet försökte Jones flytta med sina anhängare till Sovjetunionen. När Sovjets ambassadör i Guyana besökte Jonestown den 2 oktober 1978 beskrev han Sovjet som deras ”andliga moder.” (s.411)

Leo Ryans besök
Anhöriga till dem i Jonestown som fanns i USA yttrade sin oro över förhållandena där till kongressmannen Leo Ryan. Denne bestämde sig för att resa till Guyana för att få klarhet i detta.

Den 17 november anlände han till Jonestown med sin grupp från USA. Han övernattade och tänkte resa tillbaka dagen därpå. Då skulle alla som ville få återvända med honom.

Totalt fann han bara 26 personer som sade att de ville återvända till USA. De pådrivande bakom resan skulle ha fått svårt att fortsätta påstå att Jonestown i praktiken var ett fängelseläger. För Jones räckte dock detta för att han skulle se det som ett stort förräderi och början på slutet för hans paradis.

Mot slutet var Jones sjuklig, fet och ständigt drogpåverkad.

Början på slutet
När avvikarna skulle resa tillbaka följde en av Jones trogna, Larry Layton, med dem. Han hade i uppdrag att skjuta piloten efter planet lyft och dö tillsammans med de andra när det kraschade. Dock kom det att bli två plan som avgick och Layton kunde inte befinna sig i båda.

Jones skickade därför ytterligare lönnmördare för att skjuta Ryan och de andra på flygbanan. När de varnade för beväpnade män började Layton skjuta inne i Cessna-planet. Jones män sköt alla som de såg utanför planen och dödade bland annat Ryan.

Runt 4-tiden på eftermiddagen ringde Jones till sina anhängare i Georgetown. Både hans riktiga son Stephan och den svarta adoptivsonen Jim Jr. befann sig där. Han sade till Jim Jr. att ”du ska träffa Mr. Frazier”. Detta var ett kodord för massjälvmord.

En annan person som befann sig där var Sharon Amos. Även hon fick meddelande från Jonestown om att alla skulle dö. Hon tog emot kodade bokstäver för ordet ”K-n-i-v.” (s.435) Stephan visste att Sharon skulle göra allt som ”fadern” sade till henne. Bara hon och bröderna Jones var i radiorummet och visste vad som försiggick.

När hon sedan var oövervakad samlade Amos ihop sina tre barn på toaletten tillsammans med en annan tempelmedlem, Chuck Beikman. Han var den ende som inte hittades med halsen avskuren. Som deras ledare föreslagit hade knivar använts.

Cyanid döden
Omkring klockan fyra började högtalarsystemet i Jonestown kalla alla till möte i paviljongen. Ingen verkade veta vad det var frågan om. Beväpnade vakter patrullerade alla sidor av byggnaden.

Jones var i diskussion med Maria Katsaris om hur de kunde få den dödliga drycken att smaka mindre bittert. Larry Schacht hade spenderat månader med att skapa den perfekta blandningen av smakämnen, lugnande medel och sodiumcyanid. Ändå var inte Jones nöjd med resultatet.

Alla Folkets tempels predikningar spelades in på band. Något undantag gjordes inte för den allra sista. Jones började förklara hur han försökt ge dem ett bra liv, men snart skulle deras fiender komma och attackera dem.

För att undgå slaveri ville han att de skulle ta drycken och gå vidare i tysthet. Det var inte att begå självmord. Det var en revolutionär handling. ”Vi kan inte gå tillbaka. De kommer inte lämna oss ifred (…) och det finns inget sätt, inget sätt för oss att överleva.” ”Jag har levt för alla, och jag kommer dö för alla.” (s. 441)

Han ville ha deras ultimata underkastelse i döden. När han sade att han var trött på att bli plågad till helvetet ropade de flesta i medhåll.

Vid sidan av paviljongens scen trädde Schacht fram med några sköterskor. Med sig hade de buntar med giftfyllda sprutor. Jones ville att barnen skulle få sin dos först. Han uppmanade dem till att skynda sig. De som ville dö tillsammans med sina barn skulle även få göra det.

Den enda fördelen med cyanid är att det helt säkert innebär döden om det tas i rätt dos. Cyanid fråntar kroppens celler möjligheten att absorbera syre från blodet. Kvävningen är säker, men långsam.

”De sista minuterna av cyaniddöd är brutala, kännetecknade av konvulsioner, ett desperat kippande efter luft, en stigande blodig fradga av uppstötningar och saliv och slutligen den välsignade övergången i medvetslöshet.” (s.444) Många föräldrar började tveka när sköterskorna sprutade giftet i munnen på barn som sedan visade dessa symptom.

Tim Carter hade fått i uppdrag att föra templets tillgångar till sovjetiska ambassaden i Georgetown. När han kom fram till Jones såg han hur Sharon Cobb sprutade gift in i hans femton månader gamla sons mun. Hans fru Gloria stod på tur. Carter sade efteråt att han trodde att alla blivit drogade via maten tidigare under dagen.

Innan han begav sig såg han Gloria och sonen Malcolm ligga på marken tillsammans med ett dussin andra mödrar och barn. Vissa hade spasmer. Alla hade fradga runt munnen. Pojken var redan död. Tårar rann nerför Glorias kinder och hon kunde inte tala. Han knäböjde och grät bredvid henne tills även hon var död.

Vakterna började valla de sista barnen med föräldrarna fram mot sjuksystrarna med sprutor. Många skrek. Nu hade de inget val längre. Antingen kunde de ta gift frivilligt eller bli tvingade.

Maria Katsiaris sade i mikrofonen att det inte fanns något att oroa sig över. ”Håll er lugna allihop och försök hålla ditt barn lugnt.” Hon sade att barnens skrik inte berodde på smärta. ”Det är bara en lite bitter smak.” (s.445)

Mellan 17:30 och 18 kom turen till de vuxna. Tim Carter och två andra begav sig ut i djungeln med varsin tung väska. Det sista de hörde från bosättningen var Jones röst som upprepade ordet ”moder” i högtalarna. Han försökte lugna sin fru Marceline som försökte göra motstånd.

Jones vädjade till sin församling: ”Lägg ner era liv med värdighet… Sluta vara hysteriska. Detta är inget sätt för folk som är socialister eller kommunister att dö på.” (s.447)

Vissa i kön till giftet tackade Jones för allt han gjort för dem. Hans svar var att ropa efter mer cyaniddryck: ”Snälla hämta behållaren med grönt C på, ta hit det så de vuxna kan börja.”

Innan bandet som spelade in händelsen tog slut sade han: ”Vi begick inte självmord. Vi utförde en revolutionär självmordshandling som protest mot förhållandena i en inhuman värld.” (s.448)

Efterspel
Först klockan 9 på kvällen fick myndigheterna i Guyana reda på vad som hänt med Leo Ryan och hans följe. Morgonen dagen därpå gick trupper in i Jonestown och hittade kroppar överallt.

Indianer sprang runt och plundrade bosättningen. En äldre svart kvinna kom ut från sin stuga och frågade vad som stod på. Alla andra var döda. Bosättningens hundar och den tama schimpansen hade skjutits.

På grund av värmen hade kropparna redan börjat ruttna och vissa hade spruckit. Jones låg utsträckt på paviljongen. Han och Annie Moore var de enda människorna som dött av pistolskott. Vissa hade sår efter att ha tvångsinjicerats med giftet.

Den första uppskattningen av Guyanas myndigheter var att 383 personer, en tredjedel av befolkningen, var döda. Anhöriga var hoppfulla i tron på att deras släktingar överlevt. Men var fanns de?

Den första formella räkningen av kroppar uppgick till 408 stycken. Fortfarande mindre än hälften av bosättarna. På tisdagen kom amerikanska trupper dit och gjorde om räkningen. Till sin förvåning upptäckte de att man bara räknat det översta lagret av kroppar.

Det fanns två lager till och det understa lagret bestod av de barn och spädbarn som mördats först. Dessa kroppar hade drabbats värst av förruttnelseprocessen. Befälhavaren kontaktade Washington för att be om snöskyfflar för att skrapa upp resterna av kropparna.

En vecka efter händelsen kunde dödsantalet i Jonestown räknas till 909 personer. Tillsammans med de som dog i Georgetown och vid flygbanan blir det totala dödsantalet för dagen 918.

Mass-självmordet började snart tjäna som det ultimata exemplet för hur lättlurade människor kan vara. De politiska figurer som stöttat Jim Jones kom nu med bortförklaringar och avståndstaganden.

Att dricka Kool-aid blev en skämtsam liknelse vid att blint följa sinnessjuka ledare. Självmord genom ”Kool aid” är även en symbol för Jones strävan efter integration och jämlikhet, att lugnt följa efter in i döden.

I en anteckningsbok som hittades bredvid Annie Moores lik i Jonestown hade hon skrivit att Jones ”kärlek till människor var oöverträfflig.” Hon ville att världen skulle veta ”att vi dog eftersom ni inte kunde låta oss leva i fred.” (s.455)

Den 6 december förklarades deras kyrka formellt upplöst. Tre dagar tidigare hade bara 30 personer besökt deras söndagsgudstjänster i USA. Att inga tempelanhängare där begick självmord kan berott på att Jim Jones son Stephan ringde till församlingen i San Francisco och uppmanade dem att inte göra det.

Eftermälet
409 kroppar från Jonestown förblev oidentifierade. Dessa flyttades till en massgrav på Evergreen Cemetery i Oakland den 11 maj 1979. Jim Jones kropp kremerades och askan spreds i havet.

Varje år den 18 november utförs minnesgudstjänster vid massgraven där namnen på alla som dog i Guyana är inristade på monument. De var alla på ett sätt offer för vanföreställningar och tvångsmässiga handlingar. De dog som en stor regnbågsfamilj, sammanbunden av Jim Jones.

Hade inte händelserna den 18 november inträffat hade Jonestown kanske levt vidare än idag. I Guyana har man trots försök inte lyckats upprätta ett liknande nära självförsörjande jordbrukssamhälle. Kanske var det den sammansvetsade gruppen av fanatiska anhängare som möjliggjorde detta?

Idag har djungeln åter tagit över Jonestown. För att hitta platsen måste man röja vägen med en machete. Folkets tempels gärning har blivit en symbol för vad som händer de som strävar efter att trotsa naturens lagar.

Jonestown visar på hur rasintegration verkligen innebär mass-självmord. Låt Jones och hans anhängares eftermäle bli deras dom. Låt det för alltid tjäna som ett avskräckande exempel.

Litteratur:
Guinn, Jeff. (2017). ”The road to Jonestown.” Simon & Shuster paperbacks.

Fördjupning:
Jonestown information library

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
11 Kommentarer
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments
Anders Jonsson
Nybörjare
Anders Jonsson
7 månader sedan

Intressant artikel som visar vad stackars hjärntvättade godhetsknarkare egentligen sysslar med och (((vem))) de tjänar: Det destruktiva, onda, det som är motsatsen till liv, kärlek och glädje. En anti-vit dödskult som genomsyrar den av illrött virus allvarligt sjuka västvärlden av i dag, alltifrån rödingar och marxister till liberala globalist-kapitalister.

Alla dessa anti-vita ”missionärer” har samma herre och avgud:

Den onda och djävulska JUDE-makten och dess vita medlöpare och hantlangare.

Thor
Elit
Thor
7 månader sedan

Det där minns jag och har funderat många gånger på hur det kan bli så.

En annan märklig händelse inträffade 20 år senare i San Diego Kalifornien där den karismatiske Marshall Applewhite fick 39 människor begå kollektivt självmord i den religiösa sekten Heavens Gate.
De hade förväntat sig att ett ufo som låg bakom kometen Hale Bopp skulle hämta upp dem men det blev inte så.

Simen
Nybörjare
Simen
7 månader sedan
Reply to  Thor

Fast det kan vi inte veta, rymdskeppet kanske hämtade deras själar..

Malin
Nybörjare
Malin
7 månader sedan

Sovjet var deras drömland så varför emigrerade de inte till Sovjet istället?

Rokviken
Nybörjare
Rokviken
7 månader sedan

Det kanske var Gulag som inspirerade.

Fredrika
Nybörjare
Fredrika
7 månader sedan

Jag är säker på att Sovjetunionen var mycket bättre än Jonestown. Bara man inte utsattes för förföljelser från Stalin och den judiska elit som var hans närmaste förtrogna. Kommer kanske få mardrömmar av den här artikeln. Alla sociala sjukdomar måste bekämpas. Motståndsrörelsen gör förstås så gott det går i det kulturmarxistiska Norden.

Harald
Nybörjare
Harald
7 månader sedan

Sjukt intressant.

Harald
Nybörjare
Harald
7 månader sedan
Reply to  Harald
Malin
Nybörjare
Malin
7 månader sedan

finns det någon orsak till varför alla dödas ansikten pekar nedåt mot marken? Mystiskt!