MOTSTÅNDSRÖRELSEN. Motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg skriver här på ett personligt vis om sina tankar inför, under och efter demonstrationen i Borlänge den 1 maj.

demonstranter

Redan i december annonserade vi ut 1 maj-demonstrationen internt och strax efter årsskiftet officiellt. Sedan dess har förberedelser inför demonstrationen legat på arbetsbordet hela tiden, stundom lågintensivt och framåt slutet tämligen hektiskt.

Jag ska erkänna att det fanns en del nervositet inom mig under resan på vägen upp till Borlänge. Organisationen har haft en mycket god tillväxt de senaste 7-8 månaderna. Bakom tillväxten ligger inte bara (som vissa tycks tro) samhällsförfallet och att folk i allmänhet fått det sämre. Inte heller handlar det om att vi nu ”snott” medlemmar (som Expo vill få folk att tro) från det nedlagda SvP. (Även om vi såklart gärna välkomnar många fler av er, oavsett vad folkfientliga krafter tycker om saken.)

Visst vore det en övertro på vår egen förmåga om vi inte erkände att samhällsförfallet hjälpt oss på traven och visst har en del forna svenskpartister hittat till oss, men bakom tillväxten ligger också strategiska beslut, massor av arbetstimmar och enorma ansträngningar från väldigt många av våra ”gamla” aktivister inom organisationen. Riksledningen har gått på högvarv, ständigt med nya projekt som betats av ett efter ett, nästescheferna får ständigt större resurser i form av manskap och tyngre ansvar i och med detta, de rekryteringsansvariga har fått arbeta häcken av sig rent ut sagt, aktivisterna på gatan har spridit propaganda som aldrig förr och redaktionsmedlemmarna på Nordfront har tuffat på i samma höga fart som vi blivit bortskämda med redan sedan tidigare.

borlänge-1

1 maj-demonstrationen i Borlänge var tillfället då vi skulle visa upp den ”nya” organisationen för folket och etablissemanget. Vi skulle visa att vi blivit fler, större, starkare och mer professionella – men, att vi ändå samtidigt är de samma som förut och att vi inte liberaliserats som vissa kanske fruktat, utan att vi hanterat tillväxten på rätt sätt. För hur duktiga vi än är på att driva nyhetsrapportering, anordna interna aktiviteter och dela ut flygblad är det med gatuaktiviteter av dignitet vi visar att motståndet är starkt i kött och blod för det vanliga folket. Det är på gatan vi visar oss som den starka och växande kraften och det är där vi verkligen kan trasa sönder alla kritikers och fienders röster om vilka vi är.

Jag hade trots tidigare nämnda nervositet av dessa anledningar ändå goda förhoppningar inför demonstrationen. Visst hade jag fått in rapporter från våra nästen att långt ifrån alla våra partimedlemmar hade möjlighet att dyka upp – men, ändå var känslan inför det hela bra. Allt det praktiska hade nämligen flutit på som önskat, propaganda och artiklar inför demonstrationen, banderoll, nya sköldar, fanor, slipsar till den uniforma klädseln, mediautrustning och människor ansvariga för denna, ljudanläggning på plats, musik, trumslagare, slagord, tal, eftersamlingsplats, lyckade förhandlingar med en från början hårt motarbetande poliskår och mycket mer hade styrts upp och planerats i minsta detalj och jag kände att vi nu åtminstone hade gjort allt vi kan för att demonstrationen skulle bli lyckad och att resten var mer eller mindre opåverkningsbara faktorer.

Väl på församlingsplatsen lite för tidigt började regnet ösa ner och endast ett tiotal kamrater fanns på plats när jag anlände. Detta skulle snabbt ändras. I takt med att fler och fler bilar och bussar anlände tycktes också vädret hela tiden bli något bättre. När vi väl gick iväg i samlad trupp mot Maserhallen, som var den officiella samlingsplatsen, avtog regnet helt (och senare fick vi till och med solsken och fint vårväder). Vi var många rakryggade män och kvinnor på plats. Motdemonstranterna lyste med sin frånvaro med enda undantag för ett tiotal som bar någon hemmagjord regnbågsbanderoll med budskap som om det vore beordrat av storfinansen.

borlänge-3

Väl framme vid Maserhallen, möttes vi upp av ytterligare ett hundratal personer som skulle göra gemensam sak med oss. Efter lite genomgång av slagord och regler från den mångårige aktivisten Henrik Pihlström kunde den 350 man stora demonstrationen avgå på mitt kommando. Inom mig växte en oerhörd stolthet över att få gå i täten som främste man, sida vid sida med Haakon Forwald från Norge och Antti Niemi från Finland, för den största nationella demonstrationen på många år och den största öppet nationalsocialistiska demonstrationen sedan ännu längre tillbaka!

Med taktfasta kliv gick vi genom Borlänges gator – på bägge sidor om oss kantades vägen hela tiden av människor, en liten del självhatande lämlar och en hel del nyfikna svenskar. Självhatarna försökte då och då att gny något, men överröstades gång på gång utan några som helst problem av Motståndsrörelsens talkörer. ”Nordisk revolution – utan pardon!”, ”Mona Sahlin – Folkförrädare!” och ”Arbetaren slavar för er extravagans – Död åt eran storfinans!” ekade över hela staden som denna dagen fullkomligt ägdes av Nordiska motståndsrörelsen!

Väl på plats i Liljeqvistska parken gick allt enligt planerna och ytterligare folkkamrater som inte gått i demonstrationståget tillströmmade för att höra talen. De spontana applåderna under och efter talen var rungande och stämningen var verkligen på topp! De enda som inte tycktes ha ett förnöjt leende på läpparna var den lilla hop av journalister som stod samlade i ena hörnan med en förskräckt uppsyn. Ja, de och motdemonstranterna lite längre bort bakom polisens staket som trots sitt idoga skränande inte lyckades dränka ett enda ord från talen som gick ut genom högtalarna. Vad de 14-åriga flickorna tänkte när de stod där och skrek sig hesa helt utan att lyckas med någonting kan man bara fantisera om. Kanske drömde de sig bort till ett sådant Sverige som storfinansen önskar, men som de förstod där och då att de aldrig kommer lyckas uppnå utan hård kamp – ett land utan vita människor, utan heterosexuella, där folket är saliga masochistiska slavar åt den nya världsordningen, eller kanske visste de helt enkelt inte ens själva riktigt vad de höll på med.

Efter talen kom flera människor fram till mig och ville ta i hand och meddelade att de skulle ansöka om medlemskap. Gamla och unga. Kvinnor och män. Ännu fler är de som skickat e-post och skrivit i våra kommentarsfält att de nu ska göra slag i saken och ansluta sig. Våra ansökningar fortsätter med andra ord att trilla in, organisationen fortsätter växa och nya projekt och nya mål att arbeta hårt för att realisera ligger framför oss. Jag kan knappt vänta tills nästa uppvisning där vi kommer visa att vi blivit ännu fler, ännu starkare och ännu närmre den där resningen för vårt folk som, även om den fortfarande ligger långt bort, inte alls känns lika avlägsen längre.

Avslutningsvis vill jag säga tack till alla som drog de tunga lassen med organiserande inför demonstrationen. Tack till alla som deltog i Borlänge. Tack till alla som bidrar på det vis de kan till att motståndet växer. Tack också till motdemonstranterna för att de så tydligt visar för folket skillnaden mellan vår organisationsförmåga, disciplin och välvilja gentemot deras självdestruktiva och patetiska samling av fullskalig anarki och kaos. Det har nog aldrig tidigare varit så tydligt att morgondagen tillhör oss!


  • Publicerad:
    2016-05-05 20:45