På gott och ont är människan, långt mycket mer än något annat djur, medveten om sin egen dödlighet och när de falska religionerna, allt ifrån den ursprungliga nordiska tron som degenererats fram till kristendomen, erövrade bit för bit av vårt andliga liv såg de till att spela på denna medvetenhet för att tjäna sina egna syften.

Läran om och tron på ett medvetet liv efter detta vi har nu är en lära som är farlig att anamma. Kort sagt avväpnar den oss inför livets verkligheter och gör oss mindre förmögna att kunna hantera vår samtid, samtidigt som vi blir mindre intresserade av framtiden. Vad spelar något för roll, om allt löser sig när vi dragit vårt sista andetag? Vore det så, så förvandlas livet till ett meningslöst mellanspel och ansvarskänslan upphävs.

Visserligen kan man argumentera utifrån perspektivet att den ortodoxa kristendomen med sitt himmelska paradis inte har någon framskjuten plats hos de flesta. Men oavsett så är tron (eller hoppet) på livet efter döden verklig hos många, även om den inte är klädd i kristen skrud. Det andliga giftet från Sinai har påverkat oss alla vare sig vi velat det eller ej. Så det är inte så konstigt att många i tysthet hoppas att döden bara är en övergångsfas till någon form av paradis där alla problem, all dysterhet och allt elände är som bortblåst.

Men det finns absolut inget som tyder på att det är så och om vi skall tillåta oss att vara realistiska måste vi inse att det enda vi kan vara helt och fullt säkra på är att den tid vi har just nu, som levande och tänkande varelser – är den enda tid vi har, den enda möjlighet vi har att påverka, skapa, älska och leva. När det sista andetaget är draget så är det slut. Och därmed kan vi vara säkra på att inte heller våra efterkommande kommer att förlösas ur världen som vi lämnar efter till något överjordiskt paradis.

Medvetenheten om detta lär oss två saker: Vårt liv är värdefullt och måste vårdas som den dyrbaraste skatt. Vi har bara en chans, en möjlighet, och även om vi tidvis misslyckas med det vi företar oss så får vi aldrig sluta försöka att följa livets väg vilken är, med all önskvärd tydlighet, strävan efter förbättring – av oss själva, av vårt folk och av vår jord. Den evolutionära processen är ständigt fortgående och vi kan antingen vara en medveten del av denna eller inte. Det andra vi lär oss är att den värld vi lämnar efter oss till våra barn är den värld de kommer att tvingas leva i och hantera. Precis som vår är den våra föregångare lämnade efter till oss. Och lika litet som vi kommer att få någon belöning i något liv efter detta kommer inte heller våra barn att få det. Lämnar vi efter oss en värld i kaos så kommer de att leva sina liv i denna värld av kaos. Kämpar vi idag och under våra liv för en positiv förändring så kommer världen våra barn tar över att vara bättre och erbjuda dem mer än den gjorde för oss.

Vi lever för evigt då vi följer Skaparens vilja. Vi lever för evigt genom vår ras. Vi lever för evigt genom de handlingar av ära som vi genomför. Detta kan vi vara säkra på!


  • Publicerad:
    2007-03-18 00:00