Leif Oldenburg skriver för tidningen Metro, han är journalist, eller med andra ord en systemets prostituerad – en person vars arbete går ut på att tillrättalägga verkligheten och försvara den politiskt korrekta idén. Och han gör ett bra jobb. Detta kan vi se i hans artiklar om den så kallade ”tjejligan”.
I gårdagens Metro, den 6 juli, skriver Leif Oldenburg om ”tjejligan” och deras framfart. Föga förvånande skriver han inte utifrån de drabbade, svenska, åldringarnas perspektiv (sånär som en kort notis om Ingalill) utan tyngdpunkten och vinklingen går ut på att försöka förstå hur dessa unga somaliska flickor med ”bakgrund i det krigshärjade Somalia” kunde förvandlas till våldsbrottslingar.
Vi får en ingående och empatisk berättelse om Fatima som är en av de nu dömda flickorna. Tydligen var hon en exemplarisk ung flicka som pluggade hårt, läste Koranen på kvällen och gick till Moskén på helgen. Men sedan gick det snett då Fatima träffade några äldre tjejer och vips började de råna och misshandla åldringar. Leif Oldenburg framhäver bilden av Fatima som offer för omständigheter och han påtalar att hon minsann satt häktad och ”isolerad” (m.a.o. med restriktioner) i nästan tre veckor efter att hon blivit gripen. Och tränad som han är i hur man vrider och vänder på ord citerar Leif Oldenburg Fatimas egen spekulation: ”Jag undrar om man hållit en svensk 16-årig tjej isolerad så länge?” Kort efter påtalar den politiska horan Leif Oldenburg att Fatima är djupt ångerfull. Allt för att förminska och avdramatisera de övergrepp som de somaliska flickorna gjort sig skyldiga till.
Leif Oldenburg går sedan vidare med en söt liten berättelse om hur en av de rånade kvinnorna under rättegången kommit fram till Fatima och givit henne en ”stor kram” med de efterföljande orden att ”ni är nog jättebra tjejer innerst inne. Gör inte om det här”.
Men det är inte nog med detta elände, den politiskt korrekta mångkulturförsvararen Leif Oldenburg släpper sedan fram Enrique Bustus, psykolog på Transkulturellt centrum, för att förklara varför dessa somaliska flickor med flera andra främlingar begår våldsdåd mot svenskar. Jag orkar inte dryfta hans rappakalja, det är nämligen samma överslätande trams som vanligt; de känner sig vilsna i det svenska samhället och en misslyckad integration är skurken.
Ju mer jag läste denna vedervärdiga journalists antisvenska propaganda desto mer vred blev jag. Det är skrämmande att se hur aktiva media är i skyddandet av detta politiska system vi har och som svenskarna lider under. Man blir inte förvånad eftersom man vet att vi står under ockupation. Men man kan ändå inte riktigt begripa hur illa det är. Dessa kräk på tidningsredaktionerna är värda vårt största förakt ty de är systemets spjutspets och dem som aktivt försvarar och skyddar främlingarna i denna etniska konflikt vi lever i.
Apologet för det som komma skall
Enligt vad Nationellt Motstånd erfar har det i förorterna kring de större städerna börjat dyka upp etniskt svenska grupperingar som slår tillbaka. Dessa är inte organiserade nationella och många av dem har ingen politiskt åsikt per se, utan agerar enbart utifrån sina inneboende instinkter.
Och om nu Leif Oldenburg och Enrique Bustus förklarar bort främlingarnas våld mot svenskar så skall jag förklara varför svenskar och framförallt svenska ungdomar slår tillbaka:
Det pågår ett raskrig, kort och gott och svenskar i gemen tar inte vad som helst hur länge som helst. Svenska ungdomar vet att vad som än händer så kommer de att skuldbeläggas. Om främlingar begår våld och övergrepp så är det likväl svenskarnas fel. Så, i den slutliga analysen kommer de fram till att, varför inte och sak samma! Därför kommer den etniska konflikten att få ett nytt ansikte där svenskar inte ser sig som bytesdjur eller offer, snarare ser de sig som rovdjur och främlingarna som fiender. Så Leif och Enrique, när svenskar överfaller främlingar, när svenskar slår tillbaka och sätter skräck bland dem, när tusentals svenska ungdomar i varje stad och by slutar se sig som jagade så tänker jag inte försöka förklara bort det med undanflykter.
Vidare kan vårt folks fiender vara säkra på att vi kommer göra vårt yttersta för att organisera denna vrede som finns och vi kommer att fokusera denna kraft för att främja befrielsekampen. Vi ser fram mot en accelererad konflikt där nordmännens raseri kan ta ut sin rätt, vi lever för striden och kampen – vi njuter av varje ögonblick och vår högsta önskan är att få offra våra egna liv i tjänst för vår ras. Pengar, makt, status och framgång betyder inte ett smack för oss! Blodet är allt, rasen är allt. Motståndsrörelsens medlemskader består av män vars högsta önskan och främsta strävan är att få dö en ärorik död för rasen, vi är män och kvinnor som troget följer våra förfäders världsåskådning. Vi är fanatiska och desperata kämpar! Dessa är era fiender, du hatade system, ni vedervärdiga politiska prostituerade; ni har tagit er vatten ovanför huvudet, var så säkra.
Och du, Leif Oldenburg, jag hoppas att du lever för evigt!
Hoppa till huvudinnehåll
