Det är en gammal man som möter oss i trappan till det stora huset. Först verkar det som om han inte riktigt vet vilka vi är och vår konversation haltar en aning. Jag blir orolig för att åldern tagit ut sin rätt. Men jag har fel och efter en kort presentation pratar han på som vem som helst.

Han vill gärna visa oss runt i huset och medan vi följer honom och lyssnar på hans historia tittar vi på målningar han målat under sina långa år i fängelse, vi ser runor och symboler på väggarna och krigshjältar fångade i sina glansdagar inramade i all enkelhet. Hans kontor och studierum är välfyllda och prydliga, gåvor från en indianhövding och kamrater i Japan blandas med andra minnen från ett långt och spännande liv.

Vi befinner oss i Haus Richberg, ett gammalt gästhem i Schwarzenborn, Tyskland, som i över trettio år har varit högkvarter för det Tyska medborgarinitiativet och en plats som årligen bjudit in till politiska möten, högtidsfiranden eller bara en plats för nationellt sinnade att träffas och utbyta erfarenheter. Den åldrade kämpen vi rest dit för att träffa säger själv att hans hem, Haus Richberg, är en av de sista kvarvarande platser i Tyskland där verklig frihet råder; det är en plats där man kan prata om sådant som utanför väggarna och tomtgränsen skulle resultera i fängelse i demokratin Tyskland.


Haus Richberg.

Om huset i sig med alla tavlor, böcker, öppna ytor där dissidenters tankar flödat fritt under årtiondena berättar en viktig historia så kan mannen som möjliggjort allt berätta en ännu viktigare och inspirerande dito. Han deltog i det sista desperata försvaret av Berlin ödesåret 1945 och har fortsatt sin politiska kamp in i våra dagar. Hans far kämpade som SA-man för Hitler i Berlin redan på 20-talet; själv anmälde han sig som frivillig soldat i krigets slutskede trots att allt hopp tillsynes var ute och idag inspirerar han oss yngre, vi som bär vidare arvet i det nya årtusendet. Han är en förbindelselänk som sammanbinder vår politiska historia med nutiden – han är en som överlämnar plikten till oss.

MANFRED ROEDER FÖDDES år 1929 i Berlin och fick ynnesten att växa upp i det nationalsocialistiska samhället. Han berättade själv för oss att denna tid, sina barndomsår var de lyckligaste i hans liv. Han var medlem i Hitlerjugend och antogs till SS-skolan i Plön, från vilken han sedermera relegerades eftersom han, vilket han skrattande berättade för oss, redan då var envis och inte särskilt enkel att beordra. Något den tyska demokraturen skulle få känna på, om och om igen.

Manfred Roder anmälde sig som frivillig inför försvaret av Berlin och antogs som den yngste soldaten i Wehrmacht. Han kämpade tillsammans med sina kamrater så gott de kunde men tvangs till sist ge upp och sedan uppleva den fruktansvärda villkorslösa kapitulationen. Manfred försöker berätta hur det kändes att förstå hur livet skulle kunna gå vidare utan ledaren Adolf Hitler, vilket ingen av oss kan begripa, men förklarar också att efter kapitulationen handlade allt om att överleva och ordna mat för dagen.

De allierade krävde en villkorslös kapitulation men enligt Roeder hade detta kunnat gå att undvikas. Han berättar för oss att han efter kriget kom att träffa storamiral Karl Dönitz, Hitlers efterträdare och NS-Tysklands siste president som skrev under kapitulationen. I samtalet mellan Dönitz och Roeder utbrast den gamle presidenten plötsligt att han ville be om förlåtelse. Roeder frågar varför. Dönitz berättar då att han blev kontaktad av sändebud från Stalin vilka presenterade dennes förslag om en separatfred vilken skulle garantera Tysklands gränser från 1939 samt den nationalsocialistiska statens fortsatta existens. Storamiralen tvekade och rådgjorde med sitt kabinett. ”Jag valde att lita på de västerländska kristna demokratierna och det var mitt största misstag någonsin”, berättade han för Roeder samtidigt som han förbjöd honom att avslöja denna hemlighet för någon så länge han själv var i livet. Dönitz avled 1980.


På väggen några av Roeders kamrater i kampen.

Manfred Roeder har som essens i sitt politiska engagemang arbetat för att försvara det nationalsocialistiska Tyskland, ledarna och soldaterna – människorna. Han har bekämpat det falska skuldkomplex som de allierade påtvingade det tyska folket efter kriget och krävt upprättelse för sin nation. Han har aldrig varit dogmatisk utan även kunnat erkänna brister inom NS-staten, men samtidigt krävt segermakternas ödmjukhet inför deras övergrepp mot det tyska folket. Ett krav som gått obemärkt förbi förutom genom den vrede som riktats mot honom.

Förutom denna hjärtefråga har Manfred Roeder även arbetat realpolitiskt med att få till en förändring hos folket. Han var och är skeptisk till partier eftersom han menar att även nationella partier, till sist, blir till att tjäna sig själva i första hand. Roeder ser hellre att enskilda starka individer tar upp facklan och lyser väg, som genom egen kraft och glöd kan väcka upp, motivera, vägleda och befalla folket. Men detta till trots har han stått som kandidat för NPD med gott resultat. Hans inställning och ovilja att kompromissa har fått vissa ljumma nationella att ta avstånd från honom och varna att denne Manfred är på tok för radikal.

Manfred Roeder berättar att han alltid varit beredd att ta konsekvenserna för sitt handlande och hittills har detta betytt över 13 år i fängelse samt en stämpel som terrorist från demokraturen Tyskland. Det längsta straffet han avtjänade, nio och ett halvt år, tilldömdes han då man ansåg honom vara den ideologiska inspiratören till en grupp vilka genomförde flera attacker mot flyktingmottagningar. Under denna tid tog hans hustru över och organiserade det Tyska medborgarinitiativet från Haus Richberg.


I mitten symbolen för Deutsche Bürgerinitiative.

Under sitt långa politiska liv knöt Manfred Roeder personliga band till många av efterkrigstidens främsta nationella ledare och ideologer: Miguel Serrano, William Pierce, pastor Miles och pastor Butler, J.B. Stoner, Colin Jordan med flera. Han har haft nära relationer till flera statsöverhuvuden i antisionistiska stater samt lärt känna många av de tyska krigshjältarna vilka överlevde Europas ödeskamp.

Men det är inte bara den tyska demokraturen som försökt göra sig av med den gamle kämpen; även den nya världens fotsoldater har utsett honom till fiende nummer ett. Vid flera tillfällen har han angripits av vänsterextremister och vid två tillfällen undkom han döden med bara en hårsmån. Men han verkar inte ta särskilt allvarligt på sådana saker utan skrattar mest bort det. Men det är klart, har man överlevt slutstriden i Berlin och rakryggat stått upp emot Röda armén så låter man sig nog inte skrämmas av en feg maskerade pöbel.

Den tid vi får med Manfred Roeder känns alltför kort och den intervju vi spelar in med honom känns inte avslutad när vi trycker på videokamerans stoppknapp. Det finns mycket mer han måste dela med sig av.

Vi får höra av Roeders medarbetare, Wolfgang, att initiativets ekonomi är skral då många av de gamla välgörarna gått ur tiden. De behöver hjälp för att hålla Haus Richberg igång. Vi donerar en summa från vår reskassa, det enda vi kan göra just då.

Många av de gamla kämparna har gått ur tiden under de senaste åren och det finns inga ursäkter för att inte ha låtit dem dela med sig av sina erfarenheter. Manfred Roeder frågade mig vad vi ville ha ut av vårt besök och vilket vårt syfte var. Svaret var enkelt eftersom vår delegation redan kommit fram till det. Jag svarade att vi dels vill dokumentera hans minnen, förhoppningar och drömmar men att vi också vill visa honom att det finns en ny generation som fortsätter kampen. Han verkade rörd över mitt svar. Vi passade även på att visa honom en informationsfilm om Motståndsrörelsen som vår mediegrupp arbetar med. Roeder satt tyst medan filmen spelades förutom då han utbrast; ”Wonderful”! Vi i resesällskapet kände nog alla samma sak och vi stod lika tysta då han frågade oss; ”varför har vi inte träffats tidigare?” Ja, varför – för att vi har svikit vår uppgift att vårda vårt politiska arv. Ja, så är det. Men inte längre, inte igen.

Vi kommer att återvända till Manfred Roeder – der alte Kämpfer – och fortsätta det samarbete som grundlades och fastslog genom vårt överräckande av en av våra kampfanor som prövats på gatan. Han hade tidigare påtalat att han gillade våra fanor och det var en stor glädje för oss att kunna lämna denna i hans vård.

När vi lämnade Haus Richberg gjorde vi det med stärkt kampmoral och många nya idéer. Jag är nog inte ensam om en djupt liggande känsla att vårt möte med denne kämpe på något sätt kommer visa sig vara mycket viktig för framtiden. På vilket sätt? Det kommer att visa sig.

Den som vill kontakta Manfred Roeder och få närmare information om hur man kan vara honom behjälplig, skriv till:

Manfred Roeder
Haus Richberg
D – 34639 Schwarzenborn/Knüll
Germany


Målning av Manfred Roeder. Motivet visar Tyskland nu och då.


Irminsul av Manfred Roeder.

  • Publicerad:
    2009-08-26 00:00