Den orättfärdiga resan – från Kaukasus till Israel på 1000 år

Enligt den traditionella judiska lagstiftningen (Halacha) är en jude en person som föds av en judisk mor eller konverterar under rabbinsk ledning till den judiska tron. För många judar gäller fortfarande judendomens traditionella definition. Andra har dock försökt komma med nya definitioner…

Israel har till skillnad från exempelvis Sverige ingen skriven författning. Detta beror främst på att man år 1948, då Israel utropades till en suverän stat, inte kunde ena sig om vilken roll religionen skulle spela i det nya landet. År 1950 beslöt dock det israeliska parlamentet Knesset att införa några grundläggande lagar. Till dessa räknas Lagen om återvändande (1950) som ger varje jude rättighet att invandra till Israel och Medborgarskapslagen (1952) som automatiskt garanterar varje invandrad jude israeliskt medborgarskap.

Frågan inställer sig då – ”vem är jude”, dvs. vem har rätten att ”återvända” till Israel och erhålla israeliskt medborgarskap?

Enligt den traditionella judiska lagstiftningen (Halacha) är en jude en person som föds av en judisk mor eller konverterar under rabbinsk ledning till den judiska tron. För många judar gäller fortfarande judendomens traditionella definition. Andra har dock försökt komma med nya definitioner. Israels förste premiärminister David Ben Gurion förde fram idén om att alla som själva känner sig som judar, bör accepteras som sådana av alla andra judar. Exempelvis har Judiska församlingen i Stockholm sedan länge beslutat att ett barn till en judisk far och en icke-judisk mor får skrivas in i församlingen om bägge föräldrarna så skriftligt samtycker. Situationen kompliceras dock ytterligare av det faktum att jude är en term vilken beskriver en person som tillhör den judiska folkgruppen samt tror på den judiska religionen. Tidigare sammanföll i huvudsak dessa två definitioner. Idag finns det ateister, som ser sig själva som judar och uppfyller något av de ovanstående kraven. Förr var det den religiösa definitionen som var utslagsgivande – idag är att vara jude i första hand att tillhöra en folkgrupp (Institutet för Judisk kultur).

Om nu att vara jude i första hand innebär att tillhöra en folkgrupp, bör man kunna ställa följande frågor; var har de som tillhör den judiska folkgruppen sitt etniska ursprung, då de genom historien varit spridda i världen (diasporan)? Härstammar verkligen alla från den bibliska folkgruppen israeliterna (Abrahams tolv stammar)? Om så är fallet, hur kommer det sig då att en stor del av judarna inte har semitiska (arabiska) drag? Hur kan de etiopiska judarna vara släkt med helt annorlunda etniska grupper, såsom exempelvis judar från Spanien (sefarder) eller georgiska, armeniska eller grekiska judar för att nämna några? Hur kan de alla härstamma från samma stamfader eller folkgrupp, trots att de till det yttre skiljer sig så tydligt åt?

Det synes som den judiska folkgruppen snarare är heterogen än homogen. Översiktligt kan den indelas i tre huvudgrupper; semiter, sefarder och askenaser. De två förstnämnda grupperna blandas ibland samman och benämns då gemensamt för sefarder. Utöver dessa tre huvudgrupper finns även mindre lokala grupper i flera länder kring Medelhavet och Svarta havet. Den enskilt största judiska folkgruppen är dock askenaser (östjudar).

I Bra Böckers Lexikon (1991, band 2) beskrivs askenaser som ”den huvudgrupp av europeiska judar som är bosatt i Tyskland och de slaviska länderna”. Enligt judisk folkbokföring från år 1900 var hela två tredjedelar eller 7,1 miljoner av världens 10,7 miljoner judar bosatta i just Tyskland och de slaviska länderna (The Israel Yearbook, 1975). Det var faktiskt dessa askenaser som emigrerade i miljontal till USA och Israel under och efter 2:a världskriget. I samma källa framgår det att mellan år 1900 och 1970 ökade antalet judar i USA från ca 1 miljon till 6 miljoner, och i Israel från ca 80 000 till 3 miljoner. I det välrenommerade uppslagsverket The new Encyclopaedia Britannica (1990) anges att askenaserna år 1985 utgör mer än 80 procent, eller drygt 11 miljoner, av världens judar¹. Som näst största judiska folkgrupp anges semiter (1,5 miljoner), och därefter sefarder (750 000).

Askenaserna är förmodligen den folkgrupp de flesta svenskar idag identifierar som judar. Det var askenaser som grundade sioniströrelsen genom Theodor Herzl och Chaim Weizmann. I Israels regering och parlament har askenaserna alltid varit kraftigt överrepresenterade, trots att hälften av alla israeler är sefarder (Time International, 1992-04-20).

Varifrån har då askenaserna (östjudarna) sitt ursprung, denna dominerande folkgrupp bland andra judiska folkgrupper? Till det yttre skiljer de sig tydligt från både sefarder och semiter. År 1976 skrev den amerikanske författaren Arthur Koestler, själv jude, boken ”The Thirteenth Tribe”. Han hävdar att askenaserna härstammar från den historiska folkgruppen khazarerna, ett turkotatariskt folk.

I moderna uppslagsverk, exempelvis Bra Böckers Lexikon (1990, band 4) kan följande läsas om khazarerna; ”en grupp turkspråkiga folk, som från 600- till 900-talet härskade över ett stort rike mellan Volga och Don; huvudstaden hette Itil och låg vid Volga.” 965 krossades riket av den rusiske storfursten Svjatoslav från Kiev.”

Tittar man i äldre uppslagsverk fås en detaljrikare historiebeskrivning av khazarerna och deras rike. Nedan följer ett citat ur Svensk Uppslagsbok (1947, band 6);
”Förhållandet mellan chazarriket och kalifatet var under 700-talet ganska spänt och ledde till flera chazariska härnadståg, för vilka framför allt Armenien utsattes.
Å andra sidan spreds Islam inom chazarriket och blev till numerären övervägande religionen där, medan märkvärdigt nog, härskaren (chakanen) och adeln antogo judendomen;”

I Fornnordiskt Lexikon (1995) kan läsas; ”Khazarernas kungar var av turkisk börd, bar titeln ”kagan” och residerade i Itil i Volgadeltat. Genom sitt rike, vilket sträckte sig längs kaspiska havets östkust ner till Asterbad, anlade khazarerna en av världens viktigaste handelsvägar. Khazarernas handel upphjälptes i hög grad av de från Konstantinopel fördrivna judarna, och på 700-talet antog kaganerna judendomen”..”En ny fara hotade khazarerna sedan det nordiska Gårdarike grundats 862. Två år senare befriade Oleg de under khazarerna lydande slaverna, och 965-969 erövrade Svjatoslav större delen av ”Khazarien”.”

I boken ”Byzantinsk Historia år 326 till år 1453” av Alf Henriksson (1988) berättas hur khazarerna på 800-talet söker en ny religion, där både påven och patriarken samt mohammedanska och mosaiska teologer inbjöds till att missionera bland khazarerna. Vidare berättas att khazarerna, som ville stå självständiga gentemot både den muslimska kalifen och det kristna Byzans, bestämde sig i sinom tid för att övergå till den judiska religionen.

Förutom att khazarerna slutligen övergick till den judiska religionen är det viktigt att notera att det fanns en judisk missionsrörelse under denna tidsepok. Detta var dock inget nytt fenomen. Redan på profeten den andre Jesajas tid (500 f.Kr), fanns inom judendomen en tydlig missionerande verksamhet (Atlas över mänsklighetens historia, 1991). Efter att khazarerna övergick till judendomen synes den mosaiska missionsverksamheten ha avtagit för att så småningom upphöra helt. Den dåtida missionsverksamheten kan mycket väl vara huvudförklaringen till uppkomsten av de olika judiska församlingar som omkring 300-talet e.Kr fanns spridda runt Medelhavet, t.ex. i Nordafrika, Italien, Grekland och Turkiet (som jämförelse kan nämnas att på 600-talet spreds islam snabbt över stora delar av den då kända världen genom muslimsk missionsverksamhet). Denna förklaringsmodell skiljer sig från den gängse historieskrivningen, där det judiska folket påstås ha förskingrats främst vid romarnas erövring och förstörelse av Jerusalem på 100-talet e.Kr.

Citaten ovan styrker otvetydigt att framför allt khazarfolkets härskande skikt övergick till judendomen. I Fornnordiskt Lexikon fås ytterligare en naturlig förklaring till varför det khazariska härskarskiktet övergick till judendomen. De livnärde sig ju på handel och handelssamarbetet med de fördrivna judarna från Konstantinopel ledde högst troligen till fördjupade kontakter dem emellan vilket därmed bör ha underlättat religionsspridningen. I boken ”The Thirteenth Tribe” hävdas t.o.m. att hela khazarriket övergick till att bli en judisk stat år 740 e.Kr., vilket i all väsentlighet överensstämmer med uppgifterna i ”Byzantinsk Historia år 326 till år 1453”.

Khazarerna anammade alltså judendomen precis såsom exempelvis europeèr och andra folkgrupper har anammat kristendomen, dvs. genom naturlig religionsspridning. De kristna hävdar ju inte att de genetiskt härstammar från Jesus, till skillnad från dagens judiska folkgrupper vilka gör just en sådan koppling (inte minst genom rätten att återvända till Israel). Sannolikt känner många ledare i Israel och inom sioniströrelsen idag till detta historiska faktum, till skillnad från de breda folklagren hos askenaserna i allmänhet och sefarderna i synnerhet.

Vad hände då med de judiska khazarerna efter att deras stormaktsställning föll år 969 e.Kr.? I boken ”Lions of Judah” av John Colvin (1997) samt i ”The Thirteenth Tribe” nämns en mängd historiker som hävdar att khazarerna vandrade västerut, till Ukraina, Polen, Ungern och Ryssland. I tv-serien ”Det tusenåriga hatet” (SVT, 1992) framgick det att de första konflikterna mellan judar och europeèr skedde just på 1000-talet. Här finns uppenbarligen den kronologiska, geografiska och historiska kopplingen mellan khazarrikets undergång år 969 och deras invandring till östra Europa på 1000-talet. Senare kunde invandring ske till länder som Tyskland, Tjeckien och Litauen. En av de absolut äldsta judiska kyrkogårdarna från 1100-talet finns också i tjeckiska Prag.

Den nya eller rättare sagt medvetet bortglömda (censurerade) historiska kunskapen om de judiska khazarerna gör att flera gamla frågor kan besvaras, bl.a. varför flertalet judar inte har semitiska (arabiska) drag. Askenaserna (khazarerna) liknar inte semiter just därför att de tillhör en helt annan folkgrupp, turkotatarerna, som härstammar från området mellan Svarta och Kaspiska havet. Judarna är alltså inte en homogen etnisk grupp (israeliter) som utökats genom smärre omvändelser, utan de vi benämner judar består just av dessa omvända grupper, där askenaserna utgör den största och dominerande gruppen.

Någon gång på 700-talet övergick alltså khazarerna till judendomen, vari det ingår i religionen att tro att de har sitt genetiska och historiska ursprung i Palestina med omnejd. En konsekvens av detta är ju rimligen att den första generationens judiska khazarer delvis måste omtolka sin verkliga historia för sina efterkommande. Med tiden försvinner de sista fragmenten av khazarernas egna kultur och historia, för att efter ett antal generationer helt ha ersatts av judendomens mytomspunna berättelser om det judiska folket och dess ursprung.

Vilka är då de verkliga ättlingarna till de ursprungliga judarna (israeliterna) som levde i och kring Palestina före Kristi födelse? Antagligen samma människor som bor där än i dag, dvs. palestinier och andra arabiska (semitiska) folkgrupper. Det är svårt att tänka sig ett mer tragiskt öde än det som drabbat palestinierna. En mängd olika främmande folkgrupper som gemensamt kallar sig judar har sedan år 1950 rätten att invandra till Israel och bli medborgare, medan ursprungsbefolkningen, som med störst sannolikhet kan sägas ha några genetiska band till israeliterna och Abrahams tolv stammar, till stor del har fördrivits eller lever i flyktingläger i sitt eget land.

Det israeliska statsskicket med dess grundläggande lagar – Lagen om återvändande och Medborgarskapslagen – och följderna av dessa, leder obönhörligen till slutsatsen att hela den judiska statsbildningens fundament måste omprövas och bestridas. Då judar, framför allt askenaser, ofta predikar och lovordar det mångkulturella i det västerländska samhället borde de rimligtvis tillämpa detta själva och skapa ett blandat samhälle, där judar, kristna och muslimer kan leva tillsammans utan inbördes förtryck. Inte ett tudelat land som olika FN-resolutioner föreskriver. Inte etnisk rensning och apartheid. Denna nya stat skulle rimligtvis istället ge de fördrivna palestinierna i sin diaspora rätten att återvända och erhålla medborgarskap. Askenaserna som dominerar det israeliska statskicket kan dock inte tänka sig att dela makten med palestinierna, speciellt inte som de senares höga födelsetal ger dem majoritet i en demokrati utan apartheid. De enda yttre krafterna som teoretiskt skulle kunna driva fram ett blandat samhälle i Israel är USA eller EU. Askenasjudarna i och utanför Israel skulle dock aldrig tillåta USA eller EU att inta denna ståndpunkt.

Tredje Riket i Tyskland förespråkade att den slutgiltiga lösningen var att judarna skulle få en egen stat på Madagaskar utanför Afrikas östkust. Det mest naturliga vore kanske att askenasjudarna istället återvände till sina hemländer Armenien, Georgien och Azerbajdzjan omkring Kaukasusbergen. Först då skapas något som kan kallas rättvisa för palestinierna. Först då minskar spänningen i Mellanöstern samt även mellan den muslimska och den västerländska världen. Först då skapas en genuin möjlighet till varaktig fred sedan år 1948 och ett stort steg tas till ökad avspänning på det som nu kan benämnas det 3:e världskriget.

¹En ytterst intressant iakttagelse, som dock ligger utanför denna artikels fokus, är att mellan år 1900 och 1985 ökade antalet askenaser (östjudar) från 7,1 till drygt 11 miljoner. Hur kan askenasernas antal ha ökat så markant om större delen (6 miljoner) av de östeuropeiska judarna förintades? Det var ju askenaserna som levde i Tyskland och i de östeuropeiska länder som kontrollerades av Tyskland under 2:a världskriget. Denna statistik från judarnas egen folkräkning räcker på egen hand gott och väl till att avfärda Förintelsemyten.

Av: Thor Torsson

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om