Den onda godheten

LITTERATUR. Karl-Olov Arnstbergs bok Godhetstyranniet sätter fingret på det tyranni som uppstår när stater och individer inte har gränser mot dem som skändar oss och vårt land. Men han lider själv lite av den beröringsskräck han kritiserar hos ”det viskande folket” – svenskarna.

Den franske författaren och filosofen Pascal Bruckner noterade en händelse efter Frankrikes avkolonisering av Nordafrika. Det var när den dåvarande presidenten Jacques Chirac vid sitt första statsbesök i Algeriet möttes av algeriska talkörer som ropade: ”Visum! Visum!”

Pascal Bruckner kommenterade syrligt marockanernas attityd med att skriva: ”Först slänger de ut oss, sedan vill de komma och leva hos oss.

Det är även en bra sinnebild för alla rasfrämlingar som flyttar till Sverige för bidragens skull, samtidigt som de föraktar och hatar oss ”otrogna hundar”.

Arnstberg skriver om den alarmerande situationen med allt trängre åsiktskorridorer och allt hårdare repressalier mot medborgarna, som förlorar jobbet om de inte tillräckligt ljudligt jublar över sina chefers senaste godhetsknarkande vänsterprojekt och hbtqp-certifieringar.

Det gäller också de som drabbas av exempelvis Tomas Åbergs långa aktivistarm vars födkrok är att se till att de som ”vill kasta ut alla invandrare som inte sköter sig” får böter och juridiska stigman.

Dessa saker gör att svenskarna har blivit ett viskande folk, skriver Arnstberg.

Begreppet viskande folk myntades av historikern Orlando Figes. I hans bok De som viskade beskriver han det mentala tillstånd i det skräckslagna Sovjetunionen under Stalins terror. Ingen kan säga något öppet, uttrycka sin mening, eller ställa obekväma frågor. Inte heller till varandra, för man vet aldrig vem som anger en och hänger ut en på sociala medier för att man är ”rasist”, vilket i realiteten oftast är ett epitet på en människa som är motståndare till regeringens politik. Att säga sanningen – eller bara sin åsikt – har svåra sociala och ekonomiska konsekvenser.

Men ett viskande folk är, skriver Arnstberg, ett hälsotecken jämfört med den totala tystnad som många lever med. Problemet är rädslan. Enligt Arnstberg kom sammanbrotten av Sovjetunionen och Östtyskland sig av att människor gav upp sin rädsla. Det kan också vara räddningen för svenskarna – att ge upp sin rädsla för staten och sin beröringsskräck med organisationer som erbjuder lösningar.

Priset för att tala ut och belöningen för att hålla tyst
Arnstbergs tidigare publicerade antologi, Priset: Tolv författare om svensk repression berättade om vad som hänt tolv personer som inte viskat, utan vågat säga sin mening.

Godhetstyranniet vänder istället fokus på dem som håller tyst, inte vill se de verkliga problemen med det som den ungerske utrikesministern Péter Szijjártó kallat Sveriges invandringsregering; och på dem som gör allt för att spela ett allt högre spel som driver landet mot en avgrund. Det gäller även hur politiker och journalister beter sig i invandringsdebatten – och hur de beter sig för att undvika den.

Kontrajihadister är en tacksam målgrupp för den här lättlästa och medryckande boken. Alla former av invandringskritiker och islamkritiker kan nickande instämma i alla bokens viktiga sentenser. Det kanske räcker för att möta ambitionerna med denna bok.

Tyvärr kommer få invandringskramande, politiskt ointresserade medborgare och sexuellt utsvultna batikhäxor att ens bläddra i den. För debatten är så polariserad att få personer klarar av att ens med ett halvt öra överbrygga det enorma avståndet till motståndarsidan som ännu så länge finns.

Men det skulle nog behövas, för boken kommer med tydliga, om än ganska självklara förslag på vilken politik partierna borde slå om till för att åtminstone visa lite god vilja att bromsa den katastrofala utvecklingen. Hade fler ärliga solidaritetsanhängare vågat det, skulle de kanske åtminstone fundera över frågorna.

Arnstberg sätter också med god precision fingret på det rådande debattklimatet, och det faktum att företrädarna för dagens invandringspolitik inte ens medger att det pågår en massinvandring, komplett med lika obehagliga som roliga punktlistor över den förljugenhet som präglar den politiska korrekthetens och tidens dogmer.

Sverigedemokraternas fåfänglighet
Men det är lätt att läsa Arnstbergs bok som en stödskrift för ett särskilt parti: Sverigedemokraterna. Hans beskrivning av partiets ambitioner speglar dock inte det parti som Sverigedemokraterna är idag, utan det mer tydligt nationalistiska parti det var för många år sedan.

En bekant till Arnstberg omnämns, en kvinna som insett att Sverige är illa ute, men hon känner att hon inte kan göra något åt situationen. Arnstberg föreslår att hon kan rösta på Sverigedemokraterna i nästa val. På det svarar kvinnan:

— Sverigedemokraterna? Nej, absolut inte. Jag avskyr dem. Dessa kostymklädda män med sitt nazistiska förflutna, aldrig i livet jag skulle kunna rösta på dem, säger hon.

Istället tänker hon kanske rösta blankt. Det tycker Arnstberg är ett omoget förhållningssätt. Som de flesta opinionsbildare anser han att man med sin röst ska ta sitt ansvar och omforma samhället.

Det tycker jag i min tur är ett omoget förhållningssätt, med den gamla truismen att en röst inom rådande representativa skendemokratiska system legitimerar denna skendemokrati.

De flesta som framhåller vikten av att rösta i de allmänna valen, glömmer att den som röstar på de partier som struntar i att följa folkviljan – vilket är en av Arnstbergs egna viktiga observationer – blir medskyldig till alla de övergrepp på vårt folk som hennes valsedel har röstat fram.

Det gäller också inte minst alla de moderater som trodde sig rösta fram ett konservativt eller milt reaktionärt parti med Fredrik Reinfeldt i spetsen, på grund av att de var dödströtta på Göran Perssons destruktiva sossepolitik, men fick något som var sju resor värre. Motsvarande gäller alla våra Sverigefientliga regeringar sedan åtminstone valet 1973.

Makteliten, här som i många andra västländer, har slutat bry sig om och identifiera sig med sitt eget folk.

Precis så är det. Så vad ska han med Sverigedemokraterna till?

Boken ger inte intryck av att Arnstberg har hängt med i de senaste årens liberalisering och relativisering av Sverigedemokraterna och deras ambitioner.

Han uppvisar också en för en så bildad och kunnig akademiker häpnadsväckande okunnighet om det tyska partiet på 1930-talet NSDAP, som Sverigedemokraterna av de judiskt ägda systemmedierna slentrianmässigt jämförs med; och Arnstberg hänvisar upprepade gånger till NSDAP när han ska markera mot ett samhälle han inte vill ha.

Som exempel väljer han att sammanfatta hela NSDAP:s ideologi i 6 punkter med totalt 51 ord. Punkt 2 är den längsta och mest elaborerade:

Rasideologi, varvid den ariska rasen anses vara den förnämsta. Judar och romer är mindervärdiga raser och bör därför utrotas.

Alla historiker som på ett seriöst sätt granskat de propagandistiska och konstruerade historieskrivningarna vet att sådana påståenden är lögner.

Några sant radikala förslag till åtgärder finns heller inte i denna bok. Han skriver visserligen att nationalism är ett framgångsrecept, men åtgärderna han föreslår är akademiska.

På lång sikt – om förslagen inte skulle motarbetas av dagens maktelit, och faktiskt införas – skulle de innebära en mer äkta politiskt demokratisk ordning i Sverige som bättre skulle följa majoritetens vilja. Men den långsiktigheten är som att försöka vända en oljetanker som färdas med 10 knops fart 100 meter innan den går på grund, medan kommandobryggan är i anarki.

Och liksom de vänsterblivna har beröringsskräck med alla ”till höger” om sitt eget val av riksdagsparti, är Arnstbergs bok knäpptyst beträffande frågor och svar på de verkligt radikala lösningar som krävs för att åter forma en etniskt homogen nationalstat. Han viskar inte ens om saken.

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
4 Kommentarer
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments