Det finns vissa personer inom svensk offentlighet som har en ofattbar förmåga att ständigt dyka upp i de mest snuskiga och depraverade sammanhang. Ett praktexempel på en dylik infam figur är hobbyförfattaren och stjärnadvokaten Leif Silbersky.

Silberskys senaste bedrift, utifrån sin till synes enträgna fallenhet att försvara landets värsta sexförbrytare – och då speciellt sexuella psykopater med slagsida åt det pedofila och våldsexuella hållet – är att agera försvarsadvokat åt det tioåriga flickebarnet Engla Höglunds baneman, Anders Eklund.

Varför Silbersky har en förkärlek att ta sig an just de brott som i den svenska allmänhetens ögon betraktas som de mest avskyvärda och barbariska, kan man givetvis bara spekulera över. Klart är däremot att hans vilja att ta sig an Englas förövare inte kommer sig av en ren tillfällighet. För utöver att Silbersky nu företräder Ander Eklund – som står anklagad för två mord, grov våldtäkt mot barn, grov våldtäkt, barnpornografibrott och försök till våldtäkt – företrädde han 2006 dessutom serievåldtäktsmannen Kurt Niklas Lindgren, känd som ”Hagamannen”.

I en interju för DN häromåret ger Silbersky oss en utsaga vilken ger en antydan om vad som dväljer sig i hans själsliv. En antydan som kan tjäna som en fingervisning om vad hans grundläggande moraliska hållning är. På frågan varför Silbersky inte tar sig an narkotikamål svarar han; ”Jag upptäckte att jag inte kunde göra en fullgod insats för att jag tog moralisk ställning på ett sätt som en advokat inte bör göra. Fråga mig inte varför, det finns ingen logik i det: jag kan ju försvara personer som misstänks för dubbelmord eller landsförräderi. Det handlar om känsla, inte rationalitet.”

För Leif Silbersky finns det således så trängande skäl som gör att han inte vill befatta sig med narkotikamål. Om det sedan är för att han själv omhuldar en positiv inställning till narkotikaklassade preparat eller för att han är en avgjord narkotikamotståndare, framkommer överraskande nog inte. Alldeles oavsett herr Silberskys bevekelsegrunder när det gäller narkotikamål, så anser han enligt DN-intervjun att han mer än väl kan tänka sig att företräda landsförrädare.

Den nyligen sjuttio fyllda Leif Silbersky, som stolt deklarerat sig själv som varandes en ”icke bokstavstroende jude” har utöver sin gärning som advokat, en fortlevd och gedigen livserfarenhet av att fraternisera i perversa miljöer. I sann freudiansk anda intresserade sig Silbersky tidigt för debatten om den ”fria sexualiteten”. Han deltog öppenhjärtigt i de ”frigjorda” diskussionerna under 60- och 70-talet och han var en avgjort drivande kraft för en normalisering av pornografi, bland annat via den av RFSU 1969 utgivna boken Såra tukt och sedlighet: en debattbok om pornografin .

Silberskys respekt inför traditionella västerländska värderingar är tillsynes ytterst minimal, om den ens existerar överhuvudtaget. Utöver att agera självutnämnd expert åt RFSU har Silbersky även medverkat i den mångomtalade sexualupplysningsfilmen Kärlekens XYZ från 1971. Hans förmodade djupa sexuella förtrogenheter har dock, trots medverkan i en mjukporrfilm, framförallt kommit till uttryck i det skrivna ordet. Förutom RFSU-boken från 1969 har han bland annat författat böckerna Att skiljas på svenska och Älska i lagens namn: en debattbok om familjerättskommitténs förslag till äktenskapsrätt.

Man kan som sagt enbart spekulera över de motiv som driver Leif Silberskys gärning. Hans eviga förmåga att ständigt dyka upp ur snart sagt var och varannan sprucken varböld, torde skapa både en och två frågor hos den reflekterande människan. För min egen del lutar jag mot att tro att den ”icke troende” juden Silbersky hämtar mycket av sin tillförsikt i sitt värv som jurist, från den judiska urkunden Talmud. En urkund som för övrigt – när vi nu ändå har berört sexualbrott av det lite mer ”grövre slaget” – i avsnittet Niddah V 4, förskriver att ”en (judisk) flicka om 3 år och 1 dag kan bortgiftas (trolovas) genom samlag…” och att ickejudiska flickor, allmänt betraktat, med ett hebreiskt språkbruk, är att klassificera som en ”shikselke”, det vill säga en liten kvinnlig styggelse.

• Publicerad:
  2008-05-30 00:00