Med början den åttonde oktober inledde gratistidningen Metro tillsammans med en rad andra kommersiella medier och public servicebolag, däribland det marxistanstukna SVT, en upplysningskampanj under temat ”Varför demokrati?”. SVT:s och Metros insatser i detta ädla uppdrag till demokratins försvar kan, tyvärr, inte ha undkommit någon.

Den statliga televisionens bidrag till det glorifierade korståget för demokratins ära och beskydd har främst bestått i att i tid och otid sända tröttsamma dokumentärer vilka utspelas någonstans på andra sidan av jordklotet. I sann globaliseringsanda har den vite liberale humanisten och reportern på SVT, med kameran i högsta hugg, följt alltifrån strävsamt naturtrogna indianer i Bolivia till västinspirerade medelklasskvinnor i Egypten. De vita folkens kamp för etnisk överlevnad i de mångetniska helvetena Europa, USA och Sydafrika berörs inte med ett ord. Knappast några uppslag värda att förgylla en tv-kväll efter arbetet således.

För Metros del innebär det ädla åtagandet att värna om den till livet hotade demokratin (citat SVT:s vd Eva Hamilton) i att man publicerat en rad interjuver med en hel drös av s.k. innepersonligheter. Intressanta namn som figurerar bland dessa är bland annat den illa kamouflerade marxistiska judinnan och akademiska trendsättaren Naomi Klein, den välkände ”svenske” boxaren och sossen Paolo Roberto, samt den öppet trotskistiske brittiske filmaren Ken Loach. Det är således några utav den politiska korrekthetens största ljushuvuden, vilka i Sveriges största dagstidning bereds plats åt att försvara ett förment påstått hotat system.

Skenheligheten bakom Metros och SVT:s påstådda ”kamp” till demokratins ”försvar” bör vara uppenbar för envar nykter betraktare. Man behöver inte ha tagit någon större mängd av poäng i statskunskap för att känna till det faktum att demokratin, eller rättare sagt den parlamentariska demokratin, har suttit i orubbat bo i Europa sedan 1945. Att sedan vissa allsköns nationer och raser utanför den västerländska ”civilisationens” hemisfär av en eller annan anledning valt att inte välsigna sina liv utefter majoritetsprincipens mirakulösa styre, borde väl snarare tas som något positivt. I alla fall av oss patrioter. Ty, så länge världen hyser personligheter som Irans president Mahmoud Ahmadinejad finns det i vart fall någon militant lucka berett att verkligen utmana demokratins upphovsmän och gynnare.

Det öppet absurda i hela detta massmediala spektakel är att samma folkslag som maniskt driver demokratins allenarådande doktrin i Väst, främst via sin överlägsna dominans av massmedia, också är samma folkslag som ivrigt understödjer en liten avkrok i Mellanöstern vars gränser fullständigt dignar av amerikanskfinansierade kärnvapen. Och med detta bestickande faktum borde ju denna djupt aggressiva och etnocentriska nation, i egenskap som den enda erkända kärnvapenmakten i ett av världens mest krisdrabbade områden, utmålas som det största krigshotet och med det som den största faran för folkens frihet.

Men jag förmodar att ett dylikt resonemang inte faller i smaken hos en judinna och marxist som Klein, vars halvmesyrer gärna plockas upp av det liberala etablissemanget för att de skall framstå som ”obundna”. Denna uppenbara skenmanöver görs för att de ”utvalda”, med hela sitt släptåg av nyttiga sabbatsgojer, ostörda skall kunna fortsätta sin sedan 1945 påbörjade ridderliga ritt som demokratins celebra försvarare.


  • Publicerad:
    2007-11-11 00:00