På Götgatsbacken i centrala Stockholm möts förbipasserande av en otäck syn. I Stockholms kalsongpalats skyltfönster hade någon skojare varit framme och anordnat den mest bisarra skyltning man kan tänka sig. 92 par nedbajsade kalsonger prydde det stora skyltfönstret. Den första reaktionen hos en ofrivillig åskådare måste ha varit att gå in i varuhuset för att upplysa personalen om att de blivit utsatta för ett synnerligen rått skämt.

Tyvärr så är det inget rått skämt, även om man kan tro det, och vill tro det också för den delen. Nej, det är Stockholms kulturhuvudstadsår som har inletts med en storsatsning på ”kulturen”.
De två första veckorna i februari tog ”konstnärer”, ”fotografer” och ”formgivare” över 58 skyltfönster i Stockholm i ett projekt kallat ”Insyn”. På var och en av de 92 kalsongerna står namnet på en av de 92 män som avrättats i Texas mellan 1982 och 1995. Till varje namn finns också en lista över den dödsdömdes sista måltid. Utställningen är alltså en protest mot dödsstraffet. En mycket sjuk sådan.
Upphovsmakarna till denna degenererade ”konst” är det homosexuella paret Mats Bigert och Lars Bergström. De gick ut konstskolan för tio år sedan, vilket uppenbarligen inte har förbättrat deras konstnärliga egenskaper. Bigert och Bergström menar att de som kritiserar deras ”konstverk” är en ”obildad publik som inte är van vid konst”. Att konsten genomgått en stor förändring under 1900-talet är ett faktum och vi kan skatta oss lyckliga att vi förr hade sådana ”obildade och ovana” konstnärer som Anders Zorn och Carl Larsson. Vi har fortfarande en hel del konstskatter kvar från förr, vilka är värda att beundra för dess skönhet i en tid som präglas av homosexuella och osvenska vansinnesyttringar.
Men det finns en person som uppskattar skyltningen, nämligen Mats Hulth, Stockholms finansborgarråd och en av de pådrivande krafterna bakom kulturhuvudstadsåret 1998. Hulth sade efter en grundlig iakttagelse av de skitiga tygbitarna: ”Det här är ett inlägg i debatten om dödsstraff och det är ju bra. Och uppenbarligen finns det folk som tycker om det här och det är ju bra.” Hulth kvalificerar sig i och med dessa väl valda ord som en fullvärdig representant för Sveriges styrande regim, vilket han ju också är.

Vad är kulturhuvudstadsåret?
Den 5 november 1993 utnämndes Stockholm till kulturhuvudstadsår 1998. Kulturhuvudstäderna ska berätta om det samtida kulturlivet och arbeta för en bred publik. Stockholm – Europas Kulturhuvudstad 1998 heter det kommunala aktiebolag som har hand om projektet. I styrelsen för detta bolag återfinns juden Erland Josephson som ordförande och kultur och idrottsborgarrådet Maria-Paz Acchiardo som vice ordförande. Kansliet leds av judinnan Carin Fischer som är VD och generalsekreterare. Programdirektör Beate Sydhoff och informations- och marknadschef Palaemona Mörner återfinns också i ledningen.
Bolagets kapital består av 460 miljoner kronor som donerats av Stockholms stad, staten, Stockholms läns landsting, näringslivet, fonder, stiftelser och EU-medel. Detta är pengar som till stor del kommer från skattebetalarnas, alltså Din egen ficka. Tolerera inte att destruktiva folkförrädare slösar bort våra pengar på vidriga upptåg: bojkotta kulturhuvudstadsåret.

  • Publicerad:
    1998-10-12 00:00