SIGNALERING. I en artikel på quilette.com utreds fenomenen offerrollssignalering och godhetssignalering – samt beskrivs hur dessa utnyttjas av vissa för att plundra moderna samhällen på resurser.

Judar är ett exempel på en folkgrupp det anses vara ”synd” om, samtidigt som gruppens medlemmar verkar ha lättare än andra att skaffa sig inflytelserika positioner.

Forskaren och socialpsykologen Cory Clark redogör i online-tidskriften quilette.com för hur skrupelfria människor i det moderna samhället genom kombinerad godhets- och offerrollssignalering tillväller sig makt och resurser.

Begreppet ”vara eller bli ett offer” definieras i negativa termer: ”Tillståndet att ha blivit skadad, sårad eller ha utsatts för lidande”. (Ordet ”offer” kan användas såväl för själva skadan, såret eller lidandet – som för personen som utsätts för dessa.

I positiva termer definieras däremot responser på rapporter om offer. Människor har utvecklats till att känna empati för andras lidande, samt att erbjuda hjälp till att eliminera detta lidande, eller åtminstone att kompensera för det.

Att signalera lidande kan därför vara en effektiv strategi för att tillskansa sig resurser. Offer kan erhålla uppmärksamhet, sympati och social status – men även ekonomiskt stöd och andra fördelar.

Och offerrollen kan generera olika sorters makt: Den kan rättfärdiga offrets ambitioner på vedergällning, erbjuda legitimitet eller status att yttra sig om vissa ämnen – och kan till och med ge offret straffrihet genom en förminskning av skuldbördan för egna missgärningar.

Eftersom offerrollen ger fördelar, uppmuntrar den människor att signalera om sitt offer till andra och att härvid kanske överdriva – eller till och med helt fejka det.

Detta anses vara extra sant i kontexter som involverar påstådd psykisk skada, där uppmaningar riktas till tredje part och där den förmenta skadan är osynlig, overifierbar och uteslutande baserad på egen berättelse.

Offerrollssignalerare ljuger och bedrar mer än andra
Just sådana omständigheter tillåter skrupelfria människor att dra fördel av vänligheten och sympatin hos andra genom att proklamera sin egen offerstatus för personlig vinning. Nyligen publicerad forskning indikerar att människor som mer regelbundet signalerar sin offerroll (om så äkta, överdriven eller falsk) är mer benägna att ljuga och bedra för materiell vinning samt att baktala andra för att nå sitt mål.

Offerrollsignalering är associerad med ett stort antal moraliskt oönskade personlighetsdrag såsom

  • narcissism
  • Machiellivianism (villighet att manipulera och exploatera andra för egen vinning)
  • permanent anspråk på berättigande
  • lägre grad av ärlighet och mänsklighet.

Forskare från Immorality Lab vid University of British Columbia har skapat en offerrolls-signaleringsskala som mäter hur ofta människor informerar andra om sitt underläge, sina utmaningar och motgångar. De som fick högre poäng på denna skala befanns vara mer benägna att godhetssignalera – att utåt uppvisa tecken på god moralisk karaktär – medan de samtidigt fäste mindre vikt vid sin egen moraliska identitet. Med andra ord, offerrollsignalerare var mer intresserade av att framstå som moraliskt goda men mindre intresserade av att vara moraliskt goda än de som mer sällan signalerade sin offerroll.

I en studie var deltagare som fick högre poäng på godhets- och offerrollssignalering (kombinationen av offerrollssinalering och godhetssignalering) mer benägna att ljuga och bedra i en mynt-singlingsuppgift för att vinna en bonusbetalning.

I en annan studie ombads deltagare att föreställa sig ett scenario involverande en kollega (som de tävlar mot) där något enligt beskrivningen ”kändes fel” – även om kollegan uppförde sig på ett klanderfritt sätt. Notoriska godhets- och offerrollssignalerare var här mer benägna att tolka denna instruktion som att ”något diskriminerande” fanns i situationen, samt att rikta anklagelser mot kollegan om dålig behandling.

Särskild personlighetstyp bakom offerrolls- och godhetssignalering
I artikeln föreslås att det finns en särskild personlighetstyp där de två typerna av signalering kombineras. Helt oberoende av sin faktiska upplevelse av verklig offerroll eller internalisering av verklig godhet – drivs individer tillhörande denna personlighetstyp till av signalera godhet och offerroll som ett sätt att extrahera resurser från andra.

Personlighetsdragen hos denna typ karaktäriseras av ett behov av att andra ska bekräfta och känna empati för ens offerroll, känslor av moralisk överlägsenhet och en total avsaknad av empati för andras lidanden. Författaren betonar att anspråk på offerroll kan vara orsakade inte bara av objektiva tillstånd av lidande, utan även av egenskaperna hos de människor som gör anspråk på denna offerroll.

I allmänhet belönar människor offerrollssignalering. Till exempel fann en studie att deltagare rapporterade en större villighet att donera till en SponsraMig-sida för unga kvinnor i behov av bidrag till sitt lärosätes kursavgifter, när ansökan innehöll en rapport om den sökandes svåra uppväxt – i jämförelse med ett kontrollfall där inga extra detaljer om förflutet lidande presenterades.

I många fall är ett sådant resultat önskvärt: Vi vill att folk ska hjälpa dem som har lidit och som har ett större behov. När det emellertid är känt att man kan uppnå fördelar genom att projicera viss biografisk information, kan detta ge opportunister incitament att överdriva eller helt falsksignalera sina egna problem. Precis som människor kan fejka kompetens för att uppnå status och ekonomisk vinning (jfr doping inom idrott, eller att använda sin smartphone på ett prov) och fejka hög moral för att vinna ett gott rykte (till exempel genom att bete sig bättre i offentliga sammanhang än i privata) kan de fejka offerroll för att vinna oförtjänt sympati och kompensation.

Många anspråk på offerroll riktas idag till främlingar online, i synnerhet på sociala medier och sajter för penninginsamling. Detta anses öka omfattningen av och effektiviteten hos oseriösa anspråk eftersom de riktas mot främlingar som inte har någon bas för att undersöka (eller ens upprätthålla) misstankar om fejkad offerroll.

Det finns genuina offer
Nästan alla upplever underläge eller dålig behandling vid något tillfälle i sitt liv. Många arbetar sig tyst och ödmjukt igenom dessa utmaningar på egen hand eller med hjälp av nära vänner och familj. Endast en minoritet kommer att vända varje skymf som de utsätts för till ett tillfälle att söka sympati, status och upprättelse från främlingar. Om de till slut avslöjas, kan de lida katastrofala renommé-skador.

Men all offerrollssignalering är inte falsk. Tvärtom, menar Clark: En anledning till att det är värt att reflektera över det incitamentsystem vi skapar är just att det finns genuina offer:

Vanemässiga falska offerrollssignalerare tar alla de tillgängliga resurserna från genuina offer, duperar tillitsfulla medmänniskor att fördela sina resurser felaktigt, och kan initiera en dysfunktionell cykel av konkurrerande offerstatus generellt i samhället.

Forskningen föreslår att människor på längre sikt tenderar öka sin egen status som offer för diskriminering när de själva anklagas för att diskriminera andra eller till och med när de bara karaktäriseras som relativt gynnade.

Detta fenomen kan enligt Clark förklara varför det är så vanligt att människor tror att de missgynnas i många situationer. Till exempel så uttryckte cirka 65 procent av vuxna i en nationellt representativ undersökning av amerikaner åtminstone moderat instämmande i påståendet att systemet arbetar emot sådana som dem.

Och cirka 55 procent av respondenterna instämde åtminstone moderat i påståendet att de sällan får vad de förtjänar i livet. De flesta tycks tänka att status quo generellt är orättvist för dem. Och vanan att uppleva sig själv som ett offer och att offersignalera till andra är enligt Clark ”för det mesta orelaterat till politisk ideologi”.

Falska offerrollssignalerare frodas i det moderna samhället
Historiskt kan våra förfäder ha varit bättre än moderna människor på att skilja mellan vanemässiga eller falska offerrollssignalerare och dem i verkligt behov. Vi levde en gång i mindre gemenskaper där vi tenderade att veta vad som hände vem – så de som bedrog andra löpte större risk att bli avslöjade.

I moderna överflödssamhällen däremot kan folk signalera sitt svårt-att-verifiera-lidande till tusentals eller fler främlingar på internet. Även om genuina offer kan gynnas i sådana omgivningar (eftersom de kan sprida medvetande om sin belägenhet och utvinna stöd i stor skala) kommer manipulativa individer oundvikligen använda samma ”massutsändningsverktyg” för att utvinna resurser och till och med initiera en cykel av konkurrerande offerrollsstatus som infekterar hela samhällsklimatet.

”De som mest högröstat deklarerar sin offerstatus för andra kan ofta istället vara uslingar” lyder Clarks slutkommentar.

  • Publicerad:
    2021-03-01 14:15