De vanligaste argumenten i diskussionen om judefrågan, är påståenden som bygger på uppfattningen om sagda folks ringa antal. Högljudda och resursstarka mosaiska apologeter intar gärna ståndpunkten att judarnas relativt marginella mängd är det starkaste konkreta beviset för den så kallade förintelsen.
Nationellt sinnade icke-judar brukar å andra sidan lyfta fram semiternas slående perifera antal, satt i relation till deras enorma inflytande i medievärlden, till stöd för sina ståndpunkter. Bägge dessa antagonistiska synsätt vilka ironiskt nog omfamnar varandra när det gäller synen om judarnas förmodade antal, behöver dock kraftigt revideras.
Ty enligt en studie, som uppmärksammats i det judiska nyhetsmediet Forward, är judarnas antal i framförallt USA markant underskattad. Studien, vilken är gjord av ett judiskt demografiskt institut vid Brandies University, hävdar nämligen, enligt institutionens chef, antalet judar i USA till mellan sex och åtta miljoner. Dessa siffror går stick i stäv mot den gängse mosaiska ståndpunkten, vilken paniskt beskriver den judiska rasen som utdöende. Denna bigotta judiska självbild fick även ett tillfälligt stöd i en omskriven undersökning från 2001, vilken uppgav antalet judar i USA till knappt 5,2 miljoner. Skillnaderna mellan undersökningarna är således frapperande, hela 3 miljoner själar.
Olika måttstockar
Enligt Talmud – vilken är den främsta auktoriteten för alla bekännare till den mosaiska tron, oavsett vilken sektschattering de offentligt vill bekänna sig till – är man jude, om man har en judisk mor. Men denna definition är enbart tillämpbar under förutsättningen att judinnans blodslinje i sin tur är ”obruten”, det vill säga rasligt ren. Andra källor, som Nationalencyklopedin, gör däremot gällande att ”judar kallas människor som har judendomen som religion eller som känner sig hemma i de kulturella traditioner som judendomens medfört.” Det blir således ytterst svårt att avgöra vilka grunder demografer, etnologer och antropologer egentligen står på, när de tar sig an uppgiften att inräkna de utvalda till fållan.
Exemplen Robert Aschberg och Jerry Seinfeld, etniska judar som på grund av sin ateism inte torde vara med i rullorna hos någon lokal synagoga, får här stå som främsta exempel på frågans invecklade natur. Till detta kommer även den judiska självbilden, alltså den enskilda judens uppfattning av sin egen etnicitet. Ty spaltmeter har skrivits över ämnet ”judisk identitet” på bland annat tidskriften Judisk krönikas pittoreska ungdomssidor ”Mish Mash”, utan att judarna verkar ha kommit fram till någon egentlig slutsats över vad som, exakt, är en karaktäristiskt jude.
Alldeles oavsett
Dock torde det stå klart att den gängse bilden av det judiska folket som varandes en försvinnande minoritet måste omvärderas, av såväl upphöjd jude som simpel goj. Ty alldeles oavsett om den groteska lögnen om de ”sex miljonerna” ska tillåtas påverka en klart vetenskaplig studie över egendomsfolkets exakta antal, står det utom all tvivel klart att bilden av juden – och då inte enbart den ihjältjatade politiskt korrekta stereotypa bilden av en genom ”tvåtusen år orättfärdigt förtryckt och förföljd religiös minoritet”, utan också den om ett folk som trots sitt försvinnande antal, är ytterst exklusiv och inflytelserik – måste förändras i grunden. De mosaiska trosbekännarna är betydligt fler än vad officiell statistik vill göra gällande. Det är hög tid att den nationella rörelsen tar detta faktum i beaktande.
Hoppa till huvudinnehåll
