Corneliu Codreanu

Dagens datum 30 november: Denna dag 1938 mördades den nationelle socialisten Corneliu Codreanu av poliser på order av den dåvarande regimen i Rumänien.

codreanu

Corneliu Zelea Codreanu föddes den 13 september 1889 i den rumänska universitetsstaden Iași, men växte upp i den mindre staden Huși. Hans far – Ion Zelea Codreanu – var en nationalistisk kämpe, soldat och högstadielärare till yrket som flera gånger i sitt liv blev invald som parlamentsledamot i Rumäniens parlament.

I sin ungdom utbildades Corneliu Codreanu fem år vid en militärakademi där han fick en strikt soldatutbildning och en sund tro på sina egna krafter. I den självbiografiska boken Till mina legionärer skriver Codreanu om sin utbildning:

Faktum är att min militära utbildning kommer att vara med mig hela livet. Ordning, disciplin, hierarki, insmält i mitt blod vid unga år, tillsammans med soldatvärdighetens grundtanke, kommer att utgöra ett rättesnöre för alla mina framtida aktiviteter.

Här lärde jag mig också att inte prata i onödan, något som senare skulle få mig att avsky pratmakeri. Här lärde jag mig att älska skyttegraven och sky salongen.

De begrepp om militärvetenskap jag då skaffade mig fick mig senare att bedöma allting genom denna vetenskaps lupp.

Trots att han var blott 17 år när Rumänien gick med i första världskriget begav sig Codreanu till fronten och sökte upp sin far som förde befäl över ett kompani inom det 25:e infanteriregementet. Codreanu följde med regementet både i en framryckning in i Transsylvanien samt en reträtt därifrån, men blev ej accepterad som frivillig rekryt på grund av sin låga ålder. I samband med en nattlig framryckning blev den unge Codreanu tvingad att vända hemåt då hans far inte ville att de båda skulle dö i strid eftersom Codreanus mor då ensam skulle behöva uppfostra hans sex syskon.

Efter kriget – som gick dåligt för Rumänien men ändå slutade med territoriella vinster på Österrike-Ungerns och Rysslands bekostnad – begav sig Codreanu 1919 till Iași för att studera juridik på universitetet när han var klar med de lägre studierna.

Kamp mot kommunismen, inte arbetarklassen
Rumänien var på Codreanus tid en förhållandevis ung stat och det främsta hotet mot staten var Sovjetunionen som växte fram efter första världskriget och gjorde anspråk på delar av det nya Stor-Rumänien. Det kommunistiska hotet var inte enbart ett externt hot utan ett allvarligt internt hot inom Rumänien då kommunisterna uppviglade arbetarna till att strejka för att bana vägen för ett kommunistiskt maktövertagande i landet. Codreanu organiserade sig därför 1919 i en nationell och anti-kommunistisk kamporganisation – Nationella medvetandets väktare – i Iași som leddes av en 40-årig, karismatisk hantverkare vid namn Constantin Pancu. Den numera 20-årige Codreanu höll under den här tiden tal vid demonstrationer som lockade tusentals åhörare och riskerade sitt eget liv, bland annat genom att riva ner en kommunistisk flagga och hissa Rumäniens flagga för att därefter lugnt gå rakt igenom en numerärt överlägsen kommunistpöbel.

Trots att Nationella medvetandets väktare var en starkt anti-kommunistisk rörelse var den inte arbetarfientlig eller borgerligt nationalistisk, utan ansåg att nationen måste ta väl hand om sina arbetare och förespråkade bland annat en nationalisering av fabrikerna – som man såg som arbetarnas egendom – samt progressiv inkomstskatt. Codreanu själv ska under den här tiden bland annat ha sagt:

Det räcker inte att besegra kommunismen. Vi måste också kämpa för arbetarnas rättigheter. De har rätt till bröd och rätt till ära. Vi måste kämpa mot de oligarkiska partierna, skapa nationella arbetarorganisationer som kan uppnå sina rättigheter inom ramarna för staten och inte mot staten.

Även på universitetet bekämpade Codreanu och hans kamrater kommunisterna rent handgripligt när så behövdes. Bland annat ockuperades matsalen på universitetet och stängdes för kommunistiska elever som genomförde en strejk när regimen började slå ner på kommunismen och hade låtit gripa en kommunistisk student. Och när kommuniststudenterna började bära ryska mössor inleddes en daglig jakt på dessa mössor som eldades upp tills det inte längre fanns några kvar.

Om massmedia som ofta drev en kommunistisk och kosmopolitisk agenda skrev Codreanu:

Det är nödvändigt att understryka massmedias attityd under denna farliga tid för det rumänska folket. Varje gång den rumänska nationens existens var hotad, stödde media de teser som gynnade våra fiender bäst. […] För dem var våra sorger glädjens dagar, medan våra glädjeämnen var deras sorgedagar.

[…]

Pressen utsöndrar sina antinationella teorier, minskar tron på nationen och sliter upp dem från deras folks land som alltid i det förflutna utgjort ett kall till strid och offervilja.

Pressen presenterar våra rumänska intressen falskt, desorienterar rumänerna och leder in dem på vägar som står i motsats till nationella intressen.

Pressen uppvärderar mediokra element och män som kan korrumperas, så att främlingen kan tillfredsställa sina intressen, och nedvärderar de moraliska människor som inte sjunker till att tjäna rumänfientlighetens intressen.

De kommunistiska tidningarnas kontor och tryckerier invaderades av Codreanus grupp och tryckpressarna som tidigare spridit rumänfientliga budskap förstördes. På gatan blev också några redaktörer på en kommunisttidning fysiskt tillrättavisade av Codreanu när de stötte på varandra. Om den här tiden skriver Codreanu:

Vi provocerade fram oreda, inget tvivel om den saken, men denna oreda skulle stoppa den stora oredan, den oåterkalleliga oreda som kommunistrevolutionens hantlangare förberedde för vårt land.

Kommunismen blev också tillbakatryckt i Iași genom de framgångsrika aktioner som Nationella medvetandets väktare genomförde och Codreanus arbete på universitetet där han intog en ledande roll bland studenterna och vann över stora delar av studentkåren till nationalismen. Så småningom genomförde också regeringen i Rumänien åtminstone vissa åtgärder för att stoppa kommunismens spridning.

Relegerad, men ändå inte
Redan efter de första två åren av outtröttlig kamp blev Codreanu relegerad på livstid från Iașis universitet. Beslutet hade fattats av Universitetssenaten utan att den först hade talat med Codreanu om det. Som tur var stod nationalistiska krafter på den Juridiska fakulteten på sig och vägrade att erkänna relegeringen, varför Codreanu kunde fullfölja sina studier och få ett certifikat av fakulteten istället för det diplom som rektoratet skulle skriva ut åt honom men vägrade att göra när han efter tre år hade tagit sin examen.

Kritik mot judiskt inflytande
Codreanu och andra uppskattade att det vid den här tidpunkten fanns mellan 2 och 2,5 miljoner judar i Rumänien och ansåg att dessa utgjorde ett allvarligt hot mot den rumänska nationen. Judarna var till stor del invandrare som tidigare massinvandrat från Tsarryssland och många av dem talade inte rumänska och ännu färre var intresserade av rumänsk kultur. I Rumänien vid den här tiden var en stor majoritet av landets befolkning fattiga bönder och Codreanu menade att judiska affärsmän hotade att helt utrota den rumänska medelklassen och på så vis i praktiken ta makten över landet.

Om den judiska massinvandringen och hotet mot den rumänska medelklassen skrev Codreanu följande:

Massinvandringen inleddes för bara 100 år sedan. Som resultat av freden vid Adrianopel 1829 gavs frihet och handel och samtidigt började ett fredligare livs horisont att närma sig.

Det var då massinvandringen tog sin början, ökande för varje år över huvudena på oss rumäner, framförallt moldavernas, sög ur oss rikedomar och hotade oss med utplåning.

1848 började de moldaviska köpmännen och industrialisterna klaga för Mihail Sturza, härskaren, och kräva åtgärder mot de judiska köpmännen och den ohederliga konkurrens de bedrev.

Sedan dess har massinvandringen ökat stadigt. ”Invasion” må inte vara det rätta ordet, eftersom det innebär ett antagande om våld, om moral och fysiskt mod. ”Sionistisk infiltration” är ett mer passande uttryck, eftersom det bättre innefattar ett slugt inträngande, ett fegt och gement inträngande. Ty det är ingen liten sak att stjäla ett folks välstånd och land utan att rättfärdiga den fullbordade erövringen genom strid, genom att möta risker, genom uppoffring.

Lite i taget tog de över den rumänska småhandeln och småindustrin; sedan med samma falska taktik, angrep de storhandeln och storindustrin, och fick så kontroll över städerna i norra delen av landet.

Angreppet på den rumänska medelklassen utfördes med den precision man endast återfinner hos vissa rovinsekter, som för att förlama sin fiende kan sticka den i ryggraden.

Vidare noterade Codreanu att kommunismen i Rumänien i stort var en rörelse ledd av judar, som bland annat spred sina idéer till de rumänska arbetarna via massmedia. På universitetet upptäckte han också att judarna tog alltmer plats och vann mer och mer inflytande på rumäners bekostnad, vilket på sikt ytterligare skulle kunna stärka judarnas makt i Rumänien.

Studentrörelsen och Kristnationella försvarsförbundet
På universitetet blev Codreanu allt populärare bland eleverna och valdes hösten 1921 till ordförande för Juridikstudenternas förbund. Varje vecka höll förbundet möten där det lästes högt ur böcker som handlade om juridik och andra relaterade ämnen och därefter diskuterade de församlade den aktuella bokens innehåll. Codreanu införde att alla ämnen som avhandlades på ett vetenskapligt sätt skulle gå in på judefrågan. Mötena fortgick under över ett års tid och lockade allt större mängder åhörare så att Juridikstudenternas förbund kom att konkurrera ut de andra förbunden och bli det dominerande förbundet på universitetet.

Rent organisatoriskt menade Codreanu att hans framgångar berodde på att han inte arbetade demokratiskt:

Från en organisationsmässig synvinkel hade vi fastnat för tanken på en ledare och disciplin. Demokrati var uteslutet, inte genom spekulation eller övertygelse som nåtts vid teorier.

Vi hade levt anti-demokratiskt redan från början. Jag hade alltid gått i spetsen. Under tre år hade jag bara en enda gång blivit vald, till ordförande för Juridikstudenternas förbund. Vid alla andra tillfällen hade inte kämparna valt mig till sin ledare, utan jag hade valt dem till följe.

Jag hade inga kommittéer och lade aldrig fram förslag att rösta om. När jag kände behov av det rådfrågade jag däremot alla, men på mitt eget ansvar fattade jag mina egna beslut. Det var därför vår grupp alltid var en fast enhet. Fraktioner av delade meningar, majoriteter eller minoriteter som bekämpade vandra beträffande vare sig handling eller teori, existerade inte.

För alla andra grupperingar gällde motsatsen. Det var därför de blev besegrade.

1922, när Codreanu hade tagit studenten, reste han en period till Berlin i Tyskland för att där fortsätta sina studier i politisk ekonomi och kanske, om möjligt, sprida sina idéer utomlands. I Tyskland bevittnade Codreanu misären som bredde ut sig i samhället efter landets nederlag i första världskriget, men han imponerades också av det tyska folkets disciplin och arbetsvilja. Han imponerades dock inte av de patriotiska och nationella rörelser han kom i kontakt med i Tyskland och hörde bara i förbigående talas om den nya nationalsocialistiska rörelsen som ännu inte hade spridit sig över hela landet.

Under tiden i Berlin hörde han också talas om marschen mot Rom och fascismens seger i Italien, vilket gladde honom:

Jag gladde mig lika mycket som om det varit mitt eget lands seger. Det finns, bland alla dem i olika delar av världen som tjänar sina folk, en sympatins släktskap, precis som det finns ett sådant släktskap bland dem som arbetar för folkens undergång.

I slutet av 1922 nåddes Codreanu i Tyskland av nyheten att de rumänska studenterna hemma i Rumänien rest sig till strid genom gatudemonstrationer och en generalstrejk vid alla universitet. Studenterna kämpade bland annat för att andelen judiska studenter vid de rumänska universiteten skulle regleras då det upplevdes som att det var för många judar på universiteten. Många studenter ansåg att andelen judar på universiteten som mest skulle vara proportionell till andelen judar i övriga samhället, vilket den inte var då judarna var kraftigt överrepresenterade vid många universitet. Codreanu delade inte den uppfattningen då han ansåg att andelen judar i Rumänien som helhet var för hög och ett hot mot det rumänska folkets överlevnad, men han återvände omedelbart till Rumänien och engagerade sig inom studentrörelsen och ville använda den till att bygga en bredare rörelse som skulle nå ut till hela folket och inte endast de rumänska studenterna.

Målen för den bredare rörelsen beskrev Codreanu bland annat på följande sätt:

  • Denna nationella rörelse måste föras in i en organisation under en enda ledning.
  • Denna organisations mål måste vara att föra den nationella rörelsen till makten, vilket skulle lösa alla problem, ty inget annat styre av politiska partier utanför denna rörelse kommer att lösa det nationella problemet.

Med hjälp av en stor offentlig demonstration den 4 mars 1923 åtföljt av ett politiskt möte bildades denna rörelse i form av det Kristnationella försvarsförbundet som leddes av professor Alexandru C. Cuza som i sin tur utsåg Codreanu till organisatör för rörelsen i hela landet.

Kort efter bildandet av Försvarsförbundet skrev det liberala parlamentet i Rumänien om landets grundlag så att alla judar i Rumänien blev fullvärdiga medborgare med rösträtt och övriga politiska rättigheter, något som väckte stor vrede i landet där antisemitismen redan var utbredd vid den här tiden. Codreanu mobiliserade därför till en stor demonstration i Iași och när regimen sände in armén och polisen och förbjöd demonstranterna från att hålla en rörlig demonstration delades demonstrationen upp så att den hölls på 14 olika platser i staden. Demonstrationerna blev våldsamma och demonstranter greps, inklusive Codreanu när han dagen efter gick till polisprefekturen för att ge mat till de som blivit arresterade under demonstrationerna.

Regimen i Rumänien kom alltmer att bekämpa både studentrörelsen och Förbundet, bland annat genom att förbjuda båda rörelserna från att hålla kongresser. Trots förtrycket lyckades båda rörelserna för det mesta kringgå regimens förbud och trakasserier. Codreanu lyckades i samband med en kongress som studentrörelsen höll ena den tidigare mer spretiga rörelsens ledarskap och förmå rörelsen att fullt ut stödja Förbundets bredare kamp.

Grundlagsändringen sänkte dock många studenters moral då vissa hade hoppats att regimen skulle kompromissa och gå dem till mötes men nu istället fick se sig överkörda i en besläktad fråga. Ett efter ett började universiteten öppnas upp under överinseende av armén. När det var dags för Iașis universitet som sista universitet att återöppnas ockuperade Codreanu och 100 andra studenter universitetet innan armén hann säkra byggnaden. Nästföljande morgon när andra studenter dök upp vid universitetet blev dessa upplivade av ockupanternas närvaro och bestämde sig för att fortsätta kampen. Gnistan tändes åter igen och studentupproren startade vid de andra universiteten och oroligheterna tvingade universiteten att stänga igen. ”Den rumänska ungdomen hade fått en unik examen i motståndskamp, karaktär och solidaritet”, skrev Codreanu om strejken som därmed pågått i över två terminer.

Ett försök att statuera exempel
Då den nationalistiska studentrörelsen i över ett år kämpat mot politikernas förräderi och regimen trappat upp repressionen mot nationalisterna, skulle studenterna inte kunna fortsätta sin kamp för evigt. Codreanu och hans närmaste kamrater beslutade sig därför för att ta till våld och försöka mörda flera toppolitiker, rabbiner, judiska medieägare och bankirer som finansierade de folkfientliga politiska partierna i Rumänien. Rumänska politiker stod högst upp på listan då förrädare sågs som värre än fiender:

Det första problem vi stod inför var att avgöra vilka som var de mest skyldiga; vilka som bar det största ansvaret för det eländiga tillstånd som gripit tag i hela landet; rumänerna eller judarna? Vi var enväldigt överens om att de första och största skurkarna var de rumänska förrädare som för judaspenningar hade förrått sitt folk. Judarna är våra fiender och som sådana kan de hata, förgifta och utrota oss. Rumänska ledare som går över till deras sida är värre än fiender: de är förrädare. Det hårdaste och mest våldsamma straffet borde drabba förrädarna först, sedan fienden. Om jag bara hade en enda kula och ställdes inför både en fiende och en förrädare, skulle förrädaren få den.

Vapen införskaffades, förberedelser gjordes och studenterna begav sig till Bukarest, Rumäniens huvudstad, för att där inom kort skrida till verket med sina planer. En förrädare angav dock sina kamrater till polisen varför gruppen blev gripen alldeles när de skulle spika de sista detaljerna i sina planer, däribland datumet för när de skulle slå till.

Codreanu och hans anhängare. Det finns många likheter mellan Codreanus rörelse och den tyska nationalsocialistiska rörelsen. Bland annat att Codreanu periodvis använde hakkorsflaggor samt hälsningen som syns på bilden.

Codreanu och hans anhängare. Det finns många likheter mellan Codreanus rörelse och den tyska nationalsocialistiska rörelsen. Bland annat att Codreanu periodvis använde hakkorsflaggor samt hälsningen som syns på bilden.

När Codreanu ställdes inför rätten uppstod ett dilemma: skulle han ljuga och förneka sina avsikter eller ärligt erkänna vad han och hans kamrater hade tänkt göra och varför? Efter att ha bett om en minuts betänketid svarade han sanningsenligt och utan att ursäkta sig eller med några som helst spår av ångerfullhet:

Ja, det är våra vapen. Vi skulle använda dem för att skjuta ministrar, rabbiner och stora judiska bankirer. De förra för att de förrått sitt land. De senare som fiender och konspiratörer. Vi ångrar ingenting. Även om vi har fallit spelar det ingen roll: bakom oss står tiotusentals likasinnade!

I väntan på rättegång fördes Codreanu och hans kamrater till Vacarestifängelset där de satt inspärrade en tid. I fängelset hade Codreanu och de andra tid på sig att reflektera över kampen, fördjupa sin övertygelse och dra upp planer för vad de skulle göra när de åter blev fria:

Våra vedermödor och det gemensamma öde vi hade framför oss band oss samman mer och mer, och diskussionerna om de oräkneliga frågor som kommit på tal ledde oss mot samma slutsatser och skapade sakta ett gemensamt tankemönster. De minsta frågor som rörde den nationella rörelsen sysselsatte oss i timmar och dagar. Det var där vi lärde oss att tänka djupt och begrunda ett problem i alla dess komplikationer, in i minsta detalj. Vi återtog våra studier av det sionistiska problemet, dess orsaker, dess chanser till en lösning. Vi utarbetade organisations- och handlingsplaner. Efter ett tag var diskussionen slutförd och vi övergick till lagar, till obestridliga sanningar och axiom.

Deras planer var att efter fängelsetiden helt vinna den rumänska ungdomen till deras sak och på så vis försvaga alla icke-nationalistiska partier. Gruppen med fängslade nationalister på Vacarestifängelset beslutade även att de alla skulle flytta till Iași och där bygga upp ett center för ungdomsrörelsen som de tänkte kalla Ärkeängeln Mikael efter en ikon i fängelsets kyrka som inspirerat dem under den svåra tiden i väntan på rättegången.

Efter en lång väntan hölls äntligen rättegången och samtliga friades och bara en av Codreanus kamrater – Ion Mota – förblev därefter kvar i fängelset ytterligare en tid då han innan rättegången lyckats skadeskjuta förrädaren som angav dem till polisen. Anledningen till att gruppen blev friad var att inget datum för deras aktion var satt, något som var nödvändigt för att de skulle kunna dömas för brottet stämpling till mord.

Trakasserier, hämnd och giftermål
Med sin nyfunna frihet etablerade sig nationalisterna i Iași där de upprättade arbetsläger för att kunna bygga sitt studentcenter. Det stod dock inom kort klart att regimen beordrat polisen i staden att trakassera nationalisterna och den 31 maj 1924 blev Codreanu och hans kamrater till och med bortförda till polisstationen och torterades bestialiskt innan familjer och vänner anlände tillsammans med en åklagare och krävde att de skulle släppas fria.

När studenterna och deras familjer försökte få upprättelse och vädjade till inrikesministeriet att bestraffa poliserna som kränkt deras heder blev resultatet istället att de inblandade förövarna befordrades. Polisprefekten Constantin Manciu fick också ny en bil som han började åka runt i, något som var ovanligt på den här tiden i Rumänien och Codreanu misstänkte därför att det var judarna i Iași som köpt bilen och mutat polisen med den.

Trakasserierna mot nationalisterna trappades således upp fram till den 25 oktober 1924 då Codreanu sköt ihjäl prefekten Manciu, vilket ledde till ytterligare en tid i fängelse för Codreanu och hans anhängare som inte hade något med skjutningen att göra. Vissa av de oskyldigt fängslade nationalisterna inledde en hunger- och vätskestrejk som ledde till att deras sak fick stor uppmärksamhet runtom i Rumänien och att de blev frisläppta och förda till sjukhus. Regimen försökte skapa så ogynnsamma omständigheter som möjligt för de misstänkta, men den 26 maj 1925 friades Codreanu och hans medåtalade som utanför rätten möttes av över 10 000 jublande rumäner.

Den 14 juni gifte sig Codreanu med Elena Ilinoiu. Mellan 80 000 och 100 000 människor närvarade vid bröllopsceremonin. Tillställningen filmades och visades på biograferna i Bukarest två gånger innan inrikesministern konfiskerade och förstörde filmen.

codreanu fru

Corneliu Codreanu och hans fru Elena Ilinoiu.

Frankrike och Förbundets fall
Efter bröllopet fortsatte Codreanu och studenterna i Iași sitt arbete och den 23 september 1925 började själva byggnationen av deras hus. Problem uppstod dock inom det Kristnationella förbundet där Codreanu förespråkade att man skulle bilda en paramilitär del och förespråkade en mer revolutionär inställning, vilket rörelsens ledare – den intellektuelle professor A.C. Cuza – var emot. För att undvika att skapa konflikter och riskera att stå i vägen för Förbundet och den väg dess ledare förespråkade lämnade Codreanu landet tillsammans med sin fru och en kamrat och begav sig till Frankrike där han lärde sig franska och studerade ekonomi.

I maj 1926 hölls det allmänna val i Rumänien efter att liberalerna tappat makten och Codreanu avbröt tillfälligt sina studier för att delta i valet. Trots att Förbundet hindrades av polis och militär från att genomföra en ordentlig valrörelse lyckades organisationen få 120 000 röster och 10 personer invalda i parlamentet. Stärkt av rörelsens framgångar återvända Codreanu till Frankrike för att slutföra sina studier. Under den här andra perioden i Frankrike tvingades Codreanu och hans fru att flytta ut och bo med bönder på landet för att sänka sina boendekostnader. Codreanu arbetade även extra inom jordbruket parallellt med sina studier för att få mat på bordet till sin familj.

I maj 1927 föll Förbundet samman i inre stridigheter efter att Cuza utan att följa organisationens regler godtyckligt börjat utesluta framstående medlemmar, vilket skapade konflikter och splittring inom rörelsen. Codreanu återvände hem och försökte få de två falangerna som uppstått att enas, men upptäckte att det var en omöjlig uppgift och att organisationen var förlorad.

Järngardet
Den 24 juli 1927 grundade Corneliu Codreanu och hans närmsta anhängare Ärkeängeln Mikaels legion som i folkmun blev mer känt som Järngardet.

Codreanu var rörelsens självklara ledare och styrde organisationen enväldigt fram till sin död. Rörelsens medlemmar, som kallades legionärer och ofta bar gröna uniformer eller folkdräkter, kallade Codreanu för Căpitanul (Kaptenen). Starkast stöd fick Järngardet bland bönder och unga studenter, men även många framstående intellektuella rumäner och professorer stödde organisationen. Organisationens huvudsymbol var ett trippelkors som symboliserade ett fängelsegaller.

järngardet

När Järngardet bildades saknade organisationen både pengar och ett politiskt program, men detta avskräckte inte Codreanu och hans anhängare som såg det som viktigare att skapa ”nya män” än att skapa nya politiska program. Codreanu skrev följande som ett svar på frågan om varför hans rörelse saknade ett politiskt program:

Landet är döende i avsaknad av män, inte i avsaknad av program; åtminstone är detta vår åsikt. Det är med andra ord inte program vi behöver, utan män, nya män. För så som folk är idag, formade av politiker och infekterade av judiskt inflytande, kommer de att kompromettera det mest briljanta politiska program.

Järngardet lyckades växa från en liten grupp studenter till en kraftfull politisk rörelse och 1931 kom fem av dess representanter in i parlamentet, däribland Codreanu och hans far.

Den 10 december 1933 förbjöds Järngardet på order av Rumäniens dåvarande premiärminister, Ion Duca. Legionärer runtom i hela landet förföljdes, fängslades och torterades av regimen. Ett flertal medlemmar av Järngardet mördades även av polisen, vilket ledde till att legionärerna slog tillbaka genom att bland annat mörda Duca bara 19 dagar efter att han förbjudit organisationen.

Förbudet infördes strax innan ett val som liberalerna sedermera kom att vinna och regimen motiverade förbudet med att Järngardet var ett hot mot landet efter att Codreanu tagit kraftfull ställning för Adolf Hitler och det nationalsocialistiska Tyskland. I och med förbudet och våldsupptrappningen tvingades Codreanu att gå under jorden ett tag, men när han åter dök upp friades han än en gång i en rättegång.

1936 gav Codreanu ut den tidigare nämnda boken Till mina legionärer.

Det enda inspelade talet av Codreanu som finns tillgängligt på nätet.

Trots den den brutala repressionen och förbuden som riktades mot Järngardet överlevde rörelsen och i valet 1937 blev organisationens parti, Allt för fäderneslandet, det tredje största partiet med 15,5 procent av rösterna. Partiet var det överlägset största nationalistpartiet i Rumänien och det enda partiet som kraftigt gick framåt i valet.

Mordet och Rumäniens öde
Kung Carol II, som hade en älskarinna av delvis judisk härkomst, motarbetade kontinuerligt Järngardet och upplöste den 10 februari 1938 parlamentet och tog tillfälligt makten som kunglig envåldshärskare i Rumänien. Senare i april samma år beordrade kungen att Codreanu och 44 andra personer skulle arresteras. Codreanu blev efter en farsartad rättegång dömd till tio års straffarbete för bland annat uppvigling.

Natten mellan den 29 och 30 november det året fördes Codreanu och 13 andra ledande legionärer som satt fängslade i fängelset Jilava ut i skogen. Med bakbundna händer och utan att få säga några sista ord ströps Codreanu och de andra männen på order av kungen som alltså inte nöjde sig med att fängsla Järngardets ledning utan ville krossa rörelsen en gång för alla.

Klicka för större bild.

Klicka för större bild.

Det kungliga enväldet i Rumänien tog sedan slut redan nästa år och en ny premiärminister, Armand Călinescu, bildade den 7 mars 1939 en ny regering. Den nya premiärministern blev dock inte långlivad på sin nya post då han redan i september samma år avrättades av legionärer som hämnd för mordet på Codreanu, vilket ledde till fortsatta våldsamheter mellan regeringen och Järngardets anhängare.

I och med Codreanus död uppstod också en intern maktkamp inom Järngardet om vem som skulle leda organisationen. Till slut blev Horia Sima Järngardets nya ledare.

När andra världskriget inleddes och Tyskland först besegrade Polen och sedan även Frankrike började den rumänska staten, som tidigare varit neutral, alltmer söka en allians med Tyskland för att få skydd mot Sovjetunionen som hotade Rumänien. Den 4 juli 1940 bildades den första regeringen som hade en legionär som kabinettsmedlem och under hösten allierade sig rörelsen med general Ion Antonescu. Tillsammans bildade Järngardet och Antonescu den Nationella Legionära Staten och tvingade kung Carol II att abdikera. Sima blev vice premiärminister i den nya regeringen i Rumänien och alla partier utom Järngardet förbjöds.

Alliansen med Antonescu bröts emellertid och Järngardet förlorade ett tre dagar långt inbördeskrig i januari 1941, vilket ledde till att många legionärer återigen fängslades medan Sima och vissa andra ledare flydde till Tyskland.

Under andra världskriget blev Rumänien en av Axelmakterna och bistod med olja samt under Operation Barbarossa med näst mest soldater efter Tyskland i kampen mot Sovjetunionen. Då andra världskriget slutligen vanns av de allierade föll Rumänien under kommunistiskt styre.

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments