Colin Jordan död

Den 9 april avled den nationalsocialistiske ideologen och kämpen Colin Jordan (85) i sitt hem i Harrogate, England. Han var den sista av den gamla sorten och kanske mest känd för sitt budskap om att rörelsen måste vara öppet nationalsocialistisk och att det inte finns några genvägar till seger. Genom åren vägrade han hårdnackat acceptera några som helst kompromisser inom politiken. Han förde en livslång kamp till försvar för sitt folk och den nationalsocialistiska världsåskådningen.

John Colin Campbell Jordan föddes i Birmingham 1923. I en intervju för den portugisiska tidningen Justica & Liberdade berättade han att han fick upp ögonen för de nationalsocialistiska idéerna redan under andra världskriget. Han nämner att han var 17 år när Rudolf Hess flög till Skottland för att försöka mäkla fred mellan Storbritannien och Tyskland och att Jordan, även hans far och mor, hoppades att Hess skulle lyckas i sin fredssträvan.

I slutet av kriget kom han i kontakt med Arnold Leese, veterinären, djurvännen och nationalsocialisten som kallade ledaren för British Union of Fascists (BUF), Oswald Mosley, för ”kosherfascist”, med hänsyftning på hans mjuka politik i judefrågan. Leese var författare till en rad nationella pamfletter, skrifter och böcker (men även böcker inom djurvård), varav de två mest kända är My Irrelevant Defence: Being Meditations Inside Gaol and Out on Jewish Ritual Murder och självbiografin Out of Step; Events in the Two Lives of an Anti-Jewish Camel Doctor. Jordan uppger själv att Leese, “Storbritanniens nationalsocialistiska pionjär”, hade ett mycket stort inflytande över ”utvecklingen av mina åsikter till distinkt nationalsocialism”.

Efter kriget studerade Jordan bl.a. historia vid Cambridge. Men det politiska engagemanget gjorde att hans akademiska karriär blev kortlivad.

1956 bildade Jordan The White Defence League som en reaktion på den då begynnande massinvandringen av färgade. 1960 gick WDL samman med National Labour Party och bildade British National Party, (ej att förväxla med det idag existerande British National Party), i ett fruktlöst försök att på detta sätt bli starkare. De ideologiska skillnaderna mellan de två sammanslagna grupperna var dock betydande och Jordans övertygelse om att man skulle vara öppna nationalsocialister ledde till konflikt och fick som följd att han lämnade partiet.

20 april 1962 bildade han, tillsammans med John Tyndall (1934-2005. Sedermera grundare och ledare av nuvarande British National Party (BNP)), The National Socialist Movement (NSM).

I juli 1962 genomförde Jordan och Tyndall ett offentligt möte på Trafalgar Square i London. Han berättar själv i tidigare nämnda intervju: ”Polisen beräknade publiken till 5000. Ett stort plakat på plattformen proklamerade; ”Befria Storbritannien från judisk kontroll”. En stor mängd judar och kommunister hade placerat sig längst fram redan innan mötet började, och när det började, kastade de projektiler och försökte bryta igenom polismuren.” Mötet blev våldsamt och när Jordan ropade ut till åhörarmassorna att ”Hitler hade rätt” blev judarna och kommunisterna som galna. Vid denna tidpunkt avbröt polisen Jordans tal och stängde ner mötet. ”Resultatet blev en massiv publicitet i Storbritannien och internationellt, varenda Londontidning hade det som huvudnyhet. Det var utan tvekan det största och mest uppmärksammade antijudiska mötet i brittisk historia. Två av talarna, John Tyndall och jag själv, blev senare åtalade för våra tal.”

I augusti samma år möttes flera ledande nationalsocialister i Cotswolds, England, bl.a. den amerikanske nationalsocialistiske ledaren George Lincoln Rockwell och Savitri Devi. Man enades där om det s.k. Cotswoldsfördraget, innehållandes sju grundläggande principer som alla deltagare ålade sig att följa. Man bildade därefter World Union of National Socialists (WUNS) vilken var tänkt att sammanföra alla nationalsocialistiska organisationer under ett och samma paraply. Jordan blev organisationens första ledare.

Strax därefter genomförde polisen en razzia mot NSM:s högkvarter och Jordan och Tyndall greps, anklagade för att leda en paramilitär organisation, Spearhead. Jordan dömdes senare till 1 månads fängelse för sitt tal på Trafalgar Square och 9 månaders fängelse för att ha organiserat en paramilitär styrka. Även John Tyndall dömdes till fängelse.

Jordan och Tyndall gick efter detta skilda vägar, men båda fortsatte kampen på varsitt håll. 1967 blev Jordan återigen gripen. Han var den förste att bli dömd i enlighet med Storbritanniens nya ”rashatslag”. Han fick 18 månaders fängelse för en skrift; ”den färgade invasionen” och ett flygblad som behandlade judefrågan. 1968 ändrade han namn på NSM till British Movement, som dock fortfarande var en öppet nationalsocialistisk rörelse. 1974 avgick han som ledare och 1980 återupptog han utgivningen av Arnold Leeses tidning Gothic Ripples och har därefter publicerat den som ett nyhetsbrev.

Förutom åtskilliga artiklar i diverse publikationer har det genom åren publicerats fyra böcker av Jordan; Fraudulent Conversion – The Myth of Moscows Change of Heart (1955), National Socialism – Vanguard of the Future (1993), Merry England 2000 (1993) och The Uprising (2004). Fraudulent Conversion är en bok han skrev för att motbevisa myten som spreds under kalla kriget i de västerländska medierna om att Sovjet förde en antisemitisk politik. National Socialism – Vanguard of the Future innehåller en samling av Jordans viktigare artiklar. Merry England 2000 är en framtidsdystopi som beskriver effekterna av den mångkulturella politiken. The Uprising kan ses som en uppföljare till Merry England 2000 och skildrar hur en framtida underjordisk nationalsocialistisk organisation, British Freedom Fighters (BFF), genomför en väpnad revolt.

I sitt nyhetsbrev Gothic Ripples publicerade han dessutom ”The Way Ahead” som beskriver den nationalsocialistiska spjutspetsens idé och organisation. Del ett (av sju) publicerades i Gothic Ripples nr 27 i september 1994. Jag ska här kort försöka redogöra för en del av hans ståndpunkter.

I The Way Ahead går han till generalangrepp mot det som kallas för modern demokrati, han konstaterar att dagens s.k. demokrati har få eller inga likheter med demokratin i antikens Grekland. Jordan menar att demokratin är vad den gör, dvs. man måste se till dess egentliga gärningar. Man behöver endast se sig om i samhället för att bevittna demokratins sanna natur; droger, porr, anarki, hjärntvätt osv. Dvs. ett veritabelt övergreppsamhälle som lever på att svartmåla alla andra idéer som massmördarsystem, samtidigt som det demokratiska systemet försöker frikoppla sig självt från ansvar och lyfter fram ideal som rimmar illa med resultatet av dess gärningar. Aldrig tidigare har övergrepp mot människor, djur och natur varit så omfattande. Barn utsätts redan i tidiga år för våldsfilmer och pornografi och lär sig att de ska tvivla på allt. Kort sagt; ett system som förstör och korrumperar hela generationer.

Kampen mot denna korrumperande ondska, som har förklätt sig i den yttersta godhetens mantel, är en fråga om överlevnad. Jordan slår fast att vi kan vinna men att detta kräver tre grundförutsättningar:

1.) Den rätta ideologin – vilken måste vara världsomspännande och livsvid; en världsåskådning av religiösa proportioner och kraft.
2.) De rätta människorna – vilka måste vara sådana som står fast vid denna världsåskådning i sina hjärtan och sinnen, som lever efter dess ideal och ivrigt realiserar den på alla tänkbara sätt.
3.) Den rätta formen av organisation – som gör det möjligt för de rätta människorna med rätt ideologi att arbeta och kämpa med maximal effekt.

Han skriver vidare att vi måste ta avstånd från den moderna demokratin:
”Fienden, kollektivt, är ett helt sätt att tänka och bete sig, ett helt system som inkorporerar detta tänkande och beteende. … Man måste inse att demokratin för krig mot oss på alla livets plan, och att vårt svar därför måste bli att genomföra ett motangrepp på alla livets områden och inget mindre. Att driva ut demokratin börjar med att fullkomligt driva ut den från dig själv – i ditt sätt att tänka, dina vanor och ditt vardagliga liv så mycket det går.”

Revolutionen måste börja med att individen tar kontrollen över sitt eget liv och frigör sig från systemet. Att aktivisten i den nationalsocialistiska spjutspetsen måste leva som han/hon lär och att han/hon måste leva efter devisen ”en sund själ i en sund kropp”. Medlemmen i spjutspetsen måste träna, äta sunt och ägna sig åt revolutionära studier osv.

Han påpekar att: ”Handlingen talar högst, och den stora handlingen tvingar alla att lyssna. I den slutgiltiga analysen bevisar en idé sin betydelse om dess anhängare är beredda att ge upp sin frihet och även livet självt för den.”

Jordan förkastade det ständiga tjatet om ”enighet”. I The Way Ahead, under rubriken ”Enighet; illusion och realitet” utvecklar han det Hitler redan slagit fast i Min kamp; att enighet utan en gemensam ideologi inte kan åstadkommas och att alla sådana försök att bringa enighet är ett slöseri med tid och slutar illa.

”Förutsättningarna för organisatorisk enighet är liktänkande, så att förenade sinnen åstadkommer rättfärdigande och skapar bestående starka band .”

Å andra sidan, skriver han, måste alla sunda nationalsocialister förenas i en organisation. Han tar i detta sammanhang upp en sak som orsakat mycket skada; dvs. personliga konflikter och avund vilket ofta leder till att forna kamrater förbiser de positiva egenskaper någon har och endast ser felen; att ”personer som tidigare glatt arbetat tillsammans, efter någon personlig konflikt, helt plötsligt ändrar sig och finner nästan varje synd under solen hos den forna kamraten”. Detta är mänskligt och vi har nog alla, mer eller mindre, gjort oss skyldiga till sådant, men det är många gånger till oerhörd skada för kampen. Dessa konflikter är också något som utnyttjas av fienden maximalt. Jordan konstaterade att: ”Saken är för stor och tiden för kort för allt småaktigt nonsens som håller nationalsocialister åtskiljda och i konflikt. Om vi inte kan lägga band på detta, så förtjänar vi att förlora.”

Jordan slog vidare fast att nationalsocialism inte har någonting med ”höger” att göra. ”Vi är inte en del av demokratins politiska mönster, höger, vänster eller center. Vi står helt utanför detta och är helt emot det…”.

Jordan attackerade ständigt vad han kallade för ”Sidetrackers”, dvs. sådana han ansåg välja sidospår som inte kommer att leda någon vart. Med sidospår menar han sådana som kompromissar, som tror att man kan nå framgång genom att kompromissa, att vara respektabel inom systemet osv. Detta var slöseri med tid och ansträngning, istället för att försöka vara konsekvent och helt och hållet ta avstånd från systemet och allt det står för. Jordan menade att människor som valde sidospår tenderade att vara människor med en splittrad personlighet, halvt inne och halvt ute ur systemet; för alltid slitna mellan det de uppfattar som förstörelse av vår civilisation i motsats till deras behov och begär efter att samtidigt vara respektabla inom samma system som bär skulden till förstörelsen.

Som kontrast till detta påpekade han att nationalsocialismen inte erbjuder sig att lappa ihop och reparera något i ett ”lönlöst försök att hantera någon del av det totala problemet”, men erbjuder istället ”det enda adekvata botemedlet vilket är att fullständigt byta ut systemet.”

Han varnade ständigt för ”nationalismens falska rebeller”. Han menade att reaktionära krafter som gav ett falskt sken av att stå i opposition, som t.ex. Le Pen i Frankrike var extra farliga för kampen då de tenderade att locka till sig de lättlurade och stjäla resurser från den verkliga oppositionen. Något han ständigt återkom till var kritiken mot British National Party (BNP), en gång grundat av John Tyndall. Jordan och Tyndall hade en gammal konflikt, som främst rörde sig om uppfattningen kring hur kampen skulle föras. Jordan var ytterst skeptisk till partiorganisering och röstfiske. Han deklarerade offentligt att ”tiden för partier är över”. Att tiden var inne för revolutionär nationalsocialistisk organisering. Tyndall å andra sidan hoppades mycket på BNP:s parlamentariska möjligheter. Jordan menade att det var fel inställning, att det bara skulle leda till fler och fler kompromisser så att politiken till sist kom att urvattnas helt. Resultatet kan vi se idag: Nick Griffin, en senkomling i partiet, genomförde en kupp och kastade ut grundaren och ledaren Tyndall. Sedan dess har politiken totalt urvattnats. Judefrågan har helt försvunnit och ersatts av hets mot islam och en allt frekventare hets mot nationalsocialister som man kallar för ”nazi cranks” m.m.

Jordan var framför allt en sanningssägare. Han hade övergivit förhoppningen att själv leda den nationalsocialistiska kampen i Storbritannien, men hoppades att någon annan skulle komma. I väntan och i förberedelse på detta gjorde han sig mån om att skriva så ärligt som möjligt i alla relevanta frågor. Att tala i klartext om invandring och ras får inte andra inom den s.k. rörelsen att nämnvärt höja på ögonbrynen. Utanför Norden kan i och för sig debatten om den nordiska rasen versus den mediterrana osv. skapa en del upprördhet. Men andra ämnen kan vara väl så känsliga, som t.ex. kristendomen och den s.k. vit makt-musiken.

Jordan angrep kristendomen som oförenlig med nationalsocialismen och hävdade att de som uppgav att de var både och i själva verket inte visste vilket ben de skulle stå på. Han skrev att vi helt enkelt var tvungna att ta klar och tydlig ställning i denna viktiga fråga, att befrielsen från kristendomen var ”en fundamental och livsviktig uppgift”. Vidare skrev han: ”I nära 2000 år har denna sinnesförvirrande förvillelse stulit vårt folks uppmärksamhet och hållit deras sinnen i träldom.” Kristendomen hade, längs sin väg, orsakat oerhörd skada och ”hotade nu att förinta oss”. För Jordan var det självklart att kristendomen måste ersättas med nationalsocialismen i sin totalitet.

Han angrep även den moderna musiken, kallade den för en ”kakafoni av disharmoniskt ljud” och menade att detta var ”demokratins autentiska ljud”. Han menade att dess primitiva rytm och disharmoniska toner hos lyssnaren skapade ett psykiskt tillstånd där omdömet kollapsade och att det i detta hypnotiska tillstånd öppnade upp sinnet för destruktiva suggestiva idéer. Den moderna människan var starkt beroende av denna musik, så till den grad att Jordan kallade det för en ”psyko-narkotisk” drog. Han menade att även den s.k. vit makt-musiken, trots sitt budskap, i grunden hade samma negativa effekt. Vit makt-musiken kunde därför aldrig accepteras som en del av nationalsocialismen eftersom nationalsocialismen i sitt väsen utgör strävan efter harmoni, i allt, även inom musiken. Någon populist var han alltså inte.

Tilläggas kan att Magnus Söderman har översatt delar av The Way Ahead, vilket används i utbildningen av Motståndsrörelsens aktivister.


Min kontakt med Jordan var tyvärr något sporadisk. Mig veterligen använde Jordan inte Internet, det var brev eller telefon som gällde. Vi utväxlade brev en tre-fyra gånger om året. Vi var antagligen ganska ense om det allra mesta, även om vi på några få punkter hade något skiljaktiga uppfattningar, bland annat detaljer rörande hur den nationalsocialistiska spjutspetsen skulle organiseras. Han skickade sitt nyhetsbrev, Gothic Ripples, till mig och jag skickade vår tidning Nationellt Motstånd till honom. Jag brukade då skicka med ett brev med en förklaring av innehållet samt ibland en summering av artiklarnas innehåll. Jag brukade också försöka sammanfatta den senaste tidens kamphändelser här i Sverige.

Kalla det skryt, eller vad ni vill, men jag blev mycket glad och kände mig mycket ärad, när han skickade mig ett signerat porträtt med dedikationen: ”Greetings and best wishes to that valiant fighter, Klas Lund, from Colin Jordan.” Det har hela tiden stått på hedersplats i en av bokhyllorna och ibland när jag passerat bokhyllan där porträttet står kan jag känna ett visst vemod inför tanken om man verkligen uppfyller kravet på en ”valiant fighter”. Jag hoppas i alla fall det, men om man klarar av att löpa hela linan ut så att säga; det kan endast framtiden utvisa.

För det måste vara så, att den slutgiltiga domen fälls över den avgörande handlingen, inte alla de saker man gjort under sitt liv i denna kamp. Det går t.ex. inte att skriva en biografi om general von Paulus och lägga tyngdpunkten på hans exemplariska karriär innan Stalingrad, utan det är hans förräderi i och med Stalingrad, när han utsattes för den slutgiltiga prövningen, som för alltid måste dominera bedömningen av hans gärning. Samma sak gäller t.ex. Sven Olov Lindholm här hemma i Sverige. Han svek, punkt slut. Och detta måste vara det definitiva bokslutet över hans livsgärning.

Om Colin Jordan kan man dock säga att han stod fast till slutet. I ovan nämnda intervju förklarade Jordan:

”För den sanna nationalsocialisten (vilket jag hoppas att jag kan räkna mig som) är kampen den verkliga meningen med livet. Även om det skulle bevisas bortom allt tvivel att vi inte kommer lyckas och är dömda att misslyckas, så vore det fortfarande en livsnödvändighet för en riktig nationalsocialist att kämpa till det yttersta, och åsamka fienden så stor skada som möjligt.”

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments