Författarinnan Christina Claesson var inbjuden till Stenkulaskolan i Malmö, under två veckor i september, för att leda en skrivarverkstad med eleverna. Det hon mötte fann hon så upprörande att hon beslöt att skriva ett öppet brev till en rad Malmöpolitiker. Brevet är ett fascinerande nutidsdokument från det mångkulturella Sverige. Här följer ett utdrag.

Jag mötte en 8:a, en klass på 28 elever.
Det är löjligt att tala om undervisning. Större delen av lektionerna går åt till att försöka hålla klassen tyst, eller sittande, eller inom klassrummet. Eleverna kommer droppande en efter en, vartefter, och det är svårt att urskilja någon gräns mellan rast och lektion, början och slut. Ingen ber om ursäkt för att de kommer för sent, kanske för att det inte går att urskilja vad de skulle komma för sent till.
Inte undervisning i alla fall. Eleverna tuggar tuggummi, dricker läsk, pratar i mobiltelefoner, studsar med basketbollar, springer runt och jagar varandra, hänger halvvägs genom fönstret, skriker högt till varandra genom klassrummet, kallar varandra och läraren för ”hora” och ”bög”. Några stycken, som man knappt ser, halvligger paralyserade över bänkarna och försöker drömma sig bort.
Klassen lär ha varit ”exemplarisk” förra terminen. (Exemplarisk? – Knappast. Tystare kanske.) Av 28 elever är 7 st nya denna termin. Av 28 elever har 2 svenska föräldrar. Få av eleverna talar svenska utan brytning. De har sämre ordförråd än mina barn hade i 5-årsåldern. Få elever kan skilja på ”hans” och ”sin” när de skriver. Många förstår inte den bokstavliga betydelsen av ett ord som ”självständig”. Många kan inte skriva rätt genus till enkla ord som ”bord”, ”tavla”, ”stol” (”den bordet”, ”det stolen”.) Många kan inte, ur en slumpvis samling av bokstäver, bilda enkla ord på två bokstäver (”ha”, ”få”, ”ge”.) De har svårigheter att ge en muntlig beskrivning av enkla föremål som t ex en linjal. De flesta har inget begrepp om meningsbildning, punkt och stor bokstav.
De blandar fritt versaler och gemener. Även om det är tyst och alla tycks lyssna, har de svårt att förstå enkla instruktioner…Klassen ger intryck av att lida av kollektiv dyslexi-damp*.

Claesson konstaterar att stora delar av eleverna kommer befolka landets fängelser inom en inte alltför avlägsen framtid, vilket även en del av eleverna räknar kallt med. Hon ombeds att ordna ett studiebesök på ett fängelse med orden: ”Min mamma har alltid sagt att jag ska hamna i fängelse. Jag vill se hur det är.”
Längre in i brevet ges en intressant bild av elevernas förhoppningar om framtiden.

Eleverna pendlar mellan två självbilder. Den ena att de inte är någonting värda, att de aldrig kommer få nåt jobb och att de kommer leva i en mellanvärld av svart marknad och socialbidrag. Den andra att de ska bli framgångsrika rapsångare, idrottsstjärnor eller kändisar i största allmänhet. ”Bara man är smart så klarar man sig” är knepet att undgå fängelse.

Även om alltihop är djupt tragiskt, kan det vara värt att ägna en särskild tanke åt de två svenska barnens situation. De har växt upp i sitt eget land men ändå inte fått lära sig läsa och skriva på sitt eget modersmål, i en tid då dessa kunskaper är mer nödvändiga än någonsin för att kunna leva ett produktivt och meningsfyllt liv. Lägg därtill att de inte lärt sig något annat istället; ingen självdisciplin, ingen vana vid kroppsarbete, inget hantverkskunnande, et c. Det enda de har en gedigen erfarenhet av är ”möten mellan olika kulturer”.
De har offrats kallblodigt, som två lamm, på mångkulturalismens nersölade altare.

* ’Dyslexi’ är ett annat ord för ordblindhet eller läs- och skrivsvårigheter, och ’damp’ är en hjärnskada som man brukar kunna hitta hos speciellt oroliga och bråkiga barn.

• Publicerad:
  1999-09-28 00:00