Carl von Linné – botanikern och rasbiologen

Dagens datum 13 maj: Den 13 maj 1707 föddes Carl von Linné i Råshult, i närheten av Växjö. Han skulle bli känd som botaniker, vetenskapsman och reseskildrare. Han anses också vara världens första rasbiolog.

Redan när Carl von Linné var liten hade hans intresse väckts för botanik. Detta tack vare sin far, som var mycket botaniskt intresserad, och den gemensamma skötseln kring familjens trädgård med dess mångfald av växter. Det var tänkt att Linné skulle gå i sin fars fotspår och bli präst, men unge Linné, som i skolan kallades för ”lille botanicus”, var mycket mer intresserad av naturen. När Linné var 20 år gammal, år 1727, påbörjade han studier i medicin vid Lunds universitet och året därpå kom han till Uppsala. Han skulle i början av 1740-talet ha blivit professor i såväl medicin som botanik.

År 1732 fick Linné stipendium för att genomföra en vetenskaplig resa till det då till stor del okända Lappland. Linné var borta i fem månader och gjorde observationer över såväl naturen som samernas levnadssätt, språk och seder. Lapplands växtliv presenterades senare i hans verk Flora Lapponica. 1734 genomförde Linné ytterligare en forskningsresa, till Dalarna, för att studera mineralogi. Under några år därefter bodde och arbetade Linné i Holland innan han återvände till Sverige 1738.

Linnés vapensköld är indelad i tre fält: stenriket, djurriket och växtriket.

Linnés vapensköld är indelad i tre fält: stenriket, djurriket och växtriket.

Det var under tiden i Holland som Linné gav ut den banbrytande boken Systema naturae. Boken skulle ges ut i flera upplagor, och den trettonde, år 1770, kom att omfatta 3000 sidor. I boken presenterade Linné en indelning av naturens tre riken: djurriket, växtriket och stenriket. Alla arter av växter, djur och mineraler han kände till klassificerades och systematiserades efter deras kännetecken samt gavs latinska eller grekiska namn. Huvudgrupperna delades in i klasser och klasserna subindelades i ordningar. I Linnés sexualsystem delades växter in i grupper utifrån dess ståndare och pistiller. Man kunde nu ta reda på vilken klass en art tillhörde genom att räkna blommans ståndare. Linnés system fick stor genomslagskraft även om den från början möttes med tveksamhet på grund av dess jämförelser med människans sexualliv.

Linnéträdgården i Uppsala.

Linnéträdgården i Uppsala.

1741 fick Linné i uppdrag att restaurera Uppsala akademiska trädgård som hade förstörts i en stadsbrand. Trädgården hade grundats av Olof Rudbeck den äldre och hade under hans tid blivit en av de artrikaste trädgårdarna i Europa med 1870 växtarter. Linné skred genast till verket. Han placerade medicinal- och nyttoväxter på ett ställe och använde sig av dessa när han undervisade i medicin för sina elever. På ett annat ställe byggdes dammar för vattenväxter och på en annan plats fanns tropiska växter. Linné såg även till att man fick in apor, papegojor och påfåglar. Sammanlagt hade man under Linnés tid närmare 2200 växtarter.

Linnés trädgård på 1700-talet.

Linnés trädgård på 1700-talet.

Växterna hade Linné fått genom kungliga samlingar, Ostindiska kompaniet och olika forskare. Linné utförde många av sina resor i Sverige till bland annat Öland, Gotland, Västergötland, Skåne, men sände även ut naturforskare till världens alla hörn för att samla in växter, frön och beskriva omgivningen. Linné hade ett tjugotal naturforskare under sig som kallades för lärjungar. Dessa var bland annat Anders Sparrman som reste till Kina och tillsammans med James Cook till Australien och Oceanien, Pehr Kalm som reste till Nordamerika, Pehr Löfling som åkte till Sydamerika och så vidare.

Carl von Linné har kommit att bli en av Sveriges mest internationellt kända vetenskapsmän – enligt många den mest kända. Mindre känd är Linné idag för sitt arbete med att även klassificera människor och rasernas egenskaper. 1758 slog Linné fast att människan var en del av ordningen primater. Han beskrev människan på samma sätt som han beskrev djur och växer och kan därför sägas ha brutit mot det då förhärskande religiösa tabut som ditintills gjort gällande att människan var alldeles speciell i relation till resten av naturen. Linné delade in mänskligheten i raserna ”Europæus”, ”Americanus”, ”Asiaticus” och ”Africanus”.

Linné menade även att dessa raser hade olika för raserna specifika karaktärsegenskaper. Den europeiska rasen beskrev han som ”vit”, ”optimistisk”, ”muskulös”, ”mild”, ”skarpsinnig” och ”uppfinningsrik”. Den amerikanska rasen som ”röd”, ”kolerisk”, ”rättfram”, ”obstinat”, ”glad” och ”fri”. Den asiatiska rasen som ”gulblek”, ”melankolisk”, ”stel”, ”stram”, ”högdragen” och ”girig”. Den afrikanska rasen som ”svart”, ”flegmatisk”, ”avslappnad”, ”listig”, ”lat” och ”försumlig”.

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

Var den första att kommentera

  Subscribe  
Meddela om