NORRBOTTEN. Jägare i nordöstra Lappland kan få sitt jaktområden halverat efter krav från Könkämä sameby. Detta samtidigt som liknande etniska stridigheter hela tiden förvärras i Norrland.

Könkämä sameby i Karesuando i nordöstra Lappland vill minska markerna där fem jaktlag bedriver upplåtelsejakt på älg. Jaktområdet föreslås minskas till omkring hälften. Motiveringen är att jägarna stör samebyns jakt.

Samebyns krav stärks sannolikt av den nyliga domen i hovrätten, där samiska nationalister vann en viktig rättegång mot staten. Domen innebär att renägande samer numera har den största rätten till jakt och fiske på samebyarnas område, även om marken ägs av staten.

Från den icke-samiska jägarkårens sida tror många att det egentligen handlar om att samebyn försöker tillskansa sig mer makt över områdets ekonomi, och Terje Raattamaa från Svenska Jägareförbundet säger att samebyns begäran kan komma att följas av många fler liknande strider om jaktmarker.

— Det här är ju en del av den upplåtelsemark ovan odlingsgränsen som finns, det kan vara början till ett stort problem, säger Terje Raattamaa.

Liknande stridigheter finns även på andra håll, vilket Fjällsjö Nyheter belyst i en artikel om när SVT censurerade den enligt sig själva ”mest allvarliga etniska konflikten i Sverige”.

Sammanlagt är det omkring 3 000 norrlänningar som ägnar sig åt upplåtelsejakt på statens marker ovan odlingsgränsen. För att få vara med i jaktlagen behöver man normalt sett vara bosatt ovan odlingsgränsen.

Länsstyrelsens jaktupplåtelser på statens mark ovan odlingsgränsen sker med stöd av 32 § i Rennäringslagen. På de upplåtna markerna jagar även de renskötande samerna, men enligt gamla överenskommelser sker detta sällan vid samma tidpunkt.

Samtidigt som striden om jaktens reglering hårdnar har staten mångdubblat antalet jakttillsynsmän ute på aktiv tillsyn och samarbetet med polisen har kraftigt förstärkts.

Och det är inte bara jägarna som är satta under hårdare press. Medan icke-samiska jägare pressas mellan vissa samebyar och staten pressas samebyarna av både jägarna och av icke-renägande samer, som båda vill ta del av de ekonomiska resurser som samebyarna anser sig ha en självklar rätt till.

Bakgrunden till alla konflikter är densamma: De svenska raslagarna som bestämmer vilka medborgare som får kallas samer och vilka medborgare som får äga renar och inte. Förutom raslagarna har samebyarna även stöd av internationella konventioner om så kallade urfolks rättigheter.

I princip går rättigheterna ut på att om ens släkt bott länge i ett land ska man ha lagliga fördelar gentemot invandrare och människor vars släkter invandrat senare än ens egen släkt. Något som komplicerar saken är att även många svenskar och finnar anser sig vara urfolk.

— Vi är ju också en form av urfolk, vi har bott och levt där i alla tider och vi har ju samverkat med samerna, säger Mikael Siikavuopio som är medlem i ett av jaktlagen.

Även om samebyarnas rättigheter utifrån kategoriseringen urfolk ser ut att kunna stärkas på medellång sikt är det mindre troligt att det i längden kommer att gå att behålla särrättigheterna utan att ägandet av marken övergår till samebyarna. Detta på grund av att den vänsterextrema identitetspolitiken av allt fler anses ha tjänat ut sitt syfte, medan teorin om äganderätten står betydligt starkare.

Ursprungligen publicerat på Fjällsjö Nyheter.


  • Publicerad:
    2018-02-24 17:20