Det judiska nyåret står för dörren. Enligt detta folks djupt rotade kollektiva föreställning, skapades vår planet för exakt 5767 år sedan. Som garant för detta vetenskapligt tveksamma påstående, litar judarna till förbundsguden ”Jahves” heliga påbud vilka ska ha uppenbarats för ”profeten” Mose på berget Sinai i Mellanöstern…

För att förstå innebörden av det judiska nyåret, ett tillfälle som fördjupar judarnas kollektiva medvetande och solidaritet, bör alla patrioter besitta en viss inblick i denna mycket speciella religiösa traditions ursprung. En tradition vilken trollbundit detta folk genom årtusenden och lyckats frammana en för judarna unik etnisk lojalitet. Ty då grundtanken i den judiska religionen kretsar kring föreställningen om att Moses uppenbarelser exklusivt riktade sig till stamfadern Abrahams köttsliga ättlingar, det folk vilket leddes ur slaveriet i Egypten under ett teokratiskt envälde, blir dess essens ur alla synvinklar djupt etnocentrisk.

Den av rabbinerna och övriga judiska ”skriftlärda” så pedantiskt övervakade ”mosaiska lagen”, vilken består av över 300 specifika bud rörande allt ifrån de exakta ceremonierna vilka föregår den nyfödde judeynglingens omskärelse till hur många dagar en judinna ska betraktas som ”oren” efter menstruationen, är såväl skriftlig som muntlig. Den ”muntliga” påstår de judiska lärda innefatta hemlig visdom, vilken mottogs samtidigt med gamla testamentets ”tio guds bud” av Mose på berget Sinai. Lagen har sedan i modern tid traderats vidare skriftligt. Talmud, denna djupt rasistiska skriftsamling från judarnas fångenskap i Babylon, anses innehålla huvuddelen av dessa ”esoteriska” läror.

Oavsett om vi som enkla gojer finner någon sanningshalt i dessa tusenåriga ammasagor från Sinaiberget, så kommer hela den etniska judenheten vilken består av ett exklusivt kollektiv om cirka tjugo miljoner individer, att gemensamt fira ”Rosh Hashana” på exakt utsatt datum. De kommer dessutom att frenetiskt försvara sin ensamrätt att fira detta heliga nya år som ”systrar och bröder”, strikt åtskilda från övriga världen. Huruvida den enskilde juden betraktar sig som ”reformanhängare” eller ”ortodox”, som marxist eller liberal, som agnostiker eller ateist, spelar utifrån den generella judiska självbilden ingen som helst roll. Det typisk ”judiska” är nämligen inte som vi sett knytet till någon specifik trosinriktning eller kulturtillhörighet, utan till den judiska etniciteten som sådan. Detta är vad denna ”uppenbarelsereligion” innebär enligt alla judiska auktoriteter. Att det etniska arvet fortfarande står i centrum är något som det israeliska överrabbinatet även i modern tid slagit fast. Ett typexempel på detta är uttalanden från den sefardiske överrabinen Shlomo Amar i Israel och lubavitchrabbinen M. M. Schneurssohn i New York, USA.

Frågan som oundvikligen uppkommer efter att detta utvalda folks metafysiska källor studeras, är om alla enskilda judar verkligen betraktar sig som en kollektiv enhet. Enligt den rådande politiska korrektheten så gör de det absolut inte. Bara blotta tanken på att enskilda folkslag inom arten homo sapiens kan klassificera sig i generella grupper vars främsta identifikation är etnisk, är den mest undertryckta sanningen i väst sedan 1945. (Och detta trots att alla vetenskapliga studier inom såväl biologi som sociologi bygger på forskning som utgår från just strikta generaliseringar. Att det således används olika måttstockar för att skydda det rådande systemets dogmer, och då framför allt dogmen om det judiska folkets exklusiva lidande, är uppenbart.) Man kan därför på goda grunder, utifrån såväl de religiösa judiska auktoriteternas egna utsagor som vetenskapliga studier av det judiska folkets utveckling under 3000 år, konstatera att detta folk besitter en unik kollektiv enhet.

Så när nu tusentals kalottbeprydda män över hela Sverige skyndar till synagogan den första och andra ”tishri”, för att fira Rosh Hashana, kan man vara övertygade om att de alla är rörande överens om sin exklusiva etniska enhet. Jackie Jackubowski, Göran Rosenberg och Ernst Klein, sitter alltså alla ”i samma båt”. Att de sinsemellan, i vissa triviala frågor, kan framstå som bittra antagonister kommer aldrig att förändra det faktum att de tillhör samma besättning.

  • Publicerad:
    2006-09-27 00:00