Bonnier och opinionsbildningen

För några månader sedan köpte Bonnierklanen upp Pocketgrossisten. Genom förvärvet av landets största distributör av de populära pocketböckerna, förstärker släkten sin makt över opinionsbildningen. Jonas Bonnier, vd för Bonnierkoncernen, fortsätter målmedvetet en strategi som initierades redan 1837.

Släkten Bonnier (vars patriark, Gutkind Hirschel, bytte efternamn i början på 1800-talet för att maskera sin judiska identitet) dominerar mediemarknaden i landet. Allt sedan 1837, när en av klanens anfäder Albert Bonnier grundade Albert Bonnier förlag, har de målmedvetet eftersträvat positionen som ledande opinionsbildare. På något annat sätt kan man inte tolka Bonniers ständiga vilja till expansion. Ett axplock av klanens mest framgångsrika mediasatsningar:

1924 blir familjen majoritetsägare i Dagens Nyheter; 1929 uppköps landets största tidskriftsbolag Åhlén och Åkerlund; 1944 startas Expressen vilken till 1996 var Nordens största dagstidning; 1950 grundas serietidningsförlaget Semic; 1965 kom Veckans affärer; 1973 köper Bonnier upp Svensk Filmindustri; 1976 grundar klanen Dagens Industri; 1984 Illustrerad Vetenskap; 1995 gav Amelia ut sitt första nummer, en ”damtidning” som läses av 45 procent av alla kvinnor mellan 25 och 40 år; 1997 blir Bonnier delägare i TV4; 1999 inrättas Bonnier Music; 2002 gratistidningen Stockholm City med tillhörande lokala upplagor; 2005 blir klanen majoritetsägare i nätbokhandeln Adlibris. Bonniers införskaffar sig samma år tre finska tv-kanaler och bildar Nordic Broadcasting; 2007 blir Bonnierkoncernen ägare till 98,9 procent av aktierna i TV4; 2008 köper klanen Nordens största betal-tv-bolag C More Entertainment vilket i sin tur bl.a. äger Canal plus.

Den skärskådade belönar undersökaren
Ovanstående uppräkning är inte på långa vägar komplett. Av Sveriges största dagstidningar till exempel äger och kontrollerar Bonnier dessutom Sydsvenskan, GT och Kvällsposten. När det kommer till bokförlag och distribution, utöver Albert Bonniers förlag, äger klanen också Wahlström och Widstrand, Månpocket och numera även Pocketgrossisten. Till detta kommer ägandet av SF Bio.

Och som grädde på moset, så är det denna familj som varje år delar ut Stora journalistpriset och som ger ut det ”mediegranskande” magasinet Resumé. Alltså; det är Bonnier som premierar den ”grävande” och ”maktgranskande” journalistkåren i Sverige. Den som ska granskas belönar helt öppet granskarna!

Ett groteskt hyckleri
Med ovanstående skrivet, så är det ett groteskt hyckleri att påstå, att det finns någon fri opinionsbildning i Sverige. Bonniers, tillsammans med en annan judisk familj, Hjörne, har i dag ett direkt ägande över åtminstone 70 procent av de svenska dagstidningarna. Och det viktiga i detta sammanhang är inte dessa tidningars sammanlagda upplagor, utan de så hippt kallade politiska arenor som dagstidningarna i sig själva utgör.

Det är dagstidningarna som sätter den politiska dagordningen i Sverige. Det är på dess redaktioner som landets proffstyckare – de avlönade ”intellektuella” i form av debattörer, journalister och författare – har sin viktigaste utkomst.

Till detta gyckelspel, kommer så vad de folkvalda har företagit sig för att hejda den uppenbara monopolställning som Bonniers innehar. När klanen 1973 roffade åt sig Svensk Filmindustri, tillsattes en parlamentarisk utredning, Lex Bonnier kallad, som helt rann ut i sanden. I slutet av 90-talet gjorde den dåvarande socialdemokratiska kulturministern Marita Ulvskog, ett nytt försök med Mediekoncentrationskommittén. Ulvskog utsattes för antisemitanklagelser och det lagförslag mot ägarkoncentration som utredningen till sist kom fram till, bordlades på obestämd framtid. Statsministern Göran Persson såg inte ens till att granskningen mynnade ut i en proposition till riksdagen. 2007, när Bonnier köpte ut övriga delägare i TV4 och förvärvade 98,9 procent av aktierna, valde den borgerliga regeringen att inte göra en anmälan till Radio- och tvverket. Detta trots att köpet öppet stred mot reglerna i kanalens sändningstillstånd.

Med tanke på Bonniers besynnerliga förmåga att ständigt undkomma ingripande från lagstiftande håll (av skäl som må vara dunkla, men likväl enkla att se för den vars syn inte förmörkas av rädslan för att klassas som antisemit) ska det inte förvåna någon, om de lyckas ro i land granskningen av Konkurrensverket, som de just nu genomgår med anledning utav inköpet av Pocketgrossisten.

Debatten som stryps
Med tanke på att Bonnierklanen äger majoriteten av de ”politiska arenorna” där politrukerna ska göra sina utspel, är det kanske inte så konstigt att dessa fegar ur. Någon debatt om den judiska klanens mediadominans och kontroll över opinionen kommer aldrig att komma till skott. För till syvene och sist sitter de i samma båt; politikerna och de ”granskande” journalisterna. Sverige är en ”demokratur” vars främsta heliga kossor – mångkultur, massinvandring och allmän moralisk dekadens – får sin näring från en och samma giftsvamp.

Som Gerhard Memet uttryckte: ”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.”

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om