RECENSION. Henrik Gustafsson skriver här om en intressant bok om bombmannen Lars Tingström och dennes konflikt med svenska staten.

Advokaterna och författarparet Lena Ebervall och Per E Samuelson har skrivit en spännande och intressant bok om Lars Tingström, även kallad ”Bombmannen”. Denne dömdes till livstids fängelse för några av de värsta sprängningarna i Sveriges historia i början av 80-talet. Det är en gripande samtidsberättelse som inbegriper Christer Pettersson och Olof Palme samt utmynnar i mordet på den senare.

Lars Tingström beskrivs som en till synes helt vanlig familjefar och kontorsarbetare, religiös och principfast. En felaktig uppgift som togs upp av skattemyndigheterna beskrivs som ursprunget till Tingströms krig mot myndigheterna. 1970 köpte han en båt i Holland som han seglade hem med. Båten kostade 85 000 Gulden, motsvarande 121 000 kronor, vilket var något han sparat till länge. Först lade han 30 000 gulden i handpenning och resten betalade han på plats när han hämtade båten. Holländaren gjorde något som senare skulle visa sig få ödesdigra konsekvenser då han bara skrev kvittot för båten på 55 000 gulden och inte den totala summan.

Då skattemyndigheterna 1973 upptäckte att Tingström sålt sin motorbåt för 115 000 kronor och bara betalat, omräknat i svenska pengar, 76 850 kronor för den ville de att han skulle eftertaxeras för förtjänsten han gjort. Fast i verkligheten sålde han båten med förlust då han betalat 121 000 kronor för den. Han försökte förklara att beloppet inte stämde, men skattemyndigheterna hade bara de felaktiga kvittot att utgå ifrån. När han sedan blev jagad av kronofogden på grund av detta började han skylla alla sina tillkortakommanden på myndigheterna och staten. Han hade dock en princip som han aldrig skulle vika ifrån; de skulle aldrig få några pengar från honom.

Tingström lade vid ett senare tillfälle ut hela sin besparing för en investering i sjutton stycken tips-apparater. Företaget han köpte dem av och därmed skulle bli delägare i gick strax efteråt i konkurs och Lars kunde känna sig blåst på pengarna. En av delägarna till företaget fick den 15 januari 1977 en brevbomb hemskickad som kostade honom en söndertrasad högerhand och ett sexton centimeter långt ärr på magen. Den första personen han pekade ut som gärningsman för dådet var Lars Tingström.

Christer Pettersson kallas i boken för ”greven” och han beskrivs som en man vars liv styrs av amfetamin. Redan vid 23 års ålder var han en ”fullfjädrad narkoman” (s. 11). 1970 skall han ha gjort sig skyldig till ett dråp med en bajonett under julrusningen i centrala Stockholm. I boken beskrivs hur Olof Palme läser om dådet och diskuterar det hela med Tage Erlander. Hösten 1977 dödade Greven ytterligare en person med bajonett. Denna gången var det en langare som han rånade på narkotika och pengar. 3:e mars -78 döms Pettersson för bland annat detta till internering, alltså fängelse på obestämd tid, men allra minst fem år och hamnar i Kumlabunkern.

Tingström arresterades och häktades för brevbomben. På tomten till sin stuga hade han sprängt i berget under en längre tid och byggt en bunker, ett underjordiskt rum på 60 kvadrat varifrån han bland annat kunde avlyssna grannarnas telefoner. Tingströms flickvän, som kallas Agneta i boken, vittnade emot honom i rättegången. Efter detta inledde hon även ett förhållande med den gifte åklagaren i fallet; Sigurd Dencker. Detta skall ha skett i verkligheten och är en detalj som gör att man alltmer börjar sympatisera med Tingström. Efteråt skall han även själv fått reda på hur åklagaren vänstrade med hans flickvän medan han satt ensam i sin häktescell.

I hovrätten dömdes Lars till fyra års fängelse och således hamnade även han på Kumlabunkern. Där blev han vän med Christer Pettersson efter att denne försvarat honom gentemot andra intagna som retat honom för att han bad bordsbön i matsalen. De verkar ha funnit varandra i den kristna tron och tillsammans gick de på andaktsstunder en gång i veckan. Christer skall ha vunnit en dyrbar bibel vid en frågesport i bibelcitat julen 1980 (s. 188). Författarna beskriver även hur Pettersson berättade för Tingström om Job i Bibeln som förlorar allting, men ändå hela tiden behåller sin trohet till gud. Detta är ett återkommande tema som Tingström lär ha tagit till sitt hjärta i sin kamp mot myndigheterna och staten. I Kumla skall han även ha blivit god vän med en palestinier som satt inne för terroristbrott. När han sedermera kom ut reste han till Damaskus och hälsade på denne.

Den 16 juli 1982 exploderade en blå kylväska hos åklagaren Sigurd Dencker. Den sprängdes då hans svärson tog tag i den på husets altan. Han dog ögonblickligen, halva huset jämnades till marken, tog sedan eld och resterna brann ner helt. Sigurd var inte hemma och hans dotter som befann sig i sitt sovrum klarade sig mirakulöst oskadd. En liknande bomb hade inte skådats i Sverige förut, den skall ha varit av en typ av splitter och brandbomb som användes av terrorgrupper i Mellanöstern (s. 223). Då det kom fram att Dencker haft förhållande med Tingströms flickvän och denna skandal inte fick komma fram lades locket på och utredningen stannade av.

Tingström tog kontakt med en jurist vid namn Carl Göran Borgenstierna Edquist. Denne skall ha deltagit i finska vinterkriget och varit officer i Norge under tyska ockupationen. Borgenstierna beskrivs som ”landets störste Palmehatare” (s. 237) och författade en bok som heter ”Land du förskingrade” 1979 och pryddes av en nidbild på Olof Palme. Borgenstierna agerade hädanefter som Lars juridiska ombud. Tingström fick även ett exemplar av den nämnda boken vilken lär ha gjort stort intryck på honom och han skall ha läst om den flera gånger. Enligt författarna finns även anledning att tro att det var samma exemplar av den här boken som sedan hittades vid husrannsakan hemma hos Christer Pettersson angående mordet på Olof Palme.

Klicka för större bild.

22:a februari 1983 exploderade skatteskrapans sjunde våning i Stockholm. Bomben var av samma typ som detonerat hemma hos Dencker, fast denna gång låg den i en attachéväska i rökrummet. Likaså i detta fallet dödades bara den person som kom i kontakt med bomben. Väggen mot balkongen och korridoren rasade, alla fönsterrutor på våningen krossades. Bomben innehöll en flaska T-röd som tog eld, men brandkåren hann släcka det snabbt och skadorna blev inte så omfattande.

Måndagen den 8 augusti samma år upptäcktes en bomb på kronofogdemyndigheten i Ektorps centrum i Nacka. Denna gång hittades en kylväska som tickade utanför ytterdörren. Polisen och tekniska roteln tillkallades och spärrade av området. Bomben skulle desarmeras med hjälp av en hagelgevärssalva. Försöket misslyckades dock och hela kronofogdens våningsplan totalförstördes, liksom våningen under. Ingen person kom dock till skada.

Tingström och Pettersson återförenades vintern -83 och Christer flyttade för en tid in hos Lars. Christer skall ha berättat för Lars om en viss Anton Nilsson som sprängde en båt med engelska strejkbrytare i Malmös hamn 1908. Nilsson som var kommunist dömdes till döden, men det första beslutet Hjalmar Branting tog när sossarna bildade regering var att frige honom. Av detta skall Tingström, enligt författarna, ha dragit slutsatsen att vissa sprängningar faktiskt kan vara moraliskt försvarbara (s. 294).

Nilsson kom att kallas Sveriges första terrorist och levde sedermera till att bli 101 år gammal. En intressant detalj i sammanhanget är att efter Nilsson friats fick han hjälp av bankiren Olof Aschberg som köpte en plats åt honom på flygskola där han utförde en flygförarutbildning. Denna fick han senare användning av under inbördeskriget i Ryssland där han tjänstgjorde som spaningsflygare åt röda armén (1). En person som många år efteråt kom att utnyttja Christer Pettersson maximalt i mediesammanhang var även Olofs barnbarn Robert Aschberg.

Dagen före julafton 1983 kom polisen till Tingström och hämtade in både honom och Pettersson till förhör. Lars häktades för bomben mot kronofogden och för innehav av sju kilo dynamit. Han delgavs sedan även misstanke för bombningen av Denckers villa och skatteskrapan. Både i tingsrätten och hovrätten dömdes han till livstid, först för alla bombningarna och sedan för alla utom den mot skattehuset.

I boken målas ett scenario upp vari Pettersson skall ha skjutit Palme, och Tingström influerat honom till detta. Enligt utsago skall de i Lars bunker kommit överens om att gå till kriminalhistorien genom att mörda både kungen och Palme. När man läser boken framstår intrigen som högst trolig, men man undrar också vart författarna skulle ha fått dessa uppgifter ifrån. Att de haft tillgång till alla dokument från förundersökningar, brev och liknande framgår klart. De lär även sökt upp och intervjuat alla som de kunnat i dessa sammanhang. Själva hävdar de dock att de fyllt i saker för att göra berättelsen mer intressant och spännande, vilket jag kan konstatera att de verkligen lyckats med.

Pettersson figurerade mycket i media och populärkultur efter att han dömdes och friades för Palmemordet. Boken målar upp en för mig helt okänd bild av honom och ett mer omaka par än Tingström och Pettersson kan man knappt tänka sig. Den utgör ett intressant samtidsdokument och skildrar på ett levande sätt en mörk bild av Sverige under sent -70 och tidigt -80tal. Rättsväsendet och myndigheter samt personerna bakom skildras på ett trovärdigt sätt och det är uppenbart att författarna har stor kunskap och erfarenhet inom det här området. Boken innehåller många fängslande detaljer som man förmodligen inte kände till tidigare, och jag förundrades vid flera tillfällen om att saker verkligen kunde gå till på det sättet som beskrivs i dåtidens samhälle. Det går även dra paralleller till dagens Sverige och det är många händelser i boken som man känner igen och kan relatera till även om Tingström var en för mig helt okänd person innan jag läste boken.

Källor:
(1) https://sv.wikipedia.org/wiki/Anton_Nilson
Ebervall, Lena & Samuelsson, Per. (2015) ”Bombmannens testamente”. Pocketförlaget.

  • Publicerad:
    2018-01-16 13:45