JUDEFRÅGAN. Kevin B. MacDonald har i sitt verk Culture of Critique (”Kritikkulturen”) fördjupat sig i judarnas politiska och akademiska organisationer under 1900-talet och deras inflytande. I boken behandlas boasisk antropologi, marxism och Frankfurtskolan, psykoanalys samt hur judarna påverkat USA:s invandringspolitik.

Franz Boas

Ett centralt tema i boken är analysen om den etniska gruppdynamiken. MacDonalds tes är att judarnas akademiska organisationer är en del av deras gruppevolutionsstrategi i biologisk och kulturevolutionär kontext.
Begreppet ”strategi” kan i det här fallet vara vilseledande, enär det inte betyder att judarnas verksamhet nödvändigtvis är del av en medveten och gemensam plan. Exempelvis är inte heller K- eller r-evolutionsstrategierna (K innebär hög omsorg om avkomman och långsam reproduktion, och r innebär snabb reproduktion med ringa omsorg) medvetna strategier, utan arterna och raserna har nått fram till dessa genom att anpassa sig till miljön och sin ekologiska nisch.

Evolutionsstrategin är alltså inte nödvändigtvis medvetet valt, utan den beskriver snarare gruppens eller artens sätt att agera, varmed den anpassar sig till omgivningen. Gruppevolutionsstrategin beskriver i sin tur en viss grupps sätt att agera, varmed den främjar gruppens intressen antingen medvetet eller omedvetet. I samband härmed hänvisas det i boken till [b]Robert Trivers[/b] evolutionsteori om självbedrägeri: de bästa bedragarna är de som lurar till och med sig själva (MacDonald, 10).

MacDonalds forskningsfrågor i boken är i koncentrerad form:
1) Att finna inflytelserika organisationer med stark representation av judar. Detta innebär inte att majoriteten av judarna måste ha tillhört organisationen.
2) Uppskatta ifall judarna som tillhört organisationen identifierat sig som judar och om de ansett att organisationerna främjat judarnas intressen.
3) Uppskatta organisationens inflytande på kringliggande samhällen (i boken behandlas europeiska länder och särskilt USA).
4) Hur reagerar icke-judar på dessa organisationer?

Culture of Critique är inte en övergripande presentation av judarnas totala inflytande och är inte det heller vad gäller 1900-talet. Exempelvis får den mediala makten och banksektorn förhållandevis lite uppmärksamhet. Det är snarare ett väl avgränsat verk som behandlar ett antal organisationer med stark representation av judar som exempel på judarnas gruppevolutionsstrategier.

Ämnena är ändå väldigt omfattande och författaren har gjort ett stort och utmanande arbete då han koncentrerat en så stor del av 1900-talets idéhistoria i en bok. I den här artikeln fördjupar vi oss i judarnas inflytande på antropologin med ”Kritikkulturen” som grund.

Kevin MacDonalds trilogi

Franz Boas – vetenskapsman eller aktivist?
På 1900-talet ägde en förändring rum inom samhällsvetenskaperna i USA, som MacDonald tolkar som den gamla protestantiska empiriskt inriktade vetenskapens undanträngning av östkustjudarnas mer politiskt inriktade vetenskap. Av någon anledning har de historiska framställningarna om den boasianska antropologin inte uppmärksammat judarnas roll (se Frank 1997).

Franz Boas föddes år 1858 i Tyskland i en vänsterliberal judisk familj. Till en början var Boas inriktad på fysik och inte antropologi. MacDonald uppmärksammar i honom antipreussiska hållningar och ett utanförskap avseende det omgivande samhället. Redan i tidig ålder var han bekymrad över antisemitismen (se White 1966) och identifierade sig starkt med judenheten varför han gifte sig inom sin egen etniska grupp.
I ett talande citat, som berör såväl Boas identitet som hans förhållning till icke-judar, säger han: ”Om vi judar bara ville arbeta med sådana icke-judar som till hundra procent är fria från antisemitism, med vem skulle vi då någonsin kunna arbeta?” Senare visste exempelvis Margaret Mead att hon genom att appellera till Boas identitet och antipreussiska känslor kunde få hans godkännande för sina expeditioner.

År 1899 började den sedan tidigare till USA emigrerade Boas arbeta som professor i antropologi i Columbia University. I den ställningen fick han ett stort inflytande i ämnet ifråga. Han beskrivs till och med som den amerikanska antropologins fader, något som talar om hans inflytande. Hans mest inflytelserika elever var Ashley Montagu, Ruth Benedict, Alexander Goldenweiser, Melville Herskovits, Otto Klineberg, Alfred Kroeber, Robert Lowie, Margaret Mead, Paul Radin, Edward Sapir och Leslie Spier (se White 1966, Duke 2007). Alla förutom Mead, Benedict och Kroeber var judar.

Innan Boas var det inom antropologin viktigt att man strävade efter objektivitet, att man strävade efter mätbara resultat, att man så att säga skulle vara ovanför och åtskild från ens objekt. Boas ansåg inte att dessa egenskaper var oumbärliga för samhällsvetenskapen. Enligt honom behövde inte vetenskapsmannen stå utanför politiken, utan han ansåg det till och med vara antropologins plikt att arbeta för egalitarismen. Han var övertygad om att skillnaderna mellan svarta och vita huvudsakligen kunde förklaras med förtryck.

Den boasianska antropologins karaktärsdrag
Den boasianska antropologin kan betraktas snarare som en antiteori än en förklarande teori om människokulturer eftersom den avstod från vetenskapens traditionella metoder, såsom kategorisering och generalisering (White 1966). En viktig teknik var att väcka misstro mot evolutionsteorin genom att betona människors beteendes ”stora diversitet” och ”kaotiska detaljer”. Boas var till och med emot forskning om människans genetik (Freeman 1983). Man skulle kunna förvänta sig att en vetenskaplig skola som ringaktar den biologiska evolutionen skulle bilda en teori om det mänskliga samhället på kulturell grundval, men boasianerna kräver ständigt ”en mer detaljerad undersökning av den kulturella diversiteten” innan en teori om kulturevolutionen kan bildas (se Stocking 1968). Senare har den kulturevolutionära teorin utvecklats av helt andra, såsom Robert Boyd och Peter Richerson.

MacDonald beskriver den boasianska skolan som delvis likadan som den traditionella judendomen: i båda finner man en stark patriarkal auktoritet som det inte är lämpligt att ifrågasätta för mycket. Kännetecknande för båda är också den interna gruppidentiteten, som står i strid med vetenskapens tämligen individualistiska natur. Boas lärjunge Kroeber beskrev honom som en ”äkta patriark”: han fungerade som en ”stark fadersfigur” som stödde de som han ansåg vara på den rätta vägen, men som kunde vara kallt fientlig om han ansåg situationen det kräva (Stocking 1968). White skrev att Boas hade en kultledares alla karaktärsdrag och beskrev honom som en dyrkad karismatisk ledare omgiven av fullkomligt trogna underordnade. Man kunde bli utesluten ur gruppen ifall man betonade exempelvis ärftligheten eller om någon ansågs framhålla etniciteten för mycket. De flesta boasianer var marxister eller socialister av olika slag.

En betecknande egenskap för den boasianska linjen var kritiken av den förhärskande vita kulturen förenad med en kritiklös beundran av mindre utvecklade samhällen, helt i anda med myten om den ”ädla vilden”. Detta representeras särskilt väl av Meads berömda expedition till Samoa och boken därom: Coming of Age in Samoa. Mead var i enlighet med sin tids trend en förespråkare av ”sexuell frigörelse”. Hon försökte beskriva Samoa som fri från den kvävande västerländska sexualmoralen, aggressionerna och passionerade religiositet. De negativa fenomen som han där fann, såsom våldtäkterna eller uppskattandet av jungfrudom, förklarade hon med västerländsk påverkan ifall hon alls brydde sig därom.

Ett annat exempel härom är Benedicts Patterns of Culture, där Zuni-indianerna beskrivs som ett pacifistiskt folk som inte krigar eller ens traktar efter rikedom. Barnen agas ej och västerlandets ”kvävande sexualitet” förekommer inte, utan man har sex utan en tanke på oskuld, faderskap eller monogami.

De båda verken har senare vederlagts. De reflekterar boasianernas vidare vetenskapliga brist: man försummar eller förringar forskning om krig och våld samt kritiserar hårt de biologiska förklaringsmodellerna, medan kritiken mot de egna modellerna är minimal. Detta ledde till felslut som det ”fredliga förflutna” och européers speciella våldsamhet (se Keeley 1996). Fastän det förekom enstaka antropologiska undersökningar om ämnet, såsom Harry Turney-Highs Primitive Warfare från 1949, så teg man om det i de antropologiska kretsarna.

En typisk egenskap för judiska politisk-akademiska organisationer är enligt MacDonald att man lyfter fram icke-judar som galjonsfigurer på framträdande platser. Ett exempel är Martin Luther King, i vilken USA:s medborgarrättsrörelse personifieras. Detta blir förståeligt om man tänker på att en viktig del i judarnas rörelser är att kämpa mot antisemitiska attityder. Boas ville ha icke-judar med i sin skola eftersom han var bekymrad över att hans judiskhet skulle få hans vetenskap att framstå som partisk (Efron 1994). Den uppmärksamhet som Mead och Benedict fått blir intressant mot denna bakgrund.

Franz Boas dog år 1942, men hans arv lever kvar inom antropologin. Också tanken om att de biologiska skillnaderna mellan människogrupperna inte spelar någon roll är vid god vigör. Vid år 1968 utgjorde judarna, som var en minoritet på tre procent, cirka 20 procent av personalen på USA:s universitet, 25 procent av den samhällsvetenskapliga personalen och hela 40 procent av den liberala delen som publicerade vetenskapliga publikationer (se Rothmann & Lichter 1982).

Personer som Stephen Jay Gould, Leon Kamin, Ashley Montagu och Richard Lewontin (efter vilken ”Lewontins felslut” namngetts) fortsatte kritiken mot den biologiska forskningen av människan.
De moraliska synpunkterna framträdde kraftigt i vissa verk. Efter andra världskriget fick boasianerna ett kraftfullt vapen: de kunde anklaga sina opponenter om att deras tankar leder till ”Auschwitz”.
Ett något likadant mönster framträder vad gäller motståndet mot intelligenstester: först överdrev Gould och Kamin intelligenstesternas betydelse för USA:s skärpning av invandringspolitiken på 1920-talet, något som påverkade också judarnas invandring negativt. Därefter använde de sig av detta som ett slagträ mot forskning av intelligens.

Sålunda ser man enligt MacDonald hos boasianerna en egenskap som är allmänt förekommande också hos andra judiska rörelser: en strävan att förebygga antisemitism genom att modifiera vetenskapen och därmed människornas världsbild åt det hållet att gruppidentiteten inte längre spelar någon roll, så att man ser mellan fingrarna på judarnas favorisering av sina egna.

En annan boasiansk anfallstaktik är att stämpla motståndarna som biologiska determinister, trots att alla evolutionsbiologer erkänner miljöfaktorers såsom näringens betydelse för organismens egenskaper. J. Philippe Rushton har påpekat att debatten om genernas och miljöfaktorernas påverkan på beteendet förs huvudsakligen mellan de som praktiskt taget eliminerar biologins inverkan och de som erkänner såväl genernas som miljöfaktorernas roll (Rushton 2000, 3).

Källor:
Duke, David 2007. Jewish Supremacism.
MacDonald, Kevin 1998. Culture of Critique.
Rushton, J. P. 2000. Race, Evolution and Behaviour.
Källista från Culture of Critique:
Efron, J. M. 1994. Defenders of the Race: Jewish Doctors and Race Science in Fin-de-Siècle Europe. New Haven: Yale University Press.
Frank, G. 1997. Jews, multiculturalism, and Boasian anthropology. American Anthropologist 99: 731–745.
Freeman, D. 1983. Margaret Mead and Samoa: The Making and Unmaking of an Anthropological Myth. Cambridge: Harvard University Press.
Keeley, L. H. 1996. War before Civilization. New York: Oxford University Press.
Rothman, S. & Lichter, S. R. 1982. Roots of Radicalism: Jews, Christians and the New Left. New Bruswick, NJ: Transaction.
Stocking, G. W. 1968. Race, Evolution and Culture: Essays in the History of Anthropology. New York: Free Press.
White, L. 1966. The social organization of ethnological theory. Rice University Studies: Monograph in Cultural Anthropology, Vol. 52, No. 4: 1–66.

Ursprungligen publicerad på Vastarinta.com

  • Publicerad:
    2017-05-12 17:37