Han var dedikerad patriotisk kämpe och orädd frivillig i fem krig. Kapten i persiska gendarmeriet, löjtnant i tyska armén, överstelöjtnant i Finlands och överste i Estlands armé. Detta är berättelsen om Martin Ekströms äventyrliga liv.

Uppväxt och ungdomstid
Martin Ekström föddes den 6 december, 1887 i By socken, nuvarande Avesta kommun i Dalarna. Byn bestod av bondgårdar och på en av dessa arbetade Martins mor, Johanna. Hans far, som kallades ”Värmlands-Pelle” bodde i trakterna en tid och arbetade med timmerhuggning och flottning under tiden då Martin blev till.
Martin visade sig vara en nyfiken och vild krabat redan vid tidig ålder och stillsamma lekar var för honom främmande.
Under Martins skolgång i början på 1890-talet blomstrade nationalromantiken och våra krigarkungar blev föremål för hyllningar. Hans stora idol blev Karl XII och han lärde sig fänrik Ståls sägner utantill. Martins lärare genom folkskolan sade till honom när han lämnade skolan att: ”När du blir stor kommer du antingen att bli en berömd man, eller också kommer du hamna i fängelse.”
När Martin blev äldre och bevistade dansbanorna var slagsmålen något av en sport, gäng från olika byar slogs med varandra liksom brukspojkar slogs med bondpojkar och så vidare. Man såg upp till de värsta slagskämparna och Martin hade aldrig en tanke på att hålla sig borta från bataljerna.
På hösten 1905, strax innan 18-årsdagen, bestämde han sig för att mot sin mors vilja ta värvning och han blev upptagen vid Kungl. Upplands artilleriregemente i Uppsala. Det gick bra för Martin och han blev snart uttagen till remontryttare och ansågs vara den näst bästa på regementet. Hösten 1911 ändrades hans liv då han fick möjlighet att resa till Persien, nuvarande Iran.

Frivillig i Persien
Den persiske shahen Nasr-ed-Din som regerade 1848-1896 hade hamnat under Rysslands inflytande och de ryska planerna oroade England som hade handelsintressen i södra Persien. Den 31 juli 1907 enades stormakterna om att dela Persien i två områden. Situationen var dock kaotisk, då landsvägsröveriet var omfattande, och 1911 åtog sig Sverige uppdraget att upprätta ett väggendarmeri. Styrkan uppgick till 10.000 man, indelade i sex regementen. Med en grovkalibrig browning som enda bagage startade den 24-årige Martin den långa resan till Persien där han skulle anmäla sig till major Petersén i huvudstaden Teheran.
I början av 1912 fick Martin i uppdrag att rekognosera en sträcka på ca 700 km och förbereda uppsättandet av ett regemente i Schiraz. Vägen hade ett rykte om att vara härjad av plundrande nomadstammar och rövarband. Efter att ha anlänt till staden Kum fick de reda på att de inte var välkomna i nästa stad, som hette Kashan och låg 6 mil därifrån. Där härskade en ökänd rövarkung vid namn Naib Hossein.
Efter ett rådslag bestämde sig Martin för att tillsammans med en ryttare åka och hälsa på denne Hossein. De bar sig av sent på kvällen och anlände tidigt på morgonen till staden då en ryttarskara kom ut ur portarna och omringade dem. Martin försökte se obesvärad ut, frågade efter Hossein och sade att han hade hälsningar från Sveriges konung. Han eskorterades genom staden som vimlade av beväpnade män. Väl framme överlämnade Martin en Eskilstuna-kniv och framförde en nödlögnshälsning från Sveriges konung. Till hans häpnad frågade Hossein om kungen var släkt med Karl XII och Martin kringgick frågan genom att svara att den svenska kronan gick i arv.
Martin bad om tillstånd att få passera rövarkungens område och denne meddelade senare att de var välkomna och svenskarna kunde i fortsättningen passera ostörda genom Hosseins område. Martin blev även god vän med rövarna och då Hosseins äldste son anförtrodde honom att han ämnade bli shah av Persien sade han att han ville ha Martin som krigsminister.
När första världskriget bröt ur 1914 hade Martin varit i Persien tre år och blivit känd i de flesta byar och städer utmed vägarna. Fram till 1915 hade det svensk-persiska gendarmeriet varit framgångsrikt, men då stormakterna Tyskland-Turkiet började försöka påverka perserna till att kasta av sig det rysk-engelska oket kallade den svenska regeringen hem alla officerare. I februari ansökte Martin om avsked, han hade då uppnått kaptens grad och tilldelats den persiska tapperhetsmedaljen i guld och silver, och gick en månad senare i tysk tjänst för att återvända till Persien. Nu fick han för första gången stå öga mot öga med dem som han ända sedan pojkåren betraktat som Sveriges ärkefiender.
Under andra halvan av 1916 återvände han till Sverige och redan året efter väntade han på tillstånd att resa till Tyskland för att tjänstgöra på östfronten, det hann dock komma andra saker emellan. I december fyllde han 30 och hade då även dekorerats med tyska järnkorset samt den turkiska järnhalvmånen.

Finska frihetskriget
Efter den ryska revolutionen i oktober 1917 proklamerade Finland sitt oberoende efter nio år av rysk förvaltning. Detta skedde mot vänsterns röster och en stor del av socialdemokraterna bolsjeviserades och ville ha revolution enligt ryskt mönster, genom rysk hjälp. Det bildades ”röda garden” som fick vapen och stöd från ryska garnisoner för att driva runt och terrorisera befolkningen. För att bekämpa dessa hade frivilliga bildat skyddskårer. Dessa var till en början maskerade och höll möten i hemlighet, för att sedan bli erkända som regeringstrupper. Som överbefälhavare för dessa trupper framträdde general Gustav Mannerheim.
Den 28 januari skred deras trupper, nu kallade de vita, till aktion, samtidigt som de röda, och inbördeskriget var ett faktum. Finlands regering bad flera gånger Sverige om hjälp men blev avvisade då man inte vågande riskera den svenska neutraliteten. Den svenska regeringens försiktiga agerande och neutrala hållning i alla krig retade ofta Martin, och han klagade över bristande förståelse för hans insatser.
De vita trupperna växte snabbt, delvis tack vare frivilliga från Sverige. En av de frivilliga var givetvis Martin Ekström, och han blev utnämnd till löjtnant och fick order att organisera ett granatkastarbatteri.
Martin fick snart rykte om sig att vara osårbar. En episod då han skall ha stått på en höjd med en cigarett mellan tänderna och en granat detonerade en bit från honom hade förstärkt detta intryck. Han försvann i ett rökmoln för att sedan återfinnas i exakt samma position med ett leende, dock utan att ens kommentera händelsen. På fullt allvar sade hans soldater en gång till en journalist: ”Det ska en silverkula till för att döda vår major.”
Martin hade sagt att han medvetet försökte att alltid visa sig lugn och oberörd i farliga situationer. Därmed ansåg han sig uppnå en psykologisk effekt på soldaterna och deras stridsmoral höjdes. Ingen tvekade att följa honom när han beordrade framryckning genom att knalla iväg med uppmaningen ”kom nu pojkar, så går vi”. En finsk reporter frågade en gång några ur Ekströms granatkastarbatteri om de ville ha monarki eller republik efter de vunnit kriget, och efter att ha fått förklara begreppet monarki svarade de ”Jaha, ja det blir väl bra, men i så fall ska Ekström vara kung.”
Vid slutstriden i Tammerfors förklarade Martin att han skulle ta den genaste vägen in och gav ordern till sitt folk att ”vad som än händer, bara gå på”. Den första segerrapporten kom också från Vasa Bataljon och var undertecknad Ekström. De röda hade inte skjutit på deras trupp för de trodde det var deras egna, då de inte kunde föreställa sig att de vita hunnit ta sig in bland dem. När Martin hörde talas om det menade han att det var det han hade räknat med.
Martin blev sedan till chef för Vasa regemente och 19 april, 1918 fick de order om uppbrott mot de rödas sista fäste; Viborg. När anfallet beskrevs i de officiella rapporterna stod det: ”Regementschefen Ekström gick själv i spetsen, som vanligt mest utsatt för fiendens eld och som vanligt osårbar.” På morgonen den 29 april ryckte de vita in i Viborg och den röda fanan kunde halas ner. Vasaregementet fick sköta fångtransporterna per järnväg, och en gång när de befarade att fångarna skulle övermanna dem beordrade Martin dem att beslagta alla fångarnas svångremmar samt hängslen. ”Ty en man som är fullt upptagen med att hålla byxorna uppe, är helt ofarlig.”
Deltagarna i Svenska brigaden fick ett kungligt mottagande när de med båt återkom till Stockholm, men det fanns de som inte var lika nöjda med deras bedrifter. När Martin sedan skulle besöka sin gamla hembygd, mötte honom, förutom hans hästskjuts även en grupp ilska kommunister som skrek och svor åt honom. Efter att ha promenerat rakt igenom pöbeln och satt sig upp i vagnen och åkt iväg började gänget följa efter kärran, skrikandes hotelser. Väl inne i skogen utanför byn hoppade han ur vagnen och skrek åt dem: ”Nu kan ni hoppa på mig, men ni ska ha helt klart för er att den första som gör det är en död man.” Martin, som hela tiden höll handen på en revolver innanför jackan fick tyst på sina motståndare och for sedan vidare.

Narva återtas
Under hösten 1918 drog sig de tyska trupperna tillbaka från de baltiska provinserna, bolsjevikerna började rycka in och nationella friskaror grep till vapen mot inkräktarna. Värst var det i Estland och i november trängde ryska styrkor in i landet. Estland bad om hjälp från Finland, vilket Mannerheim ställde sig positiv till. Två frivilliga regementen och flera batterier organiserades och Martin ställde upp som ledare för frivilligkåren.
Efter en lång diskussion med Mannerheim fick Martin fria händer med att planera sin offensiv och anlände i Reval 3/1 1919. Efter att förgäves ha bett estländarna om häst och kikare skaffade han detta själv från två oförsiktiga ryssar, varav den ena visade sig vara bataljonschef.
Den 19e red Martin i spetsen för sitt folk in i Narva, och efter detta var frihetskriget vunnet för Estland. Vid 32 års ålder var Martin berömd i vida kretsar, nu även som överste i den estniska armén. I en intervju fick han frågan: ”Var det inte egendomligt att ca 200 år senare uppleva Karl XII:s bragd?”
”- Ja, vädret var i alla fall som den gången. Snöyra. Det kom oss väl till pass”, blev svaret.
Nämnas bör kanske också att Martin blev god vän med en rysk officer som gått över till de vita styrkorna. Denne valde ur fånglägret i Estland ut 30 man som var tvångsrekryterade till ryska armén, med dessa tog han 80 fångar och ökade styrkan med ytterligare 40 man efter ännu en urvalsprocess.
När uppgiften i Estland var avklarad övergick Martin till Vasa skyddskår och utnämndes till chef i början av år 1923. Han var då gift och fick snart två söner.
När kravallerna i Ådalen utbröt i maj 1931 ska Martin ha ringt till Sverige och sagt sig vara beredd att mobilisera 7000 man samt krigsfartyg till Ådalen, detta beskrev Otto Järte i Svenska Dagbladet 1955, och han tvivlade inte på att han skulle vara i stånd att infria sina utfästelser. 1936 hade Martin byggt en fabrik och startat verksamhet i Vasa med rening av spillolja och han lämnade skyddskåren i januari 1934. Martin var länge aktiv i ett parti i Sverige som hette Nationalsocialistiska Blocket och lärde bland annat känna Tredje rikets ställföreträdare Hermann Göring genom en gemensam bekant.

Finska vinterkriget
30 november 1939 attackerade Sovjet Finland efter att förhandlingarna dessemellan strandat. Den allmänt vedertagna uppfattningen att detta skulle bli en munsbit för Stalin var dock ett misstag. Folket stod enigt. Sverige vägrade dock att hjälpa till, likaså vågade regeringen inte stödja frivilligkommitténs arbete, men trots allt kom den svenska frivilligkåren till slut att omfatta ca 8000 man, och de första avgick från Stockholm 21 december. Dessa delades in i tre grupper och Martin kom att leda den tredje.
Trots att det i början bjöds på hårt motstånd blev läget snart ohållbart, i början av mars 1940 var artilleriammunitionen nästan förbrukad och alla utbildade reserver insatta. Finland blev tvunget att böja sig och fredstillstånd inträdde 13 mars. Martin var besviken och tyckte att de givit upp allt för lätt, han stannade dock kvar i landet för att vara redo ifall det skulle börja smälla igen.

Fortsättningskriget
Vilket det gjorde sommaren 1941 då Tyskland anföll Sovjet, bland annat med trupper som redan befann sig på finsk mark. Så inleddes fortsättningskriget. Finnarna attackerade på bred front för att återta det förlorade Karelen och de finska styrkorna förstärktes av den tyska divisionen ”Engelbrecht”. I slutet av augusti hade de gamla territorierna återtagits, fast man beslutade att fortsätta österut. Sista gången Martin deltog i krig var vid Hangöfronten som chef för ett finskt förband. I början av december ryckte de fram mot Hangö, för att finna terrängen tom på fiender fast den var infernaliskt minerad. På Finlands självständighetsdag, den 6 december, kunde flaggan hissas i Hangö.
Våren 1942 besökte Martin Tyskland och fick följa med Hermann Göring i den tyska rustningsindustrin, detta år tillbringade han mycket tid i Berlin och ägnade sig åt att försöka rekrytera svenskar till Waffen-SS, själv deltog han dock inte då han som icke-tysk inte skulle få den grad han ansåg sig kvalificerad för.

En orädd kämpe går ur tiden
I början av september 1954 fick Martin en hjärnblödning och blev sjuk, 28/12 samma år somnade han 67 år gammal in på Tilkka militärsjukhus i Helsingfors. Vid jordfästningen av hans stoft spelades Narvamarschen, vid foten av kistan fanns alla hans ordnar och hederstecken utlagda. Det bör kanske nämnas att ingen från den svenska krigsmakten närvarade, fast finska generaler och officerare stod hedersvakt.
Det kanske inte är konstigt att inga sunda förebilder finns för svenska ungdomar då personer som Martin Ekström har förträngts från vår historia. Det förefaller inte så underligt att allt som vi håller heligt förfaller och förstörs när vårt land genom historien försökt undgå att förknippas med sanna nordiska kämpar. Detta måste ju ändå ha varit en av de svenska män som gjort mest för att försöka försvara Europas och nordens frihet. Han genomled fem krig för denna sin övertygelse. Vi måste minnas våra hjältar och allt vi har dem att tacka för. De inspirerar och motiverar oss att kämpa vidare fastän det ofta kan verka hopplöst. Martin Ekström är ett föredöme för svenskar, en sann hjälte, hängiven patriot och orädd frivillig i fem krig!

Källa: ”Martin Ekström – orädd frivillig i fem krig” av Sivert Wester.
Militärhistoriska förlaget 1995.

  • Publicerad:
    2006-04-13 00:00