Belägringen av Leningrad

Dagens datum 8 september: Den 8 september 1941 skars den sista vägen in eller ut från Leningrad av tyska styrkor. Belägringen av staden kom att pågå i 900 dagar.

Fältmarskalk Wilhelm Ritter von Leeb

Fältmarskalk Wilhelm Ritter von Leeb

När Operation Barbarossa inleddes den 22 juni 1941 var de tyska styrkorna indelade i tre stora armégrupperNord, Center och Syd. Armégrupp Nord var den minsta av de tre armégrupperna och bestod av tre tyska arméer, 18:e, 4:e pansararmén och den 16.e armén. Befälet över de 29 divisionerna fördes av fältmarskalk Wilhelm Ritter von Leeb. Målet för armégruppen var den sovjetiska staden Leningrad vid Östersjökusten.

De baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen, hade ockuperats av sovjetunionen ett år tidigare. Efter den sovjetiska ockupationen hade NKVD-trupper gjort stora utrensningar och tvångsvärvat ett stort antal baltiska unga män till röda armén, däribland Alfons Rebane och Paul Maitla.

När de tyska trupperna korsade gränsen till Litauen tidigt på morgonen den 22 juni 1941 påbörjades samtidigt en folkresning i landet. Litauiska patrioter, även kallade Skogsbröder, tog till vapen och anföll de sovjetiska ockupanterna. Skogsbröderna intog flera städer före den tyska armén nådde dem. Det tyska anfallet gick mycket fort och inom en vecka var hela Litauen befriat från den kommunistiska ockupationen.

Armégrupp Nords anfallsväg

Armégrupp Nords anfallsväg

Även i Lettland och Estland påbörjades folkresningar. I Estland räknar man med att över 10 000 tog till vapen mot ockupationsmakten. Den 3 juli höll den sovjetiske ledaren Josef Stalin ett radiotal där han proklamerade att röda armén skulle förstöra allt i sin väg där man retirerade. NKVD aktiverade sina destruerings- och mordkommandon och en ren orgie i mord och förstörelse drog in över den estniska civilbefolkningen. Tusentals civila mördades, mestadels barn och kvinnor, och ett stort antal byar brändes ned till grunden.

I augusti 1941 mördades alla invånare i byn Viru-Kabala, däribland ett tvåårigt barn och en sex dagar gammal bebis. Även i byn Kautla mördades alla invånare efter att ha utsatts för svår tortyr.

Endast tack vare de estniska skogsbröderna och estniska frivilligförband i finsk tjänst kunde dödsoffren räknas i tusentals istället för tiotusentals. Skogsbröderna dödade och tillfångatog närmare 20 000 sovjetiska soldater. I början av juli 1941 nådde de tyska trupperna den estniska gränsen och samarbete med skogsbröderna inleddes. Den 28 augusti kunde de tysk/estniska trupperna befria den estniska huvudstaden Tallinn.

Samtidigt hade den finska armén avancerat på Karelska näset och återtagit de landområden man förlorat vid freden i mars 1940. I augusti 1941 stod den finska armén endast 20km från Leningrads förorter.

I slutet på juni hade det sovjetiska överkommandot tvångskommenderat över en miljon ryska civila till att bygga fortifikationer och befästa staden. Man tvångsinkallade även ett stort antal civila till vapentjänst. Man förklarade även staden som fästning, och hade inga planer på kapitulera. De sovjetiska styrkorna i och omkring Leningrad uppgick till 29 divisioner plus ett stort antal fristående förband. Försvararna hade långt mycket större styrkor till sitt förfogande än vad de tyska anfallande hade.

Den 30 augusti skar tyska förband av den sista järnvägsförbindelsen till Leningrad när man nådde floden Neva. En dryg vecka senare intog de tyska tät-förbanden Shlisselburg som ligger vid Ladoga, och därmed slöt man ringen runt Leningrad.

Leningrad inringat

Leningrad inringat

Fältmarskalk von Leeb hade vid denna tid fått släppa ifrån sig sitt mest slagkraftiga förband, den 4:e pansararmén. Pansarförbanden hade beordrats att till deltaga vid den tyska offensiven mot den sovjetiska huvudstaden Moskva. På grund av skulle en stormning av staden vara helt otänkbar. Istället förberedde sig de tyska förbanden för en belägring av staden.

Den sovjetiska armén försökte vid ett antal tillfällen att bryta belägringen, man misslyckades vid alla tillfällen och slogs tillbaka med mycket svåra förluster. Belägringen kom att pågå i närmare 900 dagar, först i januari 1944 kunde sovjetiska förband bryta inringningen. Detta sedan andra delar av fronten gett vika och den tyska belägringsarmén hotades av inringning.

Belägringen av staden räknas idag som den dödligaste belägringen i mänsklighetens historia. Röda arméns totala förluster vid Leningrad uppgick till närmare 3,5 miljoner soldater. Utöver detta dog hundratusentals civila, mestadels av svält och umbäranden. Kannibalism bland civilbefolkningen pågick i stor omfattning under vintern 41-42, då gäng drog runt på gatorna och överföll, slog ihjäl och åt upp svaga personer. Under belägringen dömdes 260 personer till fängelse för kannibalism.

Artikeln publicerades ursprungligen 2014-09-08.

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

Var den första att kommentera

Meddela om
wpDiscuz