Naturkatastrofen i Sydostasien har drabbat även våra nordliga breddgrader. Var och varannan svensk har släktingar eller vänner som saknas eller som upplevt fasan och sett massdöden som följde efter jordbävningen. Katastrofen i Sverige är ett faktum. Det är också i lägen av kris som regeringens folkliga förtroende sätts på prov. Regeringsföreträdarnas nonchalanta omdömen och lögnaktiga uttalanden innan den olyckliga verkligheten blev uppenbar för alla har upprört många människor. Inte minst anhöriga till de drabbade.
Redan tidigt gick det att ana vilken omfattning krisen hade men trots att en maktfullkomlig regering hade flera underlydande myndigheter och särskilda underrättelsekanaler till sitt förfogande, lyste den omedelbara handlingskraften med sin frånvaro. Istället för att använda regeringens resurser, fick researrangörer, fristående organisationer och ideella frivilliga bli dem som huvudsakligen bildade de professionella kristeamen och tog hand om drabbade bland annat för hemresande på Arlanda flygplats.
Regeringen i Sverige torde ha gjort samtliga fel en regering i detta läge kan tänkas göra. Kritiken är omfattande även inom etablerad media men regeringen erkänner blott motvilligt att de gjort många fel och fortsätter att spela oskyldiga. Sant är att det vore orimligt att kräva att regeringen ska ha resurser och en beredskap för att göra gudomliga ingripanden. Däremot är det befogat att kräva en handlingsberedskap och detta är ingalunda några gudomliga fordringar. När krisen är framme får det inte finnas någon tid för diskussioner och byråkratiska utredningar, det får inte finnas något ”vänta och se”.
Att kritiken svider för regeringen irriterar personer som har intresse av att försvara dess anseende. I denna regeringslojala anda kunde vi delvis läsa söndagen den 2 januari 2005 på Svenska Dagbladets Brännpunkt: ”Befängt angrepp på regeringen”. Artikelförfattaren ville avdramatisera kritiken mot regeringen och försöka skuldbelägga kritiken i sig. Tidningsredaktörer följer med i samma spår och uppmanar oss: ”Gnäll inte på regeringen, leta inte syndabockar. Det som hände har hänt.” Vi ska inte kritisera makthavarna utan i blindo ska vi istället skänka allmosor till hjälporganisationer vilkas agendor det finns all anledning att förundras över.
Det var knappast en mängd olyckliga sammanträffanden som kan ha gjort att regeringen återigen undvek att energiskt bemöta en kris som drabbat hela svenska befolkningen. Hanteringen av Estonia är ett annat exempel på regeringens handlingsförlamning, brutna löften och medvetna lögner. I över ett decennium efter Estonia har regeringen haft flera utredningar för bättre krishantering i katastrofsituationer men det verkar inte ha hjälpt oss denna gång heller. En regering som bemödat sig med att handla snabbt och kraftfullt – med regeringsrepresentanter som genom handling visat att de är måna om sina drabbade landsmän – skulle vinna förtroende och istället gå stärkta ut ur katastrofen. Precis som medborgarna inte kan ha gudomliga fordringar på regeringen kan inte regeringen inbilla sig att de på ett gudomligt sätt kan efterkonstruera en nödhjälp som redan uteblivit.
Vad som etablissemanget även försöker göra efter katastrofen är att förstärka föreställningen om ”global gemenskap” på ett som vanligt missriktat sätt genom insamlingar till Röda Korset och andra politiskt styrda organisationer. Krisen som är av globala mått utnyttjas och kommer att användas för att förstärka propagandan för mångkultur och för att vinna gehör för nya flyktingvågor till Sverige. Däremot inte sagt att det är någonting fel i att konstatera att det är en såväl nationell som global katastrof och därigenom även visa medkänsla med andra offer. Regeringen och politikerna däremot talar aldrig om medkänsla utan envisas om att ständigt använda den politiskt ytliga termen ”solidaritet”.
Ett borgerligt block kan med all sannolikhet lyckas stjälpa den socialdemokratiska regeringen vid kommande val om de använder katastrofen i sina tafatta pajkastningsförsök. Det kan därför tyckas meningslöst att stämma in samma småborgerliga stämma. Men den politiska tendensen i Sverige efter jordbävningen i Sydostasien förblir dock aktuell att ställa inför granskning. När lobbyister skambelägger brännande regeringskritik och de mångkulturella extremisterna vädrar morgonluft. Händelsen är emellertid en djup tragedi och borde knappast lämna någon oberörd.
Hoppa till huvudinnehåll
