Dagens datum 10 april • Två slovakiska judar, Rudolf Vrba och Alfred Wetzler, avvek detta datum 1944 från KZ Auschwitz. De kom kort därefter att författa en rapport som skulle tjäna som ett av de starkaste bevisen för att ”förintelsen” ägt rum.

Rudolf Vrba föddes 1924 som Walter Rosenberg i Topolcany i Tjeckoslovakien. Namnet Rudolf Vrba antog han efter sin flykt i april 1944. Under 1942 bestämde sig den 18-årige Vrba för att ta upp vapen mot tyskarna genom att försökte ansluta sig till den brittiskledda tjeckoslovakiska armèn. Han stoppades dock redan vid den ungerska gränsen och fördes efter detta till KZ Majdanek. Han blev bara kvar i Majdanek en kort tid och förflyttades till KZ Auschwitz i slutet på juni 1942. Under sin tid i Auschwitz hade Vrba god tillgång till mat, kläder och mediciner och han höll sig vid god vigör under vistelsen. Efter nästan två år i Auschwitz avvek Vrba tillsamman med en medfånge vid namn Alfred Wetzler. De två tog sig sedan till Slovakien där de kom i kontakt med det slovakiska judiska rådet. Detta råd hjälpte dem att skriva ner en rapport över tiden de tillbringat i lägret. Sammanlagt har rapporten skrivits om sex gånger och det slovakiska originaldokumentet finns inte bevarat.

Rapporten, som kom att kallas Vrba-Wetzler-rapporten, eller  Auschwitz-protokollen, var den första skrivelse som överhuvudtaget omnämnde gaskammare i KZ-systemet. I rapporten fanns ”detaljerade” beskrivningar över lägrets krematorieanläggningar som sades innehålla dessa gaskammare. Rapporten och de tillhörande skisserna innehåller så mycket felaktigheter att kritiker till och med betvivlat att någon av författarna någonsin satt sin fot i de beskrivna anläggningarna. Trots detta skulle rapporten senare komma att användas som bevismaterial i Nürnbergprocessen och vid andra rättegångar. Vissa delar av rapporten har i efterhand även avfärdats av ”godkända” förintelsehistoriker.

Efter att mossad i maj 1960 kidnappade Adolf Eichmann, skev Vrba ner sitt vittnesmål och skickade det till den israeliska ambassaden i London och erbjöd sig att vittna vid rättegången. Den israeliska staten ville dock inte betala för Vrbas resa till Jerusalem. Med hjälp av brittisk journalist kom istället vittnesmålet att utgöra början på Vrbas memoarer som 1964 gavs ut under titeln ”I Cannot Forgive”. I boken beskrivs att Vrba under januari 1943 bevittnat massgasningar av polska judar i Heinrich Himmlers närvaro. Dessa gasningar skulle ha ägt rum två månader innan krematoriet (som påstods innehålla gaskamrarna) i Birkenau byggdes och 6 månader efter att Himmler besökte lägret för sista gången i juli 1942.

Det skulle dröja ända till 1985 innan Vrbas påståenden skulle ifrågasättas av en utbildad jurist. Vrba kallades som vittne till den pågående rättegången i Toronto mot den tyske revisionisten Ernst Zundel. Där kom Vrba att korsförhöras av Zundels advokat Douglas Christie angående sina påståenden.

Christie:  ”Jag skulle vilja fråga er om ni skulle säga att ni faktiskt hade sett honom [Himmler] anlända i januari 1943 eller om detta bara är…”
Vrba: ”I september 1943 eller i januari?”
Christie: ”Nej, i boken står det januari 1943.”
Vrba: ”Nej, jag såg honom i juli 1943 och sedan en gång 1943 [sic!].”
Christie: ”Men här står det januari 1943.”
Vrba: ”Då föreligger det ett misstag.”
Christie: ”Ett misstag?”
Vrba: ”Ja.”
Christie: ”Men ni såg honom anlända vid dessa båda tillfällen?”
Vrba:  ”Vid första tillfället såg jag honom, eftersom han  var så nära mig, som ni är nära mig nu.”
Christie: ”Han var så nära er som jag är nära er nu?”
Vrba: ”Ungefär.”
Christie: ”Jag förstår. Och ni var…”
Vrba: ”Han kom ett steg närmare av artighet.”
Christie: ”Jaså.”
Vrba: ”Men andra gången såg jag honom i en bil, samma som första gången. Han körde en svart Mercedes och var omsvärmad av alla de underhuggare som brukade åtfölja honom. Jag såg honom bara på ungefär 600 meters avstånd och jag hörde att det var han, men denna gång kom han inte fram till mig för att skaka hand och presentera sig. Kanske var det verkligen han, kanske var det bara en ställföreträdare, och jag tror inte att det gör en så stor skillnad (…)”
Christie: ”Och ni säger inför denna domstol att ni faktiskt såg Heinrich Himmler, när kan kikade genom dörrarna till en gaskammare, eller hur.”
Vrba:  ”Nej, jag har inte påstått att jag var närvarande,  när han spejade genom gas-kammardörren, men jag har ställt samman en historia, som jag hörde många gånger från olika människor, som var med och som har berättat allt för mig (…) Det var mycket folk från specialkommandot och SS med.”
Christie: ”Var ni med?”
Vrba: ”Nej, då var jag i karantänlägret, och jag talade med några av dem och lyssnade på dem, och jag visste att de stackars offren måste vänta länge på att gasas. Eftersom högdjuren dröjde så länge, måste de vänta i gaskammaren.”
Christie:  ”Men i er bok skriver ni ju att ni hade sett allt detta, och ni nämner inte att ni hade hört från andra det ni omtalar.”
Vrba:  ”I detta särskilda fall berättade jag vad jag hade  hört från andra.”

Vidare berättade Vrba att han med egna ögon sett 1 765 000 judar försvinna i Birkenaus krematorier, bland dessa skulle det ha funnits 150 000 franska judar. Advokat Christie påpekade att endast 75 000 judar (enligt de judiska författarna Beate och Serge Klarsfeld) hade deporterats från Frankrike, men detta hävdade Vrba var nazistiska lögner och vidhöll sin historia. Under rättegången kunde advokaten gång på gång avslöja Vrbas vittnesmål som rena lögner och till slut var Vrba tvungen att erkänna att han brukat sig av ”licentia poetarum” (diktarens frihet) i skrivandet av sin bok.

Att se en av ”förintelsens” bästa vittnen korsförhöras och bli överbevisad i sina påståenden måste ses som principiellt mycket viktigt. Rudolf Vrba är en av få så kallade ögonvittnen från ”förintelsen” vars vittnesmål blivit prövat i en något sånär seriös domstol. Och då höll inte historien.

Relaterat:
Komplett utdrag av Rudolf Vrbas vittnesmål

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-04-10.