Häromkvällen när jag tog en promenad gick jag förbi ett villaområde. En bit in på en liten stig såg jag två barn sitta ned på huk. När jag kom närmare såg jag att flickan och pojken hade bundit en liten krans med sommarblommor och lagt runt en död mus som låg på marken. Jag log mot barnen när jag gick förbi och tänkte på hur många upphittade djur jag och mina kompisar begravde när vi var små.

Den här medfödda instinkten att respektera djur finns hos nästan alla sunda vita barn. Jag har mött en och annan som tycks sakna den instinkten men det är inte många. När jag, för flera år sedan, utbildade mig till barnskötare, fick vi lära oss att barn som tenderar att sakna empati mot djur, ofta har störningar av något slag. Grundläggande psykologi, ja visst, men jag kan inte låta bli att fundera över vad mina gamla lärare säger om alla de invandrarbarn som inte har någon som helst känsla för vare sig djur eller natur? Lider alla dessa barn av någon sorts empatistörning? Eller är det helt enkelt så att det inte ligger i deras natur att respektera djur och natur?

Motpolen till barnen som jag mötte på stigen finner jag i en grannpojke från Mellanöstern, (nåväl, han är förvisso född här i Sverige, men det ändrar inte mycket), som en sommardag för några år sedan satt och bankade med en sten på något som låg på marken. Först såg jag inte vad det var, men när han istället tog en pinne och spetsade det som han nyss bankat på såg jag att det var en liten mus. Jag sa till honom att sluta, för att sådär gör man inte. Han tittade helt oförstående på mig och svarade, ”men det gör inget, den är ju död”. Respekten för djuret var obefintlig, det var inte ens något han kunde reflektera över. 

Jag är övertygad om att de allra flesta vita föräldrar hade blivit upprörda och tillrättavisat sitt barn om de upptäckte att det gjorde något ens i närheten av det som pojken gjorde mot musen. För oss är det en självklarhet att man inte varken plågar eller för den delen skändar djur, vare sig de är döda eller levande. Den grundläggande synen på djur har vi i oss från grunden och det är bara ett fåtal som frångår detta senare i livet. 

Visst har även mina barn, när de varit riktigt små, dragit våra katter i svansen eller smällt till någon hund. Men då har man varit där som förälder och förklarat varför man inte får göra så. För några år sedan såg jag en ytterst solbränd herre tillsammans med sin lilla dotter. De var på samma lekplats som jag och mina barn. Flickan, som var runt två-tre år, sprang mot en katt som kom och gick en bit bort. Katten strök sig mot benen på henne varpå hon sparkade till den i magen. Katten stannade underligt nog kvar och då böjde sig pappan ned och klappade den, därefter stampade han i marken och sparkade katten hårt så att den sprang iväg. Jag minns hur jag, mina barn och alla andra på lekplatsen fullkomligt stirrade häpet på den mörke mannen och hans dotter. Ingen av oss förstod logiken i detta beteende. Varför först klappa en katt och locka fram den och sedan sparka den?

Så här i efterhand har jag tänkt mycket på den händelsen. Hans syn på djur var att han hade rätten att göra vad som helst. Vill han klappa katten gör han det, men han har även lika stor rätt att skada den, vilket han också gjorde. Det här beteendet är inte på något vis förenligt med nordbornas förkristna syn på djur. Våra förfäder dödade självklart djur, inget konstigt med det, men de respekterade även djuren djupt. Vissa djur så som våra ståtliga rovdjur dyrkades till och med.

Problemen uppstår såklart om man ställer sig utanför eller över naturen. Om man anser sig endast ha rättigheter men inga skyldigheter störs den naturliga balansen mellan människa, djur och natur. Våra barn känner den här balansen. Det beteendet är något som ska uppskattas och bevaras. Pojken och flickan som band kransen av blommor och la runt den döda lilla musen illustrerar den synen på ett optimalt sätt. Respekten barnen kände inför livet och naturens kretslopp fick dem att vilja vörda musen som låg död där på stigen. Deras lilla ceremoni är ett bevis på att de instinktivt känner att allt hör samman.