För skådespelaren och regissören Mel Gibson har den senaste tidens uppståndelse kring honom och hans familj säkerligen varit lärorik på ett eller annat sätt. Förtalskampanjer och angrepp från diverse judiska profiler har inte kunnat stoppa Mel Gibsons film The Passion, utan, paradoxalt nog, lockat rekordpublik till biograferna och gjort filmen till en kassasuccé. Och det bara ett par dagar efter premiären.
Det hela började för över ett år sedan då Gibsons nya film ”The Passion” (numera ”The Passion of Christ”) först kom på tal. Filmen handlar om Jesus sista dagar i livet och ”kritiker” har gått hårt åt filmen för att den sägs uppvigla ”antisemitism”. Filmen liknar en återgång till de gamla katolska traditionerna där Jesus mördare ansågs vara judar.
Judar och katoliker
Gibson är sedevakantist, det vill säga trogen till den katolska traditionen. Sedevakatism innebär förkastandatet av det andra Vatikankonciliet som ägde rum 1962 till 1965 när Vatikanen reformerades grovt. Efter det andra Vatikankonciliet förklarade Vatikanen bland mycket annat att judarna inte hade något ansvar för mordet på Jesus Kristus. Judar som vill svära sig fri från klander, har därför ont sinne mot katoliker som följer den katolska traditionen.
Mel Gibson regisserar, finansierar och medverkar till att skriva manuset till ”The Passion”, som just handlar om den teologiska rörelsen, de katolska traditionalisterna, som söker efter en återgång till den katolska tron så som den var innan 1962 och andra Vatikankonciliet.
Patriot.nu vill inte blanda sig i teologiska och historiska spörsmål av denna art och låter frågan om skuld eller inte förbli osagd. Det intressanta i denna fråga är främst vilka politiska stämningar som kommit ur denna film.
Hetskampanj mot Mel Gibson
Sedan det uppdagades att Gibson skulle släppa denna film, trots övertalningar från bekanta att avstå, har Gibson med familj utsatts för hetskampanjer av sällsynt bitter art. Gibson har blivit kallad för både ”antisemit” och ”judehatare” och organisationen Jews Against Anti-Semitism har till och med anklagat filmen för terrorism. Kända judar – ledande personer inom Hollywood, Simon Wiesenthal Center, World Jewish Congress, ADL och så vidare – har varit kompromisslösa i sin retorik och nitiskt drivande i uppmaningar om censur eller retuscheringar av filmens innehåll. Tidningen New York Post kom vid ett tillfälle åt (läs: stal) en förhandskopia av filmen och sågade den med besked långt innan den hade premiär. Filmen sades innehålla ”för mycket blod”.
I New York Times den 26 februari framkom i en artikel skriven av den judiska journalisten Susan Waxman den egentliga anledningen. Hon avslöjar att filmen ”gör några av Hollywoods främsta chefer illa till mods på ett sätt som kan förstöra herr Gibsons karriär. Hollywood är en sammansvetsad värld, och vänskap och sociala kontakter är avgörande för att göra affärer och få skådespelarroller.”
Abraham Foxman, ledare för den judiska extremistorganisationen Anti-Defamation League, anser att Mel Gibson är antisemit.
Samtidigt som Mel Gibson har blivit utsatt för alla dessa angrepp har också hans far, Hutton Gibson, anklagats för ”antisemitism” efter det att det att han i en intervju lagt fram kritik mot den officiella versionen av ”Förintelsen”. Hutton Gibson påpekade oegentligheter kring versionen och menade bland annat att den för judarna heliga siffran sex miljoner är ologisk och överdriven. Även Mel Gibsons mor, Joye, instämde i detta.
Rabbinen Marvin Hier, chef för Simon Wiesenthal Center, kokade av vrede:
– För trångsynta personer och antisemiter, är ingen mängd material av vetenskapliga bevis tillräckligt nog. I deras värld är det bara hat som spelar roll.
Att intervjun med Hutton Gibson sammanföll i inledningsskedet av den massiva hetsen mot Mel Gibson och att intervjun tog den vändningen den tog är ett intressant fall i sig för den som vill spekulera kring saker och ting. Det råder i alla fall inga som helst tvivel om att denna intervju togs som ytterligare ”bevis” för att Mel Gibson verkligen är en antisemit och nyttjades som argument i ett långt korståg mot skådespelaren.
Mel Gibson kommenterar
Hittills har Mel Gibson själv varit sparsam med kommentarer. För ett par dagar sedan talade han dock ut i Jay Leno show, en amerikansk så kallad ”talk show”. I torsdags sändes avsnittet i TV i Sverige.
Gibson sade bland annat att ”varje gång någon rör vid politiska eller religiösa ämnen, riskerar den personen att nudda vid en nerv”.
”Jag hade inte förväntat mig att träffa pulsådern”.
Gibson sade sig vara förvånad och nästan chockad över det senaste årets kampanjer mot honom och förklarade anklagelserna om antisemitism som grundlösa. Gibson sade att han redan vid ett tidigt stadium märkte att sponsorer han talade med skruvade på sig när han visade upplägget för filmen och att han därför bestämde sig för att själv finansiera filmen. Gibson har gått in med 30 miljoner dollar själv och säger sig ha arbetat till och från med filmidén i 12-13 år. Han berättade också att våldet i filmen inte skiljer sig nämnvärt från det vanliga utbudet av filmer från Hollywood.
Gibson fick oväntat stort stöd av Jay Leno, en narr som i USA har hög kändisstatus, och publiken visade Gibson stöd genom stående ovationer. Kanske har amerikanerna slutligen kommit till insikt om den judiska mentaliteten och tröttnat på att det när någon öppet vågar kritisera det judiska folkets gärningar, Israel eller judiska hjärtefrågor överlag, alltid slutar med att personen utsätts för personliga förföljelser av en oförsonlig ”amerikansk” mediakår. Säkerligen har också många amerikaner tagit till sig av budskapet av den i amerikansk media kraftigt uppmärksammade upplysningskampanj som National Alliance bedriver.
Hollywood skapar och marknadsför kändisar men den här gången har skapandet slagit bakut. Hollywood tillsammans med övrig massmedia bidrog i skapandet av en person som blev så stor för amerikanerna att kritiken mot de judiska gärningarna fick trovärdighet för dem. Och till råga på allt så angrips denna amerikanernas kändishjälte av just denna massmedia.
Ett judiskt dominerat Hollywood
1997 avslöjar den mest tongivande judiska skriften i Sverige, Judisk krönika, det för oss patrioter kända faktum att judarna har ett mycket stort inflytande i Hollywood. Man refererade till en artikel skriven av Michael Medved, en amerikansk-judisk journalist som arbetar på New York Post och den judiska tidskriften Moment, som bar den provocerande titeln ”Judar styr Hollywood… SO WHAT?”. Enligt Medveds artikel är det ”meningslöst att försöka förneka att judar har makt och framträdande positioner inom populärkulturen”.
Vi tar det från början. Fram till runt 1950-talet var USA fortfarande en vit, ganska välmående nation av europeiskt mönster. Under och strax efter det andra världskriget strömmade stora skaror av judar in i USA. Vid denna tidpunkt kom förändringen. Dessa äntrade Hollywood och började ta kontroll över stora delar av massmedia, vilken förde politiken i deras riktning. Resultatet ser vi nu bland annat i Mellanöstern där amerikanska vita (och svarta) tvingas utkämpa de judiska krigen.
Men först var det gamla samhällets grundfundament tvunget att jämnas med marken. De traditionella vita värderingarna smutskastades via Hollywood. Smygande från början men sedan mer och mer uppenbar hjärntvätt. Nu pumpas propagandan ut varje dag. Budskapet var och är att de vita är trångsynta och fördomsfulla. Vi är orättvisa och vår gamla samhällen är hämmande och förlegade. Vi behövde förändring, vi behövde bli mer vidsynta. Mer toleranta och mindre hämmande. Vi behövde bli moderna, få nya idéer, vi behövde utveckling. Att vi sedan fick en utveckling mot kulturell och etnisk utplåning känner vi patrioter väl till.
Hollywood gick i 1950-talet in för att producera fyra rasfilmer om året. Dessa var beräknade att gå med ekonomisk förlust men var särskilt viktiga för hjärntvätten. I dessa rasfilmer är det viktigt att profilera filmfigurerna på ”rätt” sätt. Är filmfiguren vit – och rasmedveten – så brukar det kunna innebära att den personen framställs som galen och besatt av skjutvapen. Och stor och hård på ytan, men liten och ynklig på insidan. En svart person är i sådana filmer nästan utan undantag framgångsrik och till skillnad från den vite mannen en tillgång för samhället i stort. Den hederlige, hårt arbetande invandraren skiljer sig naturligtvis också stort från den vite självcentrerade mannen, han som alltid fått allting serverat men ständigt krävt mer.
Ett exempel på en sådan anti-vit film riktat till svarta är filmen Farewell Uncle Tom. Den amerikanske patrioten David Duke såg filmen på bio under collegetiden och berättar om det hela i sin bok My Awakening:
”Filmen, som utspelar sig i sydstaterna innan inbördeskriget, porträtterar livet som slav såsom en orgie av vita som stympar, svälter, mördar, och våldtar svarta män och kvinnor. De svarta revolterar och skärmen förvandlas till ett utbrott av hämndlystna svarta som hackar vita män, kvinnor och barn till döds. För varje blodigt våldsdåd vrålade publiken godkännande. ’Right on!’ skrek någon. ’Rape the bitch!…Kill’em!’ Den svarta folkmassan skrattade och hurrade under de blodigaste scenerna av stympning, våldtäkt, och mord.
För att försäkra sig om att budskapet når fram till publiken, växlar filmen till nutid i slutet, och visar svarta män i afrofrisyrer, skinnjackor och solglasögon, som smyger sig in i ett vitt pars sovrum. Kameran skildrar parets skräck när angriparna hugger dem till döds med en yxa. I ultrarapid faller yxan upprepade gånger, så att blod och hjärnsubstans sprutar över hela rummet. Fortfarande efter 20 år kommer jag ihåg filmen och det råa hat den byggde upp hos den svarta publiken.”
Det behöver väl knappast nämnas att denna film inte ifrågasattes av ”amerikansk” media.
Så fungerar dessa rasfilmer. Och det produceras numera långt ifrån bara fyra rasfilmer per år. Budskapet om vit rasism är mer eller mindre närvarande i snart huvuddelen av alla Hollywoods filmer.
Judisk intelligens och svart handlingskraft räddar planeten i ”Independence day”. I filmen propageras det kosmopolitiska budskapet om ”global fred”.
Hollywood sprider den amerikanska pesten
Judarna dominerar Hollywood, detta försöker de inte dölja längre, åtminstone inte för alla. De vita som arbetar inom maktens periferi, men under judarna, måste naturligtvis på ett tidigt stadium få vetskap om att judarna kontrollerar mediaflödet och att de finns verksamma som mäktiga aktörer inom politiken. Inför gemene vit man och kvinna talar judarna däremot gärna om sig själva som amerikaner (och i Sverige som svenskar) och gör allt för att smälta in. Folket ska förledas till att tro att exempelvis New York Post och CNN är amerikanska medium där det bedrivs seriös och objektiv journalistik som inte alls främjar någon specifik folkgrupp och att presidentkandidaterna Joseph Lieberman och John Kerry minsann är amerikaner. Och vad gäller Hollywood så måste vi tro att filmerna avspeglar verkligheten och leva därefter. Den genomsnittlige vite mannen, vars TV-tittande upptar en så ohälsosamt stor del av livet, kan endast med svårighet skilja uppdiktade situationer från verkligheten, om han ens kan det.
Filmerna från Hollywood är numera en del av vår ”undervisning” och har av vissa fått nästan en lika hög trovärdighet som vetenskap, i alla fall om man ska tro de här hemma som har samma tilltro till det multietniska samhället som Hollywood. Under skoltiden har exempelvis svenska skolelever i ett led av skolundervisningen bland annat fått tagit del av propagandabudskapet av skräpfilmen American History X. Och när juden Steven Spielbergs producerade Schindlers list, blev skoleleverna i Sverige uttvingade till biograferna. Dåliga filmer, vars syfte uteslutande varit att hjärntvätta de vita folken, har förvandlat vita människor till papegojor som på beställning upprepar det mångkulturella idealen, anammar främlingars språk och beteenden och börjar leva i tron om att den mentalitet som besmittar Hollywood, den materiella och egocentriska, är något som man verkligen måste ta sig till.
Det judiska Hovet sviktar
50 år av hjärntvätt via massmedierna har givit resultat. Vi är nu i händerna på Den nya världsordningen. Olika folk av olika ursprung, olika identiteter, olika kulturer har blivit till en mångraslig massa vars enda orsak till existens är slaveri och masskonsumtion.
Avsaknandet av sunda och upplyftande filmer har varit stor. Ända till för ett par år sedan. Då utkom en film som kom att bli särskilt kär för patrioter – Braveheart, som regisserades av Mel Gibson själv. Filmen handlar om hur ett patriotiskt motstånd reser sig mot en ockupant och fiende. Med andra ord manade filmen till känslor som Hollywood annars varit mycket noga med att förtrycka och underkuva. Hade det inte varit för att kung Edvard I (”Longshanks”) i filmen framställdes som en ond tyrann hade kanske också denna film blivit sågad. Edvard I var nämligen en bra kung för engelsmännen och var den förste regenten i Europa att driva ut judarna från sitt land. Efter denna landsförvisning följde många andra länder i Europa efter och under en tid på 13- och 1400-talet var nästan hela Europa befriat från det judiska folket. När bankirfolket inte längre tärde på ekonomin och gavs speciella privilegier, som istället borde fördelats inom de egna europeiska folken, fick kulturen och samhällsutvecklingen ett enormt uppsving i hela Europa och renässansen inleddes.
Uppfattningar om att den judiska makten i Hollywood är för stor har på senare år yttrats öppet av flera skådespelare och kändisar, bland andra Marlon Brando, Dolly Parton med flera.
På senare tid har även filmer som är långt ifrån det vanliga multietniska utbudet från Hollywood visats på filmduken. Dessa filmer, kritiska mot judiska gärningar eller uppmuntrande av vita traditioner och värderingar, har kunnat släppas på både Hollywood och andra filmbolag. Filmer som People I know, Sagan om ringen och nu The Passion.
Rohans ryttare rider till strid för att få hamna i förfäders hallar
Vad gäller Sagan om ringen var det bara ett par månader sedan som skådespelaren John Rhys Davies, som spelar dvärgen Gimli i Sagan om ringen, och haft roller i otaliga Hollywood-filmer, uttalade sig om att: Europa står inför en demografisk katastrof som ingen vill prata om, som vi inte vill ta upp, bara för att vi är så försiktiga att inte uppröra någon om rasliga frågor.
Om alla dessa uttalanden och den nya sortens kontroversiella filmer har något sammanhang eller inte är svårt att säga. Man kan i alla fall konstatera att det verkar som att makten i Hollywood för första gången vacklar, att oreda försiggår bakom kulisserna. Människor är inte så lydiga som de tidigare varit och bland judarna är numera inte alla judar lika lojala till sina egna på samma sätt som förut. En splittring inom det judiska folket sker överlag. Det bekräftas främst av flera böcker som nu utkommit, där judiska författare kritiserar det egna folkets gärningar. Förintelseindustrin, författad av Norman Finkelstein, Judisk historia, judisk religion, av Israel Shahak samt Förintelsebluffen i Auschwitz av David Cole, är några av dessa böcker. Dessa författare har sedan dess hamnat i målsiktet från de mer radikala judarna som fortfarande tillhör en organiserad och homogen judenhet. David Cole har på grund av sin bok Förintelsebluffen i Auschwitz angripits av den judiska extremistorganisationen JDL, som på deras hemsida bland annat skriver om Cole att: ”Denne så kallade jude är ett vidrigt och äckligt monster”.
Att judar själva för fram kritik mot sitt eget folk är därför de är medvetna om att judarnas korståg världen över kan få ödesdigra konsekvenser för det egna judiska folket. De befarar att om den judiska dominansen fortsätter växa på bekostnad av andra folkslag kommer slutligen någon göra uppror. Med tanke på det historiska förloppet, Europas tidigare problem med judarna, kan nästa uppror kanske inte enbart resultera i landsförvisning.
Det är Hollywood som skapat och marknadsfört dessa kändisar, som nu börjar gå sina egna vägar. Hovnarrarna vill inte längre tjäna Hovet på samma sätt som förut. Kanske har de blivit så förmögna att de törs gå emot Hovet, om än fortfarande i liten skala. Bittra filmbolagschefer har svurit på att aldrig producera någon av Mel Gibsons filmer igen. Frågan är om inte Mel Gibson med fleras kändisskap numera är för stort för att tigas ihjäl. Om inte de stora filmbolagen vill producera deras filmer så finns det alltid de små. Hollywood har gjort allt för att hindra The Passion från att komma ut, men Gibson har kunnat regisserat, finansierat och producerat filmen själv. Gibson gick in med 30 miljoner dollar och filmen spelade in 125 miljoner dollar på biodukarna efter bara fem dagar.
Har Hovet skapat narrar som blivit dem övermäktiga?
Är det Hovets sista dagar vi nu ser början till?
The Passion visas just nu i Amerika och har Sverigepremiär den 2 april. Läs National Vanguards recension om filmen här.
Hoppa till huvudinnehåll
