KOMMENTAR. Martin Saxlind kommenterar här Sverigedemokraternas opinionsmässiga framgångar och menar att de kommande åren kommer vara avgörande för vilka politiska möjligheter som kommer att finnas i framtiden.

smr sd

Igår presenterade Nyheter Idag en opinionsundersökning från Sentio som visade att Sverigedemokraterna numera är landets näst största parti. SD ligger i mätningen också väldigt nära Socialdemokraterna som dock fortsatt är det största partiet i landet.

Sentios opinionsundersökningar har varit de som lyckats förutse SD:s valresultat bäst i de två senaste riksdagsvalen, men även om man inte litar på de nya siffrorna så pekar alla andra undersökningar ändå klart och tydligt på att SD växer i opinionen – frågan blir mest hur snabbt partiet växer.

Nyligen framkom också att Jimmie Åkesson är den politiker som män i Sverige har störst förtroende för. Hela 30 procent av männen menar att Åkesson är den politiker som inger mest förtroende. Tidigare undersökningar visar också att män sympatiserar mer med SD än vad kvinnor gör. Hade undersökningarna tagit hänsyn till etnicitet är det långtifrån omöjligt att varannan svensk man idag anser att Åkesson är den mest vettiga politikern i Sverige och att SD har den bästa invandringspolitiken.

Etablerad media har tystat ner opinionsundersökningen från Sentio och det visar att detta är något känsligt som de svenskfientliga medieägarna inte vet hur de ska hantera. SD har länge demoniserats och framställts som ej rumsrena, men ändå går de stadigt framåt i takt med att den rådande massinvandringspolitiken blir alltmer extrem och uppenbart ohållbar i allmänhetens ögon.

För alternativ media som Nordfront är opinionsundersökningen å andra sidan ett kvitto på att saker går åt rätt håll. För även om den invandringskritiska opinionen bakom SD inte unisont delar vår kritik av massinvandringen och det mångkulturella samhället så har dessa personer i alla fall börjat märka av vissa problem och börjat överge de etablerade partierna som är skyldiga för den nuvarande utvecklingen.

En väntad men inte oproblematisk utveckling
Att SD skulle växa och bli Sveriges näst största parti fram till 2018 förutsåg Motståndsrörelsens ledare Klas Lund i ett föredrag som hållits ett flertal gånger efter valet 2014 (läs mer om föredragen här, här och här). Lund förklarade i föredragen de etablerade partiernas problem i den nya verkligheten på följande sätt:

I det mångkulturella Sverige har den klassiska basen för dessa partier börjat upplösas. Skillnaderna mellan partierna har också i stort sett försvunnit och rent ideologiskt blir det allt svårare att särskilja Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet med flera, från varandra. Man kan säga att de alla har rört sig mot det som kan uppfattas som den liberala mitten på den politiska skalan.

Den gamla uppfattningen från det homogena Sverige, om att partilojalitet bestämdes av samhällsklass, kommer stegvis trängas undan till förmån för en uppfattning där ras, etnicitet, kultur, och i viss mån även religion, alltmer kommer att definiera lojaliteten.

Det är denna utveckling som för tillfället gör att SD växer explosionsartat i opinionen.

Problemet är att SD inte har någon lösning på de politiska problem som människor reagerar emot genom att rösta på SD. Det som i grund och botten är problemet med massinvandringen är att vissa folkslag helt enkelt inte är kompatibla med svenskarna, att de inte går att integrera i det svenska samhället och att alla försök att integrera dem endast kommer leda till misslyckade kompromisser som varken svenskarna eller invandrarna är nöjda med. Trots detta är integration och mer invandring (om än i minskad skala) SD:s ”lösning” på problemet.

SD kommer om de fortsätter att växa regera över ett Sverige i fritt fall och bromsa fallet men ändå låta det fortgå tills vi slår i botten och svenskarna blir en minoritet i Sverige.

Vår roll
Det är här Motståndsrörelsen kommer in i bilden. Vi måste bli en tredje och fungerande väg vid sidan av SD och de etablerade partierna. Om inte denna tredje väg finns kommer vårt folk inte kunna gå den vägen och blir då förvisade till ett i det stora hela obetydligt val om att antingen bli en minoritet 2041 eller att bli det 2100.

De kommande åren är enligt mig avgörande för om denna tredje väg ska finnas eller inte.

Motståndsrörelsens parti kommer att lanseras inom kort på Nordendagarna (information om det finns längst ner i den här artikeln). De kommande åren måste partiet byggas upp så att det står starkt när opinionen kantrar ytterligare ett steg åt vårt håll.

Nordfront måste fortsätta att utvecklas i den takt sidan utvecklats sedan lanseringen. Annars kommer den nya opinionen domineras av reaktionära högerkrafter (Fria Tider), kontrajihadister som inte ser något annat än symptomen (Avpixlat) eller rentav kontrolleras av samma typer som kontrollerar den etablerade och svenskfientliga median (Nyheter Idag). För att Nordfront ska fortsätta att utvecklas behövs det fler medarbetare då de som arbetar med Nordfront i de flesta fallen redan gör så mycket de kan.

Motståndsrörelsen måste också fortsätta att utvecklas och leverera fler spektakulära och inspirerande aktioner. Runtom Motståndsrörelsen kommer det sedan behövas nationella projekt och grupper som stödjer organisationen istället för att helst önska att organisationen inte fanns och ofta låtsas som att den inte gör det, som vissa ”nationella” gör idag.

Din roll
Din roll som nationell är att göra din plikt, att göra vad ditt samvete förhoppningsvis kräver och vad ditt folk definitivt behöver – att organisera dig. Att ha rätt åsikter är i slutänden inget värt om vi inte kämpar för våra åsikter och får vår vilja igenom. Och kämpa gör de flesta av oss effektivast tillsammans med andra. En fungerande kampgrupp på tio man är effektivare än tio ”autonoma” aktivister som arbetar ensamma och en stor sida som Nordfront är effektivare än hundra minibloggar.

Många nationella blev organisationslösa efter att Svenskarnas parti lades ner. Vissa har därefter sökt sig till Motståndsrörelsen (bland annat den föredömliga gruppchefen i Åmål som nyligen intervjuades här på Nordfront), men många verkar tyvärr stå lite avvaktande och handfallna och inte riktigt veta vad de ska göra eller så nöjer de sig helt enkelt med att ”tycka rätt” utan att göra något.

Till de som inget gör eller skulle kunna göra mycket mer har jag följande frågor:

Om inte du, vem? Om inte nu, när?

Tiden arbetar emot oss och vill man ha något gjort får man göra det själv. De kommande åren är avgörande och ansvaret vilar på oss, problemen kommer inte att lösa sig på egen hand.

  • Publicerad:
    2015-07-25 14:00