Socionomen Gunnar Sandelins numera beryktade artikel på DN-debatt den 8 april, angående den svenska journalistkårens konsekventa mörkläggning av det mångkulturella samhällets avigsidor, har tidigare kommenterats av Nationellt Motstånd. Dock finns det anledning att återkomna till denna artikel. Ty vilket sammanhang hade egentligen Sandelinartikeln sin grund i? Kan det ha varit så att det var ett etnocentriskt motiv som låg bakom att DN:s ägare, den judiska familjen Bonniers, tillät att den publicerades?

Ett av huvudskälen till varför Magnus Söderman (som författade Nationellt Motstånds kommentar av Sandelins debattinlägg hos DN) anser att Sandelins analys haltar betydligt, är att denne helt och hållet utelämnar den rasliga dimensionens avgörande betydelse. Söderman berör vidare en viktig orsak till varför den plötsliga acceptansen för offentlig kritik mot invandringen kan ha uppkommit, med orden; ”Vidare är det intressant att Sandelin känner sig tvungen att hänvisa till en jude boende i England för att finna stöd för sitt ”utbrott” mot synen på invandringen. Varför detta? Varför inte hänvisa till olika nationella personer eller partier? Jo, för Gunnar Sandelin måste få ett godkännande för sina angrepp mot mångkulturen och han vet från vilka det är han behöver få det.” Vad Nationellt Motstånds redaktör i förbifarten påvisar är att det oväntade godkännandet utav Sandelins ställningstagande mot det mångkulturella projektet i Sveriges största dagstidning måste ses med hänsyn till judefrågan.

Det judiska arvet och DN

En omständighet som måste stå klar för envar som söker förstå hur massmedia världen fungerar – i synnerhet dags- och kvällspressen – är att ingenting publiceras utan att ansvarig utgivare har givit sitt uttryckliga godkännande. Tyvärr är det nämligen ofta så när man följer debatten om svensk massmedias tilltagande likformighet, att det generellt antas att journalisterna vid de stora dagstidningarna i landet får publicerat vad de själva önskar. Detta är absolut inte sant. Ty även om knappast någon reporter eller journalist får utfärdade förhållningsregler ifrån sina arbetsgivare om vad de ska tycka i enskilda politiska frågor, så vet alla som tillhör det ”fria ordets utövare” vilken hand det är som föder dem. Och tidningarnas chefsredaktörer vet, precis likaväl som de enskilda skribenterna, vilken järnhård lag det är som all publicistisk verksamhet bedrivs efter. Det gamla proggbandet Fria proteatern har pricksäkert illustrerat detta sakförhållande i Bonnieroperan; ”Oavsett tidningens redaktör, så är det Bonniers röst du hör.” Med hänsyn till detta faktum kan man vidare obarmhärtigt såga det mycket vanligt förekommande påståendet att det skulle vara journalistkårens slagsida åt vänster, som ensamt legat bakom massmedias ohämmade och blåögda försvar av mångkulturen.

Det systematiska torgförandet av idén om mångkulturens välsignelse – inte enbart för Sveriges del utan även för hela det vita Västerlandet – har inte uppstått av en ”slump” i journalisternas hjärnor. Nej, vurmandet för dessa naturförvända idéer har medvetet förts fram av massmedias ägare vilka såväl borta i USA som här hemma i Sverige, i häpnadsväckande omfattning, har sitt etniska ursprung i det judiska folket. Till denna intressanta omständighet har den välrenommerade amerikanske evolutionärprofessorn Kevin MacDonald, entydigt kunnat konstatera att de främsta verklighetsfrämmande argumenten som mångkulturförespråkarna har använt sig av även de härstammar från judar. Dess upprinnelse ligger till stor del i juden Franz Boas socialantropologi och i den judiskdominerade, marxistiska Frankfurtskolan. Det är alltså ett klart judiskt arv – med MacDonalds vokabulär en ”judisk gruppstrategi” – som ytterst legat till grund för mångkulturens katastrofala etablering bland de vita folkens nationer och inte en, efter 1968, för vänstern apologetiskt lagd amerikansk och europeisk journalistkår. För den som vill är det lätt att upptäcka hur avgörande det judiska inflytandet var för att Sverige 1975, på Olof Palmes initiativ, skulle inordnas under en statligt sanktionerad pluralistisk åskådning.

Efter 1945 har en rad prominenta judiska intressenter mycket målmedvetet verkat för att Europa, Nordamerika, Australien och Sydafrika skall öppnas upp för en ohämmad massinvandring av icke-vita. Evolutionsprofessorn MacDonald visar i sin gedigna och till svenska nyligen översatta bok Kritikkulturen, hur denna etnocentriska plan skapades och genomfördes. Viktigt att påpeka i sammanhanget är dock att denna judiska ”gruppstrategi” inte är något unikt fenomen för 1900-talet, det århundrade som MacDonald uteslutande behandlar i Kritikkulturen. Genom hela den kända historieskrivningen finns tydliga exempel på existensen av en etnocentrisk judisk plan, vars syfte har varit att säkra det ”utvalda” folkets exklusiva överlevnad och evolutionära vidareutveckling. De första, tydligaste uppgifterna på detta finner vi redan hos romaren Tacitus och greken Diodoros. Vidare måste även tilläggas att professor MacDonald definitivt inte är den ende västerlänningen med djupgående och kvalificerade fackkunskaper om judefrågans karaktär. Kännedom om tysken Theodor Fritschs gärning, med sina enastående verk Der falsche Gott: mitt bevismaterial mot Jahwe och Handbuch der Judenfrage är, när allt kommer omkring, faktiskt mycket mer grundläggande för en korrekt förståelse och politisering av judefrågan än någonsin MacDonalds skildringar. Dessutom kan MacDonalds framlidne landsfrände, professorn Revilo P Oliver med sin mycket läsvärda skrift The Jewish strategy, med förtjänst lyftas fram när det gäller att rekommendera god och lättillgänglig litteratur vilken på ett behändigt och oklanderligt biologiskt perspektiv skärskådar judefrågan.

Bonniers och mångkulturen

Det var således inte en ”slump” att det var just i DN som juden David Schwarz tilläts starta den allra första väsentliga offentliga debatten om invandringen till det då relativt etniskt homogena Sverige. I DN den 21:e oktober 1961 drev Schwarz en, för massimmigration och mångkultur, ohämmad linje med artikeln Utlänningsproblemet i Sverige (För ingående information om Schwarz betydelse se skriften Hur Sverige blev en mångkultur, Logik förlag). Det var alltså den judiska familjen Bonniers som, genom sin tidning DN, inte enbart tog initiativet till att inleda debatten om mångkulturen på riksnivå i Sverige, utan de gjorde det utifrån ett genomgripande positivt perspektiv. Och det är nu, 47 år senare, exakt samma släkt som låter en öppenhjärtig kritisk artikel mot exakt samma fenomen, massinvandringen, publiceras! Denna ”tillfällighet” är ingen slump, detta är ett typiskt uttryck för en väluttänkt och välgenomförd judisk gruppstrategi.

Allt sedan ayatollornas makttillträde i Iran, det av USA startade Gulfkriget, de palestinska intifadorna mot den israeliska ockupationsmakten och USA:s invasion och ockupation av Irak, har en allt mer återhållsam inställning mot invandring från arabisk-muslimska länder kunnat skönjas bland inflytelserika judiska grupperingar i Väst. Detta kan inte tolkas som något annat än att det finns en rädsla hos de ”utvalda” för att en allt för stor invandring av muslimer till Europa kan framkalla antisemitism. Framförallt gör den judiska statens övergrepp mot muslimer i Mellanöstern att rättrogna muslimer över hela världen eggas till ett ”Jihad”, riktat mot judarna. Med tanke på den judiska solidaritetens bevisbara djuplodade natur och universalitet är det inte att förvåna sig över om Bonniers väljer att använda sig av DN-debatt för att dra sitt strå till stacken, när det gäller att understödja sionisternas försöka att numera bromsa massimmigrationen från arabiskt-muslimska länder till Europa. Bokförlagsfamiljen vill säkerligen förebygga så att inte samma handgripliga antisemitism utbryter i Sverige som den gjort i Frankrike.

Det sionistiska intresset i Sverige – för vilket Bonniers utgör en av huvudaktörerna tillsammans med Jackie Jakubowskis ”kulturtidskrift” Judisk Krönika – kan inte använda sig av någon etniskt motiverande retorik mot det mångetniska samhälle de själva varit drivande att skapa efter 1945. Förklaringen till detta är att den sionistiska maktkabalen med hjälp av den kvasivetenskapliga boasianska skolan, gjort allt vad den förmått för att motarbeta verklighetstrogen och seriös rasbiologisk forskning. Så istället för etniskt orienterad argumentation, lyfts påståenden som bygger på en socioekonomisk grund fram som varandes den enda legitima kritiken mot mångkultur och massinvandring. Det var vidare sådana ekonomiska och sociala argument som utgjorde kärnan i Sandelinartikeln, och detta bekräftar att en dylik argumentation numera börjar betraktas som allt mer politiskt korrekt. Sida vid sida med de ekonomiska argumenten, börjar massmedias ägare tillåta svagare inslag av så kallad kulturnationalism. Detta sker dock under förutsättningen att denna ”nationalism” är pepprad med prosionism och ständiga upprop mot ”muslimsk antisemitism”. Konsekvensen av att den sionistiska maktkabalen numera accepterar viss form av lam kritik mot mångkulturen, kan beskådas i de parlamentariska framgångarna som följt partierna Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti.

Summering

Magnus Söderman har redan slagit fast detta faktum men det tåls att upprepas; utspelet på DN-debatt kan i bästa fall användas av en patriot som ett biargument i en diskussion om invandringens katastrofala konsekvenser för svensk ekonomi. Men Sandelins argumentering berör inte frågans innersta kärna, det vill säga mångkulturens och massinvandringens förödande konsekvenser för den nordiska etnicitetens fortsatta existens. Socionomen Sandels refererande till Storbritanniens överrabbi Sacks och dennes alster The home we build togehter är, när allt kommer omkring, pricken över i:et i en dåligt maskerad pro-judisk framställning vilken, vulgärt nog, vill framställa sig att ha svenskarnas bästa för ögonen!


  • Publicerad:
    2008-04-30 00:00