Auschwitz, Tjernobyl och svartmetall i Ukraina

RESEREPORTAGE. David Nilsson skriver i en reseskildring om hur han tillsammans med kamrater från Näste 6 besökte alltifrån påstådda dödsläger i Polen till nationalsocialistiska black metal-konserter i Ukraina.

Resan började med att medlemmar ur kampgrupp 601 samt en sympatisör bestämde sig att bila ner till Ukraina för att gå på den årliga black metal-festivalen Asgardsrei i Kiev. När vi väl var på väg ner och åkte igenom Polen och Ukraina så bestämde vi oss också för att besöka Auschwitz 2 Birkenau, som var ett av andra världskrigets kändaste så kallade ”förintelseläger”. Vi bestämde oss även för att passa på och besöka Tjernobyl innan festivalen, när vi ändå var i Ukraina.

Den 9 december var det dags att börja åka ner, allt var packat och klart. Vi hade bestämt oss att bila genom hela Sverige på en dag och att vi därmed skulle starta från Luleå klockan 03:00 på natten, för att sedan åka till ett välkänt ansikte i Näste 3 där vi skulle sova över.

Sagt och gjort så kom vi fram till vår skånske kamrat kring midnatt. På morgonen när vi hade vaknat fick vi ny värpta ägg från gårdens hönshus.

En god och stadig frukost senare så var vi på vägen igen. Men strax innan vi skulle starta bilen kom vår värd och gav oss hemmagjort ekologiskt tee av mynta. Lägg detta teet på minnet, för det kommer en historia om det senare.

Resan genom EU-länderna var inte så mycket att skriva om, det var mestadels landsväg och skog. Förutom när vi kom till Polen. Alla i bilen konstaterade att det kändes som att en del byar och städer i Polen verkade bränna sina sopor i skorstenen. För det luktade verkligen unket på vissa ställen i landet. I kontrast framstod Norrlands skogar som ett himmelrike av frisk och bra luft, något man sällan reflekterat över då det känns helt normalt i sin hemvist.

Väl inne i Polen hade vi bokat in oss på ett vandrarhem i Wroclaw, där vi hade en bra krog med bra mat alldeles intill oss.

”Förintelsen” på nära håll
När vi vaknat upp dagen efter var det dags att bege sig till resans första mål: Auschwitz 2, Birkenau – för att se hur det världsberömda ”förintelselägret” ser ut.

LÄS MER: ”Förintelsen” är en bluff!

Väl utanför lägret var humöret och stämningen bra, men samtidigt spänd. Det var väldigt mycket bussar på plats med skolbarn som slussades in som om det vore ett slakteri som går på högvarv.

Väl inne i lägret märkte vi att alla med guider hade ett nummer som alla i den gruppen delade. Alla ”ettor” skulle med #1-gruppen, alla ”tvåor” med #2-gruppen och så vidare. Högsta siffran jag kunde se var #70 som en liten grupp på 7-10 personer hade. Foto: Nordfront.

Det första vi fick se när vi kom innanför murarna var en stor låda där besökare valfritt fick skänka pengar till judiska ändamål. När vi gått förbi den stora lådan såg vi en stor karta över Birkenau där man fick sa alla stationer och vart de så kallade ”massgasningar” påstås ha skett.

Bilden nedan föreställer en likadan karta, fast på en annan plats i arbetslägret, då min första bild inte blev så bra:

Karta över påstådd förintelseverksamhet i Birkenau. Foto: Nordfront. Klicka för större bild.

Detta är en bild tagen på lägren där judar och icke-judar bodde och hade sin sovplats. Lite längre åt höger fanns ett familjeläger där bara judiska familjer var bosatta. Foto: Nordfront.

Reningsverk. Foto: Nordfront.

Byggnaden till vänster var ett duschrum där arbetarna fick nya kläder och där kläder tvättades. Till höger är nedrivna bostäder. Foto: Nordfront.

Kammar, kläder och diverse hygienprodukter inne vid en monter i duschbyggnaden. Foto: Nordfront.

Barn som vallas in i duschbyggnaden av en guide. Foto: Nordfront.

När vi hade varit inne i duschbyggnaden så närmade vi oss ”gaskamrarna”. Nu var det dags, en av höjdpunkterna på hela resan. Något man har sett fram emot i åratal.

Som aktivist i Nordiska motståndsrörelsen så har man haft massvis diskussioner med folk på stan om just ”förintelsen”, då segrarmakterna har drivit en massiv propagandalögn mot de tyska folket efter Tredje rikets fall. Äntligen kunde man säga att man varit där själv och visa bilderna från ”dödslägret”.

Vi kunde se ”gaskamrarna” på håll och korsreferera med kartan. Vi hade förväntat oss att det skulle vara som i Auschwitz 1 där det fortfarande fanns någon form av byggnad kvar, men allt vi kunde se var ruiner. När vi kom fram kunde vi se med egna ögon hur segrarmakternas propagandalögn föll i spillror (även om man förstås redan genomskådat detta för länge sedan).

En ”gaskammare” – inget spår av berlinerblått på väggarna här inte! Foto: Nordfront.

Ytterligare en så kallad gaskammare. Foto: Nordfront.

För att sammanfatta hela upplevelsen i Birkenau så skulle jag säga att man blev väldigt besviken, samtidigt som det också var vad man kunnat förvänta sig.

Om man ska gå efter vad globalistsympatisörer har sagt när man pratat med dem på gatan så tycks den allmänna åsikten vara att man i princip skulle konvertera till deras självskadliga konsumism, bli en lydig goy igen och lämna den nationella kampen efter ett besök i dessa ”dödsläger”.

Det är svårt att förstå vad som försiggår i deras hjärnor när det är uppenbart att de bara har läst en sida av historien och hur man inte kan vara nog nyfiken för att ta reda på den andra sidan av saken.

Farväl ”dödslägret”! Foto: Nordfront.

Jag personligen blev stärkt i den trosuppfattning jag själv har efter min vistelse, något som jag också hade räknat med. Vi lämnade arbetslägret med självkänslan och humöret i högsta topp. Nu var det dags att åka till Ukraina!

Att smuggla tee till Ukraina
Ni kommer ihåg mynta-teet vi fick av en kamrat i Näste 3? Det är nu det kommer in i bilden.

Vi kom fram vid den polsk-ukrainska gränsen vid 20:00. Eftersom inget stod på engelska gick vi fram till en av tullvakterna för att fråga i vilken fil vi skulle stå, och efter mycket om och men hittade vi rätt till slut.

Efter cirka tre timmars väntande i en flera kilometerlång kö med lastbilar och personbilar ståendes på tomgång var det äntligen vår tur att få våra pass stämplade så att vi skulle kunna köra in i Ukraina. Men inte innan vår bil skulle bli genomsökt.

Vi tänkte förstås inte på teet som vi hade i mittenkonsolen i bilen. Mannen som sökte igenom vår blir tog direkt tag i burken och frågade någonting, förmodligen vad det var i den.

Vi försökte säga att det var tee, men han förstod inte ett ord engelska. Stämningen blev ganska spänd när vi stod där och försökte gestikulera och föra fram budskapet att det var just tee. Men som tur var kunde en av mina medresenärer lite ryska så vi ropade hit och bad honom förklara på sin knackiga ryska att det inte var någon drog vi hade med oss. Han skrattade åt oss och gick in i ett av de närliggande kontoren.

Värt att påpeka att är det var fullt med vakter bärandes på AK-gevär på plats, vilket gjorde stämningen lite främmande för oss, speciellt när ingen av oss egentligen förstod vad någon sa.

Men efter cirka 30 minuter kom han ut igen och vi kunde äntligen fortsätta in i Ukraina, varpå vi alla pustade ut och kunde sitta och garva åt situationen hela vägen till den ukrainska huvudstaden Kiev.

På besök i spökstaden 
Dagen efter vi landat i Kiev var det dags att bege oss till Tjernobyl och Pripyat för en guidad tur i spökstaden. Det var fotoförbud vid alla militära kontrollstationer så vi kan börja med ett kollage följt av tankar kring upplevelsen.

Vi började med att besöka ett övergivet dagis i Tjernobyl. Foto: Nordfront.

Sängar, leksaker och kommunistisk propaganda. Foto: Nordfront.

På spökstadens spökdagis återfanns förstås en spöklik docka. Foto: Nordfront.

De första tankarna kring vår inledande försmak av denna miljö var att det var väldigt vackert, men samtidigt väldigt sorgset.

När man tänker på alla liv som förlorats och på alla dem som gav sina liv för att hjälpa till med saneringsarbetet går man in i ett melankoliskt sinnesstämning. Vi passerade även ett väldigt fint monument på vägen till Pripyat, som rests för att hedra de brandmän som var först på plats med att släcka branden i Reaktor 4.

På plats i Pripyat
Efter vårt besök i Tjernobyl var det dags att åka till staden Pripyat, som ligger precis bredvid reaktorerna, där majoriteten av allt radioaktiva avfall fanns efter olyckan.

Övergivna lägenheter i Pripyat Foto: Nordfront.

Det berömda pariserhjulet som skulle invigas tre dagar efter olyckan skedde. Tyvärr hann det aldrig ske. Foto: Nordfront.

Gasmask. Foto: Nordfront.

Gymnastiksal i Pripyat. Foto: Nordfront.

Sarkofagen
Efter vi gått runt i Pripyat var det dags att åka till själva kärnkraftverket. Under 2017 färdigbyggdes en ny sarkofag vid namn New Safe Confinement (NSC) av ett franskt företag som fick hjälp av European Bank for Reconstruction and Development för att få ihop pengar till projektet.

Bygget började 2010 och blev klart 2017. Den estimerade kostnaden för projektet är 1,5 miljard dollar.

Sarkofafen New safe confinement (NSC). Foto: Nordfront.

Den ryska hackspetten
När vi sett det mesta av Tjernobyl och Pripyat blev vi bjudna på mat i kärnkraftverkets kafeteria. Men för att komma in där så blev man tvungen – precis som på många andra ställen i området – att först gå in i en maskin som mätte strålningen som man dragit på sig. Ifall man hade för mycket strålning fick man inte komma in.

Som tur var fick alla i vår grupp komma in och äta den förvånansvärt goda maten som serverades. Nu var nästa och sista anhalt kvar: DUGA radarstation.

DUGA var en radarstation precis intill Tjernobyl som användes av Sovjet mellan 1976 och 1989. Stationen designades för att upptäcka ballistiska missiler och radarn kunde höras på vanliga kortvågsradioapparater i Europa. Duga hade en frekvens på 10 Hz vilket gjorde att det repetitiva knackningsljudet gav den smeknamnet ”Den ryska hackspetten”. Ifall du vill lyssna på hur den lät kan du göra det här.

Duga radar. Foto: Nordfront.

Det var en väldigt häftig upplevelse att få vara på denna historiska plats. Trots platsens tragiska förflutna är det ändå vackert på ett sätt att se hur moder natur tar tillbaka det som en gång i tiden var hennes.

Vi var alla väldigt nöjda med hur resan gått hittills och jag skulle rekommendera alla att åka till Tjernobyl/Pripyat för att uppleva detta i verkliga livet. Men nu var den sista milstolpen på vår resa kvar: Asgardsrei 2018.

Antisemitisk svartmetall i Kiev
Asgardsrei är en festival som hålls årligen sedan 2015 i Kiev, även om festivalen har existerat sedan 2012. Då hölls spelningarna dock i Moskva och inte årligen.

Den musik som spelas på Asgardsrei är oftast nationalsocialistisk black metal, så kallad NSBM, med några få undantag. Festivalen har blivit en mötesplats för nationella musikälskare från hela världen.

Under festivalens gång hann man träffa väldigt mycket folk från olika organisationer och från flera länder. Vi träffade bland annat människor från Der Dritte Weg och Blood & Honour, men också en del finska kamrater, vilket förstås alltid är kul.

Festivalen pågick under tre dagar där mer eller mindre öppet nationalsocialistiska band som Nokturnal Mortum, Peste Noire, M8l8th, Absurd och Goatmoon spelade live.

Franska Peste Noire spelade live för att fira deras pre release-album, som de precis släppt. Foto: Nordfront.

Franska Baise Ma hache. Foto: Nordfront.

Ryska M8l8th tillsammans med sångaren från Peste Noire. Foto: Nordfront.

Italienska Frangar. Foto: Nordfront.

För att sammanfatta festivalen och resan så skulle jag säga att den var i världsklass. Vi fick träffa väldigt många nationella på plats och det var ett brödraskap som man sällan får känna under ”vanliga” festivaler.

Men om man ska leka djävulens advokat och säga något negativt om festivalen så måste det vara att en del personer i lokalen förtärde alkohol i kopiösa mängder. Det var även väldigt svårt att få bra och publicerbara bilder på publiken, då en stor del av besökarna genom spelningarna saluterade på ett sätt som i Sverige är olagligt. Det senare kan förstås också ses som ett plus, speciellt när man är på plats.

Det är dock inte endast gemenskapen mellan nationella som utmärker Asgardsrei. Jag skulle även rekommendera denna festival till den som bara vill uppleva black metal i världsklass.

Totalt åkte vi 690 mil under denna resa, som alltså inleddes den 9 december och avslutades med att vi kom hem den 21 december.

Värt att nämna är att tee-incidenten upprepades när vi skulle lämna Ukraina, men denna gång sökte de igenom hela bilen och hade droghundar på plats.

I slutändan blev det inte heller särskilt dyrt, med tanke på att vi delade på bränsle- och hotellkostnader. Som roadtrip var resan dock lite väl lång, så nästa år blir det istället att ta flyget ner till Kiev.

/David Nilsson

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

4
Lämna en kommentar

Please Login to comment
4 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
4 Comment authors
SlipsenPeterFredrikaLingonet Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Lingonet
Medlem

Najs reseskildring! Gaskamrarna och krematorierna såg väldigt effektiva ut :)

Fredrika
Medlem

Verkligen fina bilder! Och jag saknar iallafall inte publikbilderna med deras heilningar. Som resereportage tycker jag det är det bästa jag läst på länge. Verkligen ambitiöst att besöka Tjernobylområdet. De mest intressanta bilderna kommer därifrån. Och att ni självmant utbildade er själva genom att besöka arbetslägret, precis som Stefan Löven och Forum för levande historia vill. Auschwitz2…”som ett slakteri på högvarv” där skolbarns förmåga till självständigt tänkande eller förmåga att ta till sig sannare motbilder ”slaktas”. Bra noterat! Jag håller med såklart. En dag ska sanningen göra dem fria.

Peter
Medlem

”Det första vi fick se när vi kom innanför murarna var en stor låda där besökare valfritt fick skänka pengar till judiska ändamål.” -Judar… judar… pengar, pengar… Och nu senast de 250 000 000 000 dollarna, som man kräver in från Iran och diverse arabländer… Fräckhet som saknar motstycke och gränser!

Slipsen
Medlem

Mycket intressant och givande resereportage David! Väggarna i de så kallade gaskamrarna kan omöjligt ha innehållit någon blåfärg heller.
Synd att spelningen är så långt bort men man kanske ändå följer med någon gång i framtiden om vi som sagt flyger och besöker platserna för slagen mellan karolinerna och ukrainarna istället för Tjernobyl så man slipper bli självlysande:)!