KRÖNIKA. Paulina Forslund skriver här om vikten av att vara där för sin familj och hur man genom att vårda sina relationer stärker folkgemenskapen.

Nationalsocialism är folkgemenskap. Dagens människor är stressade och tenderar att lågprioritera sina nära relationer. Jag hade önskat att alla tog sig en stund och funderade över hur de kan förbättra detta.

För en tid sedan gick min älskade mamma bort efter en tids sjukdom. Jag och min storasyster fanns vid hennes sida de sista dagarna. Min mamma dog inte ensam. Hon somnade in omgiven av nära och kära. Sorgligt nog ser verkligheten inte ut så för alla. En orsak kan vara att man helt enkelt inte haft kontakt med sina eventuella barn och andra släktingar.

Samhället präglas av en egoism och ett överdrivet självbejakande där främst de gamla och unga glöms bort. Människor är så extremt upptagna hela tiden. Man har ont om tid heter det. Men i själva verket har vi all tid i världen. Det är först då någon går bort som tiden och möjligheterna är över.

Jag är övertygad om att folkgemenskapen måste börja och praktiseras inom den närmaste kretsen. Därför är det oerhört viktigt för oss som lever efter nationalsocialismens höga ideal att förvalta vår tid väl. Jag vågar påstå att alla har tid att ringa sin gamla mamma eller pappa någon gång i veckan. Att läsa en bok för sina barn eller ta en promenad med sin partner. Allt fler stressar genom livet och väljer tragiskt nog bort det.

Jag läste för en tid sedan en artikel om människan och döden. Den handlade om vad människor som ligger inför döden oftast funderar och reflekterar över. Och de allra flesta tänkte tillbaka på hur de vårdat sina nära relationer. Det var den sak som de flesta ångrade. Att de inte tagit sig tiden när de hade den.

Som jag skrev tidigare gick min mamma bort nyligen. Och jag känner att jag här vill passa på att lyfta fram hennes levnadssätt som ett ideal att eftersträva. Min mor höll ALLTID det hon lovat. Jag vet att hon ofta påpekade hur oerhört viktigt det var att hålla det man lovar inför barn. Hon menade att om barnen får den negativa erfarenheten tidigt i livet, att människor inte håller vad de lovat, så kommer de med större sannolikhet själva växa upp till vuxna som brister i det avseendet.

Jag kan med handen på hjärtat erkänna att jag åtskilliga gånger brustit där. Det händer tyvärr att jag lovat mina barn att vi ska göra saker och sen låtit annat komma emellan. Så jag har också att lära av min mor. Jag skäms över det då jag har för avsikt att fostra barn som växer upp och förstår vikten av folkgemenskapen. Och hur ska de kunna göra det utan rätt vägledning.

Man brukar säga att barn inte gör som man säger utan som man gör och det ligger mycket i det. På samma sätt är det med människor överlag. Om vi ska få folket att vakna och vilja vara en del av folkgemenskapen så måste vi praktisera nationalsocialismen i vår vardag.

Det räcker alltså inte att skriva eller prata om det. Vi måste leva som vi lär och vara goda representanter för vår sak och världsåskådning.

Med detta i tanken önskar jag att alla som läser den här artikeln tar sig en funderare över vad de borde förbättra och hur. Jag hoppas innerligt att många liksom jag vid livets slut vill blicka tillbaka på livet och känna stolthet, tacksamhet och ro. Att du kan känna att du funnits där för de människor som du betydde allt för och som betydde allt för dig. För folkgemenskapen börjar hos dig. Den börjar här. Och den börjar nu.


  • Publicerad:
    2018-05-19 09:00