Att vara eller icke vara

Politisk korrekthet bör, enligt min mening, egentligen inte ses som en speciell åsikt, utan hellre som avsaknad av åsikt. För sådana som varken kan eller vill tänka självständigt – t ex diverse journalister – är det naturligtvis bekvämt att välja att omfatta en åsiktsriktning som gör att de kan känna att de passar in, som gör att de får godkänt av dem som kontrollerar medlen för masskommunikation, och som dessutom tryggar deras försörjning. Det är med andra ord ’det minsta motståndets lag’ som gör sig gällande. Senare kan valet av åsiktsriktning rationaliseras medelst olika, oftast intellektuellt undermåliga, ideologiska resonemang. Den intellektuella undermåligheten kommer sig bl a av att det i den politiska korrekthetens natur ligger att meningsmotståndaren är politiskt inkorrekt, varför denne inte tillåts uttala sig. Och om han ändå gör det, behöver inte hans argument tas på allvar, annat än i rent straffrättslig bemärkelse möjligen. Detta har lett till en intellektuell förslappning bland de politiskt korrekta.

Till detta kommer att gapet mellan den empiriska verkligheten och den politiska korrektheten har vidgats alltmer på senare år. Verkligheten blir mer och mer politiskt inkorrekt, allteftersom Sverige börjar plågas av begynnande etniska konflikter, samtidigt som de politiskt korrekta driver på för att förverkliga allt sjukare, och mer verklighetsfrämmande idéer.

I mer ideologisk bemärkelse handlar politisk korrekthet om att välja ett åsiktspaket som faller inom en viss ”värdegrund”, som framförallt de som kontrollerar massmedierna har bestämt att vi skall omfatta. Denna värdegrund kan ses som en mängd påståenden, varav det kanske viktigaste är:

– Varje definierbar (politiskt korrekt) ”minoritet” har en mängd ”rättigheter” som majoritetssamhället undanhåller den, och samhället bör därför sträva efter att överföra makt och rättigheter, från majoritetssamhället till dessa minoriteter.

Dessa minoriteter kan bestå av alltifrån nyligt importerade etniska grupperingar, till olika organiserade, sexuella avvikelser. Dessutom brukar märkligt nog kvinnor räknas som en minoritet i dessa sammanhang, varför ordet egentligen är felaktigt valt.

De olika politiskt korrekta åsiktspaketen, som finns att välja mellan, varierar främst i hur fort ”utvecklingen” ska gå. Mer konservativa delar kan t ex anse att Sverige ännu inte är ”moget” för att låta homosexuella adoptera barn, medan mer radikala delar vill att ”utvecklingen” ska gå snabbare. På samma sätt kan vissa vilja att vi ska ersätta ursprungsbefolkningen med främlingar i en långsammare takt, medan andra vill att vi ska öka på takten.

Om man skulle ta som uppgift att bryta sönder ett samhälle inifrån, att krossa ett folk utan att själv behöva bloda ner sig, har jag svårt att tänka mig en mycket bättre metod än den som har tillämpats på bland andra Sverige: Skaffa så mycket inflytande över massmedia som möjligt, och använd det inflytandet till att förkunna den politiska korrekthetens lära. Kombinera detta med ett opinionsbildande arbete för att få befolkningen att acceptera en omfattande import av nya och allt större etniska minoriteter, vilket enkelt kan motiveras utifrån den politiskt korrekta ”värdegrunden”. För att försvåra en eventuell reaktion från ursprungsbefolkningen innan det är för sent, bör det även propageras för ”integration”, så att gränserna mellan landets rättmätiga invånare och de nytillkomna suddas ut i möjligaste mån, samtidigt som ursprungsbefolkningen dräneras på makt och inflytande. Allt motstånd måste givetvis tystas ner och/eller svartmålas. Detta eventuella motstånd försvåras också av att man kan splittra upp ursprungsbefolkningen i ett antal interna – och i teorin etniskt gränsöverskridande – minoriteter, som kan vändas mot varandra. T ex kan arbetarklass vändas mot borgarklass, och kvinnor mot män. Det sistnämnda bidrar även till att familjer splittras och födelsetalen minskar, vilket påskyndar förstörelseprocessen. Det långsiktiga resultatet av detta programs tillämpande på ett land, kan inte bli annat än att dess ursprungliga befolkning utplånas.

Ovanstående resonemang är givetvis förenklat, men i princip är det det som pågår i Sverige idag. Massmedia och etablerade politiker propagerar och tillämpar ett program som garanterat kommer utplåna oss som folk – och denna utplåning kommer inte ske i det tysta, som en del har hoppats, utan som en kaotisk mardröm – om vi inte reagerar kraftfullt och med bestämdhet innan det är för sent.

Det kan kanske tyckas svårt att påverka en person som har tränats in i det politiskt korrekta tänkandet sedan barnsben, vilket en betydande del av vårt folk har. Och med hjälp av enbart argument är det mycket riktigt svårt, eftersom det i grund och botten handlar om en önskan att passa in och vara accepterad av det etablerade samhället, och inte om ideologiska ställningstaganden. Men här kan som tur är verkligheten, och människans högst naturliga instinkter, komma till vår hjälp emellanåt. Underförstått i den politiskt korrekta läran ligger, som jag har berört tidigare, en tanke om att ”rasism” och aggression bara kan existera i en riktning, att svenskar inte kan vara utsatta för rashat och dominans från främmande folk, eftersom vi är vita, och därför på något vis automatiskt alltid kommer befinna oss i överläge. Ironiskt nog en högst ”rasistisk” tankegång. Men denna villfarelse kan en plötslig konfrontation med verkligheten fördriva ganska enkelt. Jag snappade upp följande inlägg från en Internetdiskussion, av debattören Carina:

”Jag kan faktiskt förstå de som är främlingsfientliga. Jag och min dotter bodde 7 år i en invandrartät förort i en mellansvensk stad och allt gick bra. Så började skolan och min dotter var en av 3 elever med ljust hår och blev ett pittoreskt inslag i skolmiljön. Hon blev jagad och slagen som ”jävla svenne” av invandrarbarn i 7-8 års åldern. Jag försökte prata med föräldrarna men dom slog ifrån sig och påstod att jag var rasist som klagade på dotterns behandling. Efter all skit som jag ser att många av våra invandrare ställer till med så finns det faktiskt en del hos mig som inte tycker om det ”mångkulturella” inslaget… Politiker och andra som aldrig satt sin fot i en invandrartät stadsdel skall nog vara en smula försiktiga i sina uttalanden.”

Efter dessa erfarenheter torde Carina ha ganska stor förståelse för nationalstatens fördelar, trots att hon rimligtvis måste ha varit tämligen indoktrinerad om motsatsen innan, i och med att hon överhuvudtaget kom på tanken att bosätta sig med sin dotter i en dylik förort. Även dottern torde vara mer eller mindre immun mot åtminstone den mindre sofistikerade, regimtrogna propagandan. Och vad bättre är: Carinas och andras berikande erfarenheter kan inte längre tystas ner fullständigt, framförallt p g a Internet. Det mångkulturalistiska projektet, eller rättare sagt, den planerade utrotningen av svenskarna, har byggt på antagandet att en i det närmaste total kontroll av masskommunikationen skulle vara möjlig även fortsättningsvis. Tanken var, så att säga, att vi skulle ha kvar säcken över huvudet hela vägen fram till slaktbänken. Men en liten men växande minoritet har nu börjat se klart, och har valt att kämpa för livet istället för döden; för fortsatt existens framför självutplåning. För det är det det är fråga om: Att vara eller icke vara?

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om