I veckan rapporterade Nordfront.se om en far i Texas som dödade en pedofil som var i färd med att våldta hans femåriga dotter. Sedan jag läste om den händelsen har jag känt hopp.

Den unga pappan i Texas visade inte bara på ett stort mått av civilkurage utan även livskraft. För att klara av att försvara det som man håller kärt måste den här lågan och livskraften pulsera i ens ådror. Vill man inte slåss för det man älskar, eller ännu värre inte ens känner att man älskar, har allt gått förlorat. Man har sålt sin själ och kvar finns bara ett tomt skal av egoism, självömkan och bekvämlighet. Frågan man måste ställa sig är varför så många människor inte längre känner den här livskraften och viljan till försvar?

En stor anledning är att dagens generationer varje dag matas med en avtrubbande och destruktiv propaganda. Vi lever i ett samhälle som när våra absolut sämsta sidor. Begrepp som heder, ära och styrka har bytts ut mot egoism, lathet och svaghet. Medier levererar snabba och enkla lösningar och proppar folket fulla med ”painkillers”. 

På bara några årtionden har svenskens sinne förgiftats. Kvar finns bara likgiltighet och brist på engagemang. Den bittra sanningen är att så länge inte folket orkar bry sig kan övergreppen fortskrida. Det är därför livskraften är så oerhört viktig att bevara och stärka. Var finns viljan till försvar egentligen? Var finns de lojala känslorna gentemot sitt folk, sin ras och sitt land? 

Man skulle kunna likna det mångkulturella Sverige med vad fadern i Texas till sin förfäran fick se; en främling i färd med att våldta hans dotter. Pappan förstod att han måste handla nu för om han väntar skadas dottern än mer. Instinktivt övermannade han främlingen och slog honom till marken. Det fanns ingen tid att tveka, likväl fanns det inga skäl att inte ingripa och stoppa övergreppet.

Tillåts övergrepp kommer de till sist att kulminera och skadorna av dem blir svårare att reparera. Ser man att något/någon skadar det man älskar är det ens plikt att skrida till verket och förhindra att så sker. Lika självklart som det var för pappan att handla, lika självklart borde det vara för vårt folk att säga ifrån, innan det är för sent.

Det finns hopp och det finns ett ljus i mörkret. Det är hög tid att rikta blicken mot ljuset och inse konsekvenserna av övergreppen. Själv blev jag högst motiverad och triggad av den här berättelsen, då det verkligen bevisar att modet finns inom oss och viljan att försvara det man älskar är en mycket stark instinkt. 

Vårt ansvar är att locka fram de här sanna och livsavgörande känslorna igen och när så har skett, hjälpa andra att vakna upp ur dvalan, innan den själsliga, kulturella och rasliga våldtäkten är fullbordad.


  • Publicerad:
    2012-06-23 19:33