FINLAND. I lördags förrförra helgen firade Finland sin självständighetsdag. Robin Abony och ett tiotal motståndsmän från Sverige reste dit för att medverka i marschen.

På fredagskvällen möttes vi som skulle resa för att tillsammans bege oss emot båten. Jag var väl förberedd på ett par kalla dagar i Finland då väderprognosen bland annat förespådde snöblandat regn. I min packning fanns det underställ, ett par varma sockor samt två uppsättningar av handskar för att hålla mig varm.

När alla hade samlats så började vi fara till båten. Humöret var utan tvekan på topp, vi såg alla fram emot att få träffa våra finska kamrater igen. Som vanligt blev vi dock stoppade av tullen för en ”rutinkontroll”. Våra bilar söktes igenom under en längre tid medan vi stod och diskuterade dagen som skulle komma. Självfallet hittades inget olagligt och vi fick till slut ta oss in på båten där jag ganska tidigt begav mig till min hytt för att få lite välbehövlig sömn innan marschen.

Väl i Finland möttes vi upp av en finsk kamrat som ledde oss till en lokal där vi fick chansen att förbereda oss inför dagen. Jag och ett par andra kamrater passade på att sova i någon timme till för att vara helt utvilade. Sedan var det dags att bege sig till samlingsplatsen! Jag var mycket förväntansfull då jag vet att finnarna är mycket välorganiserade, samt så såg jag fram emot att få träffa våra finska bröder och systrar igen.

En bit innan vi nådde samlingsplatsen blev våra bilar stoppade av tungt utrustad finsk polis. Även detta var en så kallad ”rutinkontroll” där alla bilar genomsöktes. Man har ju blivit van vid sådant här beteende så det var inget som slog ner modet eller humöret. Tvärtom har det blivit lite intressant att få se vilka olika taktiker och ursäkter de använder för att få registrera alla på plats. Hursomhelst så var vi snart på väg igen.

Vid samlingsplatsen blev vi välkomnade av ett sjuttiotal finska kamrater. Det var en vacker syn att så många hade slutit upp! Då tiden var knapp blev det dock inte så mycket prat innan vi började bege oss mot torget där marschen skulle äga rum.

Tillställningen började med att det hölls ett tal på finska, som avslutades med sång. Sedan delades det ut facklor så långt som lagret räckte. Jag tyckte det var intressant att se hur många olika personer det fanns på plats. Det var inte bara folk från Motståndsrörelsen, utan många vanliga finska medborgare hade gett sig ut på gatan för att hedra sitt land. Att se detta ske helt öppet mitt i huvudstaden utan att en enda motdemonstrant fanns i närheten var mycket vackert enligt mig.

Till slut var det dags för avmarsch. Vi tände facklorna, ställde oss på led tre om tre och tågade i väg i tystnad. Jag använde den här tiden för att tänka på de veteraner som gav sitt liv för fosterlandet. Det blev en tankeställare angående vad uppoffringar och kärlek egentligen betyder. Det var också en mäktig känsla att få gå sida vid sida med våra kamrater från Finland.

Innan marschen nådde sitt mål vid Hjälteplatsen passerades kyrkogården för soldaterna som gav sitt liv under andra världskriget. Här var det en tänd fackla vid varje grav, som för mig symboliserade att deras uppoffringar inte är bortglömda och att deras mod alltid lever vidare genom folket. Det var ett vackert hav av eld som berörde mig djupt. Väl framme vid Hjälteplatsen lades det ner en krans, och många av de som medverkade på marschen tände även ljus som de ställde ner vid Hjältekorset. Efter marschen var avslutad så samlades Motståndsrörelsen upp för att besöka en till grav där det hölls ett kortare tal.

Nästa punkt på schemat var Motståndsrörelsens officiella firande av Finlands självständighetsdag. Det serverades god mat till ljudet av en finsk trubadur. Här tog jag chansen att samtala lite med våra finska kamrater för att få lära mig mer om vad som hade sagts under dagen. Efter maten var det dags för tre kortare tal som hölls på finska och engelska. Förutom Juuso Tahvanainen, som är Finska motståndsrörelsens ledare, var även Maik Müller (tysk nationalist från Dresden) och Matteo Caponetti (Från den italienska organisationen Associazione Culturale Zenit) uppe på scenen.

Vi begav oss sedan till våra bilar för att köra till lokalen där natten skulle spenderas, innan båten skulle ta oss hem dagen därpå. Allt som allt var det en ära att få vara med och hedra vårt grannland.

• Publicerad:
  2014-12-16 23:25

Kategoriserat som:
• Egen journalistik
• Intervjuer
• Nyheter & Journalistik