Som varje officer vet, så räcker det inte med argument när man behöver hejda en grupp flyende soldater. För att få de svenska männen att börja kämpa för sitt folk kommer det att behövas mycket mer än bara argument. I en del fall kommer man antagligen att behöva statuera exempel, särskilt på de fegaste och mest karaktärslösa individerna. Förutom bruket av morot och piska måste den organisation som har till uppgift att stoppa flykten vara utrustad med hög röst och en imponerande fysisk styrka.

Föreställ er att vi befinner oss i ett krig, grupperade strax bakom frontlinjen, ett område ärrat av kratrar och skyttevärn, taggtråd och sönderskjutna stridsfordon. Här har någonting hänt, alla svenska soldater befinner sig i panik och flyr bakåt, bort från sina eldställningar och mot någon illusorisk och vag föreställning om trygghet. Ingen vill stanna i kulregnet, ingen vill slitas sönder av granatkrevader. Inga vågar stanna i sina eldställningar, det vill säga nästan inga, de få som stannar kvar kan dock inte bjuda annat än ett högst mediokert motstånd. Armén befinner sig i full reträtt och fienden vinner mer och mer mark. All auktoritet är som försvunnen, endast fienden tycks ha en bestämd plan och ledas av målmedvetna och skickliga ledare. Hos oss har all organisation brutit samman, mindre grupper kämpar visserligen vidare på egen hand och efter eget tycke men de utgör möjligtvis endast ett irritationsmoment och kan inte på något vis hindra fienden i hans framryckning.

Fiendens propaganda

Sådan är situationen vi befinner oss i. De svenska männen befinner sig i full flykt. Fienden har det absoluta initiativet, han kan välja tid och plats för nästan varje strid av avgörande karaktär.
Våra fiender använder psykologisk krigföring till fulländning, de är mycket skickliga i att demoralisera både männen, som borde vara vid fronten, och resten av befolkningen.
Fiendens agenter splittrar folket i klasskamp och könskamp, de försöker avleda folkets uppmärksamhet från striden till mer triviala och bekväma illusioner. Hans agenter sprider alla sorters droger bland folket för att det ytterligare skall försvagas. Han sprider genom sina inre agenter subversiva falska idéer, han understödjer alla former av vidskepelse och missuppfattningar. Fienden säger oss att Sverige är allas land, om vi bara ger upp våra onda fördomar och vår onda misstänksamhet, om vi bara ger upp allt motstånd – så kommer allt att bli bra, alla kommer att leva i fred med varandra i en trevlig paradisisk demokrati. Han säger oss också att ockupationen redan är ett faktum – främlingarna är här för att stanna – ”vi måste alla vänja oss vid det” – ”svenskarna måste lära sig att leva i och acceptera det nya och främmande samhället”. De som gör motstånd utmålas som onda ”nazister”, ”rasister” och ”kriminella”. Den organiserade religionen mobiliseras av våra fiender som en trojansk häst som också den fräter sönder folkgemenskapen inifrån. Präster och biskopar tar aktivt ställning för främlingarna och utmålar alla motståndsmän som ”onda”. Riksdagen är full av ryggradslösa ormar som krälar omkring i smutset framför de främmande herrarnas fötter.
Främlingarna våldtar svenska kvinnor i hundratal, svenska ungdomar skärs ned på städernas gator. Svenska åldringar rånas och misshandlas såväl i stad som på landsbygd. Våra förfäder bespottas, kulturen hånas och fönekas. Alla former av sjuka samhällsfenomen understöds av fiendens propaganda – människor och natur exploateras, allt ädelt trampas ned i dyn.

Segern viktigast

Flykten måste stoppas. Här gäller det att återuppta striden. Det flyende manskapet måste förmås att återvända till sina eldställningar. Frågan är hur det skall gå till.
Jag har sett officerare och soldater, själva offer för fiendens desinformation, försöka stoppa det flyende svenska folket med argument och fagert tal. Detta har alltid misslyckats. Jag har sett små grupper av svenska män ta upp striden mot fienden, jag har sett dem kämpa med felaktig taktik och aldrig har de varit en del av en större och övergripande strategi. Jag har sett en del kämpa bara för kämpandets skull, utan hänsyn till konsekvenserna för sig själva, äkta idealister beredda att offra sig för sitt folk.
Vi glömmer ofta i stridens hetta att det övergripande målet måste vara att segra. Allt annat måste vara underordnat detta. Vår strategi och taktik måste anpassas till slagfältets villkor. Fienden är heller inte sen med att sprida desinformation vad gäller vårt eventuella tillvägagångssätt. Han vill under alla omständigheter förhindra oss från att tillämpa effektiv strategi och effektiv taktik. Var säker på att han har sina agenter mitt ibland oss, ”officerare” som står och manar på soldaterna åt fel håll, ”soldater” som sprider illasinnade rykten och andra som saboterar krigsansträngningen på andra sätt. Metoderna är många – och hittills framgångsrika.
Som varje officer vet, eller borde veta, så är det definitivt ingen idé att med en inställsam ton stoppa ett antal flyende och sen med argument försöka få dem tillbaka till sina eldställningar. Nej, rationella och civiliserade argument leder bara till att man blir nedsprungen.
De flesta svenskar, påverkade sedan barnsben av fiendens nedbrytande propaganda, anser, omogna och illojala som de är, att det enda vettiga är att dra sig så långt bort från stridslarmet som möjligt. Hos de flesta har tyvärr denna egoistiska sida av deras personligheter tagit överhanden och styr nu deras handlande.
En del flyr på grund av feghet, andra för att de är förvirrade, men de flesta flyr nog främst därför att ”alla andra gör det”. Det är nämligen så att de flesta svenska män, trots att de offentligt skulle påstå något annat, innerst inne stödjer vår sak. Det är bara det att de är demoraliserade, de ser att det saknas ledning, att fienden besitter all auktoritet, att det verkar meningslöst att ta upp striden. Ingen har formulerat deras känslor till ord, argument och handling. Visst, en del kräk har bytt sida och arbetar mer eller mindre aktivt för fienden. Men dessa utgör folkets absolut sämsta och lägsta element – det är vidriga små råttor som antingen tagit fiendens parti av rent egoistiska skäl eller på grund av att de är kraftigt förvirrade eller rent av sinnessjuka. Dessa små råttor kan tyckas vara både fler och ”bättre” än vad de egentligen är, ty fienden visar ständigt upp dem som ”förebilder”, ”ledare” och ”kändisar” i sin propaganda. Alla kan se dem i sina TV-apparater varje dag, uppsminkade och välregisserade likt marionetter i ett glittrande men motbjudande och tragiskt skådespel.
Svenskarna har låtit sig vaggas in i ett sömnliknande tillstånd och glömt bort att anledningen till krig och kolonisering nästan alltid varit och är ett behov av ny mark och nya resurser åt ett specifikt folk eller en specifik ras när deras naturliga habitat inte längre räcker till.

Feghet skall kosta

Att mana till soldaternas ädlaste sidor i all ära. Den brutala sanningen är dock att soldaterna måste sparkas tillbaka till sina eldställningar, samtidigt som de får höra att feghet är det värsta tänkbara och att kampen för folkets överlavnad är viktigast av allt.
Officerarna måste hota och ryta, mana och vädja. En del av dem måste föregå med gott exempel – men givetvis först när de fått manskapets uppmärksamhet. En del fanflyktingar måste skjutas ned eller straffas hårt på annat sätt, inte för att det är ”rätt” utan därför att det måste statueras exempel för att alla andra skall förstå att feghet kan kosta lika mycket som mod.

En hård kärna

För att åstadkomma detta måste det någonstans under reträtten bildas en stomme av hårdföra och realistiska officerare, underofficerare och soldater som i sin tur, när auktoritet upprättats, med morot och piska förmår en växande skara svenska män att ställa in sig i ledet. Men för detta krävs det disciplin, hänsynslöshet och en auktoritet byggd på styrka.


  • Publicerad:
    1997-05-15 00:00