Åsa Linderborg försvarar politiskt våld – men tar avstånd från våldsvänstern

VÄNSTEREXTREMISM. Igår skrev Åsa Linderborg en artikel i vilken hon försvarade politiskt våld men tog avstånd från våldsvänstern.

Åsa Linderborg.

Åsa Linderborg.

Åsa Linderborg skrev igår på Aftonbladet en artikel där hon försvarar politiskt våld, men tar avstånd från Revolutionära fronten och den övriga våldsvänstern i Sverige.

Om Revolutionära fronten skriver Linderborg:

Nej, antifascism är inte alltid självförsvar. Det strider mot vänsterns hela samhällssyn att gå på enskilda personer i stället för att organisera människor mot hela samhällsstrukturer.

En gång tog man fel hus. Man har också tagit fel på folk. Vid ett tillfälle misshandlade man en ungmoderat. Vid ett annat tillfälle var det en ”jävla turk” till tunnelbanevakt som fick smaka på nävarna. När Revolutionära fronten drygat ut sin organisation med fotbollshuliganer som till varje pris vill slåss, kan vilken näsa som helst råka illa ut.

[…]

Det är en konstig prioritering. Ur en klasståndpunkt är den rent av vansinnig.

Våldsstrategin i ett sånt här läge aldrig kan vinna folklig uppslutning. Antingen är man med i vänstern och anpassar sig till den rådande nivån i synen på våld, eller också snubblar man runt i sin egen ökenvandring – attackerar folk bara för att de har sin inkomst på Migrationsverket. Då har man gjort sitt val och kan inte förvänta sig vare sig medborgarnas eller vänsterns stöd.

Antifascismen kan aldrig mobilisera massorna från de anklagades bänk i en rättsal.

Linderborg tar dock inte avstånd från politiskt våld som sådant, utan försvarar politiskt våld under vissa förutsättningar. Om politiskt våld skriver hon:

Den här sortens våld uppmuntrar till principen att våld alltid är förkastligt. Det är ett djupt ohistoriskt påstående.

De flesta framsteg när det gäller folkligt inflytande och medborgerliga rättigheter har krävt våld.

Därefter räknar Linderborg upp exempel på där det varit rätt att använda våld eftersom våldsutövarna tillhört de goda demokratiska krafterna: Franska revolutionen, ANC, gatuvåldet mot nationalsocialister på 80-talet. Linderborgs slutsats tycks vara att hon inte tar avstånd från våld som metod, men att våldsutövandet måste vara taktiskt:

Våld är inte alls alltid fel. Därmed inte sagt att våld alltid är rätt, bara för att den som utövar våldet har en vänsterståndpunkt.

Röda Armé-fraktionen tog till vapen i ett läge när de västtyskarna medborgarna med kraft krävde avnazifiering, demokratisering, demilitarisering och social rättvisa. Fackföreningsrörelsen var så radikal och stark, att den menade sig se ekonomisk demokrati inom en snar framtid. Allt det där sköt Baader-Meinhof-ligan sönder. Det var ett historiskt misstag som är oförsvarligt.

Kan man vinna demokratin med våld kan man också försvara demokratin med våld, den slutsatsen måste vi ändå dra av historien. Men Sverige 2014 är inte Spanien 1936.

Källa:
Våld utan försvar

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments