Henrik Holappa återger en gripande berättelse om hur Richard Scutari påverkat hans liv. Publicerat som förord i boken Unbroken Warrior – The Richard Scutari Letters.

Ibland kommer beslut i livet att påverka resten av ens liv. Jag visste inte mycket när jag började läsa en engelsk nationell tidning för snart åtta år sedan. Tidningen hade en separat sektion för krigsfångar och en bild på en äldre man med en introduktionstext. Denna introduktion berörde Richard Scutari. Tidningen återgav ett citat från ADL (Anti-Defamation League, en judisk extremistorganisation i USA):

Richard Scutaris koppling till vit makt-organisationer kan spåras tillbaka till 1982 då han närvarade vid det rikstäckande mötet för The Covenant, The Sword and the Arm of the Lord. Bara två år senare resulterade hans inblandning i vit makt-gruppen The Order i ett 60-årigt fängelsestraff. Sedan hans fängslande 1989 har Scutari förblivit aktiv inom den radikala högern genom omfattande texter för högerextrema grupper och genom att föra fram en rasistisk variant av Asatro, en polyteistisk nordisk religion. Medan han nyligen nekades villkorlig frigivning har han och flera av hans kollegor i The Order förblivit fast i sin verksamhet och en drivande kraft inom vit makt-rörelsen – även inifrån fängelset.


Richard Scutari (t.h.) i fängelset.

Efter att ha läst denna korta introduktion om Richard Scutari ville jag skriva till honom. Jag tänkte igenom några timmar om vad jag ville skriva till honom innan jag tog min penna och ett papper. Första meningen löd ungefär så här: ”Mitt namn är Henrik Holappa, jag är en 17-årig nationalsocialist från Finland…”

Jag hade hört om om The Order och Robert J. Mathews heroiska kamp i början av 1980-talet, som slutade i hans död och fängslandet av de kvarvarande Order-medlemmarna. Men ändå hade jag inte förstått att det faktiskt var möjligt att skriva till dessa fångar. Vid den här tiden hade jag korresponderat med ett par politiska fångar, men jag hade inte medvetet sökt kontakt med Order-fångar och att jag fann Richard Scutaris introduktionstext i den engelska tidningen var en ren tillfällighet. Idag, flera år efter mitt första brev till Scutari, och genom insikten av hur han påverkat mitt liv, kan jag inte längre betrakta det som en ren tillfällighet. Snarare är jag övertygad om att jag hade vägledning och att – när jag betraktar den andliga aspekten av detta – allting kan ske av en anledning.

Henrik Holappa lanserar Unbroken Warrior – The Richard Scutari Letters.

Jag kan fortfarande komma ihåg hur jag kände då jag hade Richard Scutaris första brev i min hand. Under ett par veckor hade jag tänkt och funderat på om han överhuvudtaget skulle besvara mitt brev. Efter att ha fått brevet från Scutari var jag ändå inte exakt säker på vem han var eller vilken position han hade inom The Order. Jag visste bara det jag hade läst. Men Scutari bifogade i hans allra första brev en intervju, som han hade gjort med Magnus Söderman, och den intervjun var en riktig ögonöppnare för mig. Jag tillbringade mängder av timmar framför datorn med att söka upp information om Scutari, Mathews och The Order.

En sak jag kom i kontakt med var ”Krigsförklaringen”, författad av Robert Mathews och undertecknad av Order-medlemmarna inklusive Richard Scutari. Krigsförklaringen lät nästan poetisk. Jag citerar delar av av denna krigsförklaring:

Det är en nu en mörk och dyster tid i vår ras historia. Omrking oss ligger de gröna gravarna av våra förfäder, men ändå, i ett land som en gång tillhörde oss, har Vi blivit ett folk av egendomslösa…

Våra hjältar och vår kultur har degraderats och förolämpats” […]

[…] Våra barn tvingas till att acceptera icke-vita som sina idoler, sina vänner och värst av allt sina makar […]
Hur kan en parasit ha tagit kontroll över dess värd? Istället för att vara rakryggade har våra fäder sovit. Vad ska vi göra? Hur dyster har inte dessa främlingar gjort våra barns framtid.

[…] Härmed förklarar vi oss ett fritt och suveränt folk. Som soldater för den Ariska motståndsrörelsen (ARM) kommer vi handla i enlighet med Genévekonventionen.

Vi sluter nu denna förklaring med ett öppet brev till kongressen med våra namnunderskrifter som bekräftar vår avsikt att kämpa. Låt vän och fiende bli medvetna. Detta är krig! […]

Därför, för blod jord och ära, och för våra barns framtid, överlämnar vi oss till kampen.

Från att jag mottog det första brevet från Richard Scutari inleddes en långvarig korrespondens. Jag var en ung man med många frågor och ganska naiv. Efter några brev introducerade Scutari mig till de begrepp som jag var omedveten om – folkmedvetande, politik, nationalsocialism och wotanism – vilket i själva verket är Will Of The Aryan Nations uttryckt genom nationalsocialism och Wotans vilja och, som Richard Scutari konstaterar i sina brev och artiklar, manifesterades i det nationalsocialistiska Tyskland. Richard Scutari fick mig att läsa och studera och vi talade om raslig överlevnad. Genom korrespondensen med Richard Scutari växte jag mentalt och jag kände och känner fortfarande att oavsett fråga eller problem jag har så har Scutari ett svar eller ett råd. Jag fick aldrig känslan att jag frågade någonting dumt.

Jag kom ihåg en gång då jag blev överfallen på väg hem. Ingenting allvarligt hände, bara ett slag i ansiktet, och jag kände att det enda rätta var att rapportera det till polisen. Jag gjorde så och jag skrev om upplevelsen och mitt beslut till Scutari. Han svarade att mitt beslut varit fel, oavsett vilket motiv jag hade haft, eftersom vi inte ska underordna oss myndigheterna och att om vi upplever händelser av den här arten så ska vi inte agera på det sätt jag gjort utan ha vårt eget sätt att svara. Detta blev en läxa för mig och jag insåg efter detta att jag måste kunna försvara mig själv ensam lika mycket som jag måste kunna försvara vårt folk och vår ras, eftersom det egentligen inte finns någon annan du kan lita på förutom dig själv och dina kamrater.

En annan viktig sak under korrespondensen med Richard Scutari har varit förståelsen för raslig överlevnad och politik. Under 2005 blev jag involverad i partiet Sannfinländarna och hoppades där finna en politisk lösning på de problem vårt folk och vår ras står inför. Mitt engagemang inom Sannfinländarna blev kortvarigt då jag upplevde det som Scutari berättat tidigare, och konstaterat efteråt: genom att enbart se till politiska lösningar, vinna val och kämpa för små politiska segrar kommer vår ras inte överleva. ”Istället för att tänka politiskt måste du tänka på överlevnad”.

Genom åren av korrespondens blev dialogerna i breven allt djupare och vi utbytte tankar och åsikter om nationalsocialism. En gång sände jag en artikel till Scutari där jag refererade till mig själv som ”nazi”. Scutari frågade sedan, i ett brev daterat 8 september 2006:

I din artikel refererar du dig själv som ”nazi”. Säger du detta för att det är den etikett som vår fiende använder på alla nationalister/rasligt medvetna, eller säger du detta för att du egentligen är en nationalsocialist? Jag är själv nationalsocialist, så jag skulle verkligen vilja veta var du står i denna fråga.

Faktum var att jag i mitt inledande brev hade skrivit den enda meningen ”jag är nationalsocialist”, utan att förklara den djupare innebörden av att vara nationalsocialist. Jag förstod då att även om jag kände mig som nationalsocialist så höll jag fortfarande på att lära mig om nationalsocialismens principer. Min korrespondens med Richard Scutari utbildade mig och gjorde mig mentalt mognare; det var genom Richard Scutari jag kände ett seriöst uppvaknande till nationalsocialismen. Jag besvarade Scutaris fråga och jag skrev fyra fulla sidor om hur jag kände kring nationalsocialismen, hur jag betraktade den och vad det innebär att vara nationalsocialist. Han skrev tillbaka:

Ditt senaste brev visar att du kommit en lång väg sedan vi först började korrespondera. Vi tycker mycket lika när det kommer till nationalsocialismen.

Scutari hade även sin inverkan på mitt samarbete med Svenska motståndsrörelsen. I hans allra första brev tryckte Scutari på hur viktigt det är för vit överlevnad att likasinnade människor samarbetar och skapar nätverk med varandra. Scutari förändrade även min syn på ryssarna och de slaviska folken i allmänhet, något jag kommer redogöra för mer i artikeln ”Finland och Ryssland – vänskap och samarbete” i Barnes Review – i vilken jag i huvudsak konstaterar att vita survivalister bör samarbeta trots historiska och inhemska skillnader. Finska motståndsrörelsen existerar på grund av Scutaris idé om att samarbeta med Svenska motståndsrörelsen och hans generella råd att ingå nätverk med likasinnade människor.

Detta leder oss till den slutsats jag anförde i detta förords första stycke; Ibland kommer beslut i livet att påverka resten av ens liv. Såsom jag redan tidigare förklarat kom det beslut jag tog för åtta år sedan, när jag skickade mitt brev till Richard Scutari, faktiskt att påverka hela mitt liv. Trots att jag aldrig haft äran att träffa Scutari personligen har jag genom vår brevväxling kommit att känna att jag redan mött honom. Faktum är att när jag blev kvarhållen i Amerika och sändes till SHU – Special Housing Unit – kände jag att när jag klev över den gräns som innebar att jag inte längre var en fri man, kom jag andligen närmare dem som tillbringat årtionenden i fängelse; framförallt till Richard Scutari. Jag fick viss erfarenhet av det amerikanska federala fängelsesystemet och det hjälpte mig att bättre förstå dem som nu finns innanför murarna.

När jag återvände till Europa lämnade Magnus Söderman förslaget till Scutari att skriva sin egen självbiografi. Söderman föreslog också att jag skulle skriva om denna idé till Scutari. I mitt brev gjorde jag så. Jag var inte säker på om Scutari skulle vilja skriva om sitt liv men hans svar var ändå något överraskande.

Jag är inte mycket för att tala om mig själv. Jag har heller ingen lust att skriva en bok. Om jag gjort något som är värt att berätta för andra hade jag redan skrivit en bok om mig själv.

Scutaris svar fick mig och Söderman att inte längre fråga Scutari om att skriva en bok. Men det tog bara några månader innan vi insåg att boken redan var skriven genom Scutaris brev och att det är upp till Scutaris vänner att sammanställa boken. Nu ville vi göra ett nytt försök och en förfrågan sändes till Scutari ifall han ville gå med på en bok baserad på hans brev. 24 maj 2010 svarade Richard Scutari:

Om du och Magnus anser att det finns något av värde i mina brev, känn dig då fri att använda dem som ni vill. Det vore trevligt att ha något som mina barnbarn kunde läsa som visar för alla att jag inte var ett monster. Du och Magnus ärar mig med detta projekt. Det måste komma från andra, frände. En man som måste blåsa i sitt eget horn har egentligen inte åstadkommit mycket. Men när andra blåser för honom har kanske hans offer betytt någonting.

Nu till frågan: Varför har denna bok skrivits? För min egen del har det uppenbarligen handlat om personliga saker, likväl om beundran för en soldat som har tjänat saken och vår ras i nästan tre årtionden. Utan att ha beklagat sig över de handlingar som utfördes i The Orders namn och utan att kompromissa med motståndare och förtryckare till vår ras samt för att ha stått fast och orubblig för vår sak, även inifrån fängelset. Detta är det blåshorn jag blåser för Richard Scutari och min dedikation till den man jag beundrar och respektar så mycket, vilken jag har äran att kalla Richard Scutari, min mentor, vän och kamrat.

För seger, ras, ära och plikt,
Henrik Holappa/Finska motståndsrörelsen.
25 November 2010, Finland

  • Publicerad:
    2011-06-09 00:00