Arbetsfronten – Handens och hjärnans gemensamma kamp för folket

I flera decennier har den nationalsocialistiska idéläran lidit under kontinuerlig hat- och lögnpropaganda. Från kommunistiskt håll har man klandrat ideologin för att vara överklassvänlig, medan man från liberalt håll har anklagat nationalsocialismen för att vara en kommunistisk lära. Ömse sidors påståenden är dock minst lika bristfälliga och felaktiga.

I maj, 1933, avskaffade den tyske rikskanslern, Adolf Hitler, fackföreningsrörelsen. Det var en åtgärd som kom att traska in i historien som ett sorts ”belägg” för att nationalsocialismen är en högerinfluerad och kapitalistvänlig ideologi. Denna myt odlades sedan av marxister för att befrämja den egna agitationen. Man har benämnt Hitlers åtgärd som ett uttryck för att nationalsocialisterna önskade spela kapitalistiska krafter i händerna, och därtill likaledes slå sönder arbetarklassens starka organisering och rättigheter. Det är emellertid inte sanningen, snarare dess raka motsats.
Hitler och NSDAP ägde visshet om att folkets blomstrande inte kunde åstadkommas genom ett borgerligt klassamhälle, men att oppositionen heller aldrig fick grunda sig i ett kommunistiskt och folksplittrande fundament. Man valde att både vända sig mot den extremindividualistiska nattväktarstatens globalisering och den judiska marxismens söndring av den ariska rasens kulturella, rasliga och etniska sammanhållning.
Följaktligen, som en nationalistisk valmöjlighet till den ekonomiska liberalismen och marxistiskt influerade arbetarrättsorganisationer och fackrörelsen, frambringade nationalsocialisterna ett folkförbindande alternativ som värnade om allmogen, utan favorisering av vare sig klass eller status. Man ville förverkliga folkgemenskapstanken, vars livskraft kom att ersätta folkfränders stridigheter och den ofördelaktiga påverkan denna missämja hade på folkets kollektiva samstämmighet. Denna idé formades i den tyska arbetsfronten, die Deutsche Arbeitsfront (DAF), vars utarbetande omfamnade samtliga företagare, arbetare och anställda.

Den tyska arbetsfronten
Arbetsfronten, eller Deutsche Arbeitsfront, kom under sitt realiserande under ledning av Robert Ley, som i sin tur deklarerade att denna nydanande organisering av handens och hjärnans arbetare skulle råda över en stark innebörd för den förnyande nationalsocialistiska socialpolitiken. De gemenskapliga och förbättrande sociala förhållandena gestaltades i en rad lagförändringar. Dessa behandlade bland annat att företagare och anställda tillsammans skulle arbeta till nytta för folk och land, samt att cheferna med omtanke skulle värna om sina arbetande folkfränder och att även arbetarna skulle visa sin arbetsledare den respekt han förtjänar i dess gemensamma arbetande för folk och fosterland.
Adolf Hitler begrep att endast ett samspel mellan alla folkfränder i samhället kan generera sann framgång. Det existerade således aldrig någon fallenhet för att som i dagens samhälle tillspetsa motsättningar inom det egna folket, eller att främja kapitalistiska krafter på någon annans bekostnad. Det är en felaktig föreställning som odlats av judiskmarxistiska krafter, vilket även har varit ett upphov till den bakvända benämningen ”extremhöger” som oförtröttligt används av våra fiender.
Inom den tyska arbetsfronten upprättades en rad skyddsåtgärder och en stark ramlagstiftning som stod att försäkra att den liberalistiska utsugningsprincipen substituerades med den nya ledarprincipen. Man introducerade även understöd likt arbetslöshetsunderstöd, begravningspenning, invalidhjälp, nödhjälp, sjukhjälp och äktenskapsbistånd.
I företagen skulle nämligen företagsgemenskapen (Betriebsgemeinschaft) råda, likt folkgemenskapen över hela samhället. Man förstod att de flesta människor är följeslagare, inte ledare. Sålunda åberopade man den nationalsocialistiska ledartanken, den som framlade att ledaren måste vara vis nog att själv hålla ansvaret för styrelsen, med regleringar från lagen, samt att följeslagaren måste visa lojalitet gentemot sin ledare.
För att emellertid förebygga egennyttan på folkfrändernas bekostnad förelade man förtroenderåden, vars åtagande var att motverka och åtgärda åsiktsskillnader inom företaget. All missämja skulle prövas inför förtroenderådet, så att en gemensam och en fredlig lösning kunde sättas i bruk. Denna idé skulle förhindra företagarens egoism och profitbegär.
Utöver det ovan nämnda infördes en hel del folkvänliga reformer, såsom införandet av uppsägningsskydd, de längsta genomsnittliga semestertiderna i världen, utmärkelser, samt folkhälsobefrämjande undergrupper och ”Kraft durch Freude”, (KDF)-institutionen, et cetera. Det efterföljdes även av introduceringen av den nya innebörden i arbetet, nämligen under begreppet ”arbetets ära”.

Arbetets ära
NSDAP och den nya sociala ordningen ville tillförsäkra samarbetet mellan arbetsledare och arbetare. Det var en ny och naturlig tankeyttring för det kollektiva tänkandet. Folkgemenskapen är till sitt namn och sin andemening kollektivistisk, inte individualistisk. Nationalsocialisterna förstod att individen inte blott måste tjäna sitt eget uppehälle, utan att hon även främst har ett ansvar och förpliktigande till sitt folk och sin ras; att tjäna helheten.
Detta uttrycktes i det nya begreppet, arbetets ära, som kom att genomsyra Tyskland under den nationalsocialistiska eran. Det handlade i sin levnadsregel om att arbeta åt denna helhet. Man skulle helt enkelt, om så någon gång skulle krävas för vår överlevnad, vara beredd på uppoffring och lidande i krig eller arbete, liksom våra förfäder alltid gjorde för oss, och att det var något hedervärt, något ärofullt och positivt. Humanisterna och individualisterna har emellertid alltid propagerat för denna rädsla inför död och lidande, för personlig misär. En sann nationalsocialist äger dock visshet om att detta är nödvändigt för välmående och överlevnad, eftersom arbete och uppoffring lönar sig, och att hon, individen, värnas i det kollektiva.
Denna idé, tanke och naturliga synsätt har alltid genomsyrat ariernas tro och kultur; och våra förfäder, vare sig det var krigare under Herman som stred för försvarandet av de germanska stammarna mot Roms legionärer, eller om det var nordiska soldater under ledning av Gustav II Adolf eller Karl XII, så har alltid denna tanke format vår ariska kultur och vårt levnadssätt.
Därmed, med denna tro, formgavs den nya innebörden i arbetet, det vill säga att man arbetar för sitt folk och är beredd på hedervärd uppoffring som en plikt gentemot framtidens generationer och våra förfäder, likt de gjorde för oss. Vi måste sätta rasens väl före egennyttan.

Vunnen lärdom
I en individualistisk värld, en libertariansk eller nyliberal sådan, där individer degenereras i sitt egenintresse och där nationalstater sakteligen ersätts med en hänsynslös nattväktarstat, är det tämligen enkelt att förlora hoppet om en framtida väckelse av den ariska civilisationen.
I dagens samhälle existerar ingen gemenskap, ingen arisk identitet, emedan den har mördats och ersatts av liberalernas individualistiska och humanistiska tankegångar, vilket står i kraftig antagonism gentemot det nationalsocialistiska tankesättet. Man låter profitbegäret kontrollera människorna och anser att inga medel till förmån för den ekonomiska tillväxten är felaktiga, inte ens att underlätta utsläpp, billiga importvaror, ohälsosam förtäring av skräpmat, onaturlig djurhållning, genmanipulerade grödor, att jämna vår natur med marken, etc. För i den liberala och globaliserade världen är det blott profitbegäret och ekonomisk förädling som anbelangar mänsklighetens ”välmående”, ingenting annat. Det är alltså en destruktiv föreställning, ett av Sions förlopp som kommer att resultera i allas vår undergång.
Nationalsocialismen inser detta och försökte under ledning av Hitler upphäva denna utveckling. Adolf Hitler försökte som nationalsocialist och ledare realisera räddningen för den ariska rasen, en återuppväckelse av vår sanna identitet och närhet med naturen. Han var vis nog att förstå att vi inte kan överleva i en materialistisk konsumtionskultur, i en individualistisk värld där kulturerna ersätts och raserna blandas.
Vi såg att NSDAP aldrig sträckte sig till vare sig de giriga kapitalisternas eller de folksplittrande kommunisternas sida; och att den nationalsocialistiska folkrörelsen inte välkomnar det planlösa samhället eller den ekonomiska liberalismen, samt att vi aldrig kan tolerera marxismens relativisering av alla kulturer och raser. Det går emot vår nationalsocialistiska världsåskådning att ställa oss på samma sida som detta folkmördarpack, ty vi står på den ariska rasens och folkgemenskapens sida, ingen annans.

AV: CB

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments